Japp, där kom den. Jag har väntat och tyckt att det har varit en smula underligt att den är sen, men imorse hajfajvade den mig rakt över ansiktet. Och nu har jag kommit så långt att jag har börjat fundera över val av resväska. Ångesten över vad som skall ligga i den är konstant.

Alltså jag fattar inte grejen. Det är samma sak varje gång jag skall åka någonstans, och det spelar ingen roll om det är Thailand i tre veckor eller Mellerud över helgen. Får jag inte ta med hela min garderob och alla mina saker blir det härdsmälta i huvudet på mig. Och nu skall jag vara borta en vecka. Först till Mona, sen till “Admin” i Uppsala (hon med badankan och de flöjtspelande gossarna ni vet) och sist till Borlänge.

Och jag kan väl för fan inte sitta här på en onsdag och veta vad jag vill ha på mig nästa onsdag?

Eller jo, hade jag varit hemma hade det ju varit busenkelt, och svaret hade varit OnePiece, men då skrämmer jag väl slag på hela Monas finhood. Min egen hood har ju liksom vant sig. Och de gillar mig inte i alla fall.

Man kan ju även tycka att jag borde ha blivit bättre på det eftersom jag faktiskt far och flänger som en amfetaminstinn gnu (jag tänkte skriva gasell, men det lät alldeles för graciöst). Icke då. Det blir sämre, eftersom inflödet av kläder är betydligt högre än utflödet.

Varje gång det är dags för avresa står jag där, med en halv (hel) garderob utplockad på bordet, plus neccessär och minst tio par skor och river mig i skallen medan jag funderar på hur i helvete det skall få plats i resväskan. Skall jag resa med maken är han fullkomligt bindgalen och kan inte förstå vad jag skall med all skit till, eftersom han lever efter devisen “man behöver pass, pengar och piletter – allt annat går att köpa”. Han är dum i huvudet. Punkt.

Jag skulle behöva en personlig packare. En som ifrågasätter på rätt sätt. Två gånger har jag haft det. En gång var det syrran, och en gång en kompis. Lyfte varenda plagg på bordet och jag var tvungen att hålla ett hyllningstal till just det plagget och tala om vad jag skulle ha det till, annars fick det inte åka med. Det funkade svinbra.

Nu har jag inte det. Jag vet två saker som skall med. Nagelgrejorna och en OnePiece. Bra där.

Men SEN då? Byxor? Jag har fått ner det till sex par byxor/jeans. Tröjor? Alla i hela garderoben (nästan) tack. Och så de förbannade skorna. Kommer garanterat gå i samma par i en vecka, men det spelar ju föga roll idag, för återigen; hur i hela friden skall jag kunna veta just VILKA jag kommer fastna i?

Så, UGG:s, två par boots (kanske tre) och fyra par andra skor. Just in case. Och nu så här på sensensensommaren är det lite jobbigt med ytterplagg. Eftersom jag hatar att frysa. Och varma jackor tar plats, snygga jackor tar mindre plats. Eftersom varmt och snyggt sällan är synonymt.

Sen kommer teknikavdelningen. Jag inser att storkameran får stanna hemma. Vilket gör mig bedrövad. Men den ryggsäcken enbart väger närmare 10 kilo.

Trots att just den ryggsäcken får stanna hemma är det fortfarande en dator, iPad, Kindle, hörlurar och…ptja…hela den där Mini-Kånken som är full med sladdar och mina absolut viktigaste reseteknikprylar som skall med.

Och så apokalypshandväskan på det.

Ja, jag är i allra högsta grad medveten om att det går att handla i Stockholm. Och det kommer jag att göra. Det går att handla i Uppsala och helt klart Borlänge med. Men det spelar ingen roll. Det är ju mina saker jag vill ha.

Fatta hur svårt det är för mig att åka Ryan Air som mäter gram och man får betala övervikt. Fatta hur svårt det är att flygpacka överhuvudtaget, eftersom det faktiskt finns en gräns.

Fatta hur jävla dum i huvudet jag är som skall åka hela 50 mil och jag vet att det inte är jordens undergång om jag skulle råka ha ställt ett par skor hemma, men det KÄNNS så.

Ursäkta mig, men nu skall jag gå och hyperventilera lite.

Och sen ta fram den största resväskan jag äger och inse det omöjliga i ekvationen. Maken kommer tro att jag har flyttat hemifrån när han möts av den stora tomheten i garderoberna.

– Hej jag heter Victoria och mina saker äger mig.

– HEJ VICTORIA!

Snälla säg att jag inte är ensam om det här?