Jag och Liten knatade in i mitt krypin skittidigt, för han var så trött så trött. Så vi släckte alla ljus så han fick lugn och ro, medan jag kollade på en film.

Klockan halvfem imorse bet han mig i armen. DEN lyckan. Då tyckte han även att det var dags att äta, dra upp för trappan till de stora pojkarnas sovrum och OJ vad inte poppis vi blev.

Jag levde ju med två syskontikar som blev runt 16 år, än idag vet jag inte vem som bestämde och var högst i rang eftersom de aldrig slogs om något. Vilket är skitkonstigt med tanke på att tikar inte är det ultimata att ha tillsammans. De slåss ju till döden om de ryker ihop, har inte den där instinkten som hanar har att en lägger sig. Men som sagt, de här två slogs inte. Bortsett från ett par gånger nattetid.

Den yngre systern var inte så trött som den äldre, och kunde ibland råka trampa på den äldre när hon vandrade i sängen. Då vaknade hela familjen, för då blev det livat och o-glatt.

Ungefär så var det inatt när Liten smet upp. Man väcker inte Stor hur som helst, och absolut inte mitt i natten. Stor blev så upprörd att han morrade ända från rövhålet. Och jag blev tvungen att tända i taket för att se Liten…vilket föranledde morrningar från maken.

Vi kände oss hyfsat ovälkomna faktiskt, så det var bara att bära ner klumpen igen. Sen klockan halvfem har jag alltså legat och läst och kliat hundmage. Jag är väldigt opigg idag. Men han bet mig i armen, det var det mest viktiga och ett sundhetstecken. Och så bar han på en UGG.

NU till frågan. Jag vet inte varför jag började tänka på det men jag misstänker att det beror på någon passage i boken.

Alla har ju mobiltelefon numera, och för ett par år sedan hörde jag att den yngre generationen har slutat med armbandsur. Min generation gör ju den där vridapåarmenförattkollaklockan utan att ens tänka på det, medan den yngre har bytt ut den mot att dratelefonenurfickanochkollaklockan.

Så här ser min arm ut. Dygnet runt, året runt. Det enda som ändras är vilken klocka som sitter där. Mitt värsta i-landsproblem var när jag opererade handen och inte kunde ha klocka på tre veckor. Eller snarare, klocka på fel arm. Fungerade inte.

Jag tror jag kollar klockan en miljard gånger per dag, utan att vara medveten om det. Medveten blir jag ju om det inte sitter något där.

Meeeen, sen fick jag höra att även min generation gått över till telefonklocka och bytt ut armrörelsen mot telefonrörelsen.

Kan det verkligen stämma? Och hur stor dinosauriefaktor är det på mig då?

Telefonen funkar som väckarklocka. Inget annat.

Så, berätta nu för tant att tant inte är ensam om armbandsur.

Är jag det så har jag banne mig en fot i graven.

Shoot.