Den där känslan av att vara heligt förbannad samtidigt som man är lättad, och ruskigt trött, den känslan har jag nu.

Det är tamigfan skandalöst vilken usel vård vi har. För att göra den långa historian kortare så kan jag bara säga att jag har en bra läkare, men varje gång jag har ringt och hamnat hos sköterskorna i receptionen så har DE stoppat mig från att boka en tid. Och när man mår tjyvens har man inte så himla mycket ork. Men i måndags gav jag mig inte, efter att ha både mailat och ringt under två veckors tid. Eller ja, närmare en månad om man räknar första gången jag kontaktade dem.

Sen ringde jag på tisdagen, och igår, och då fick jag en tid idag. För att gå och vara hängig, samt inte sova mer än i snitt en till två timmar per natt är liksom ohållbart. Till slut trodde jag ju det var läkaren som jag känt sedan Hedenhös, men förstod inte varför.

Idag när jag fick träffa läkaren, ta alla prover och så talade hon om för mig att hon skulle sluta. För att sättet ledningen bedriver verksamhet på är skandalöst dåligt. För näe, det var inte hon som hade stoppat mig. Det var satmarorna i receptionen. Och läkaren hade framfört till ledningen hur de uppför sig mot patienterna (jag var tydligen inte den enda), men ledningen ryckte på axlarna mer eller mindre.

Sen åkte jag till apoteket och hämtade en bärkasse med mediciner.

Med tanke på att jag har varit vaken och UPPE sen klockan tre inatt (somnade klockan ett) så är jag lite trött.

Men nu skall den här skatan bli frisk. Äntligen. Och förhoppningsvis få sova inatt.

Sen skall jag anmäla dem. För helt ärligt så har det varit nästan två veckor av helvetesvärk och influensaliknande symtom (det visade sig höra ihop på något sätt, värk och sömnbrist ihop med slut på mediciner gör att resten av kroppen och knoppen klappar ihop till slut).

Fast jag tror att jag skall försöka sova lite nu. Och kanske hela dagen imorgon.

Sen jävlar är jag tillbaka. Äntligen.