Jojomän, jag hundsäkrade och hundsäkrade. Satte som vanligt upp kompostgaller framför precis allt möjligt och omöjligt som hundarna (eller Liten) kan tänka sig nå och vilja äta upp eller bara göra sönder. För givetvis går han bara bärsärk när han är ensam (med Stor).
Det är tydligen himla jobbigt att vara en liten hund i en stor kropp när den stora hunden inte vill leka när de är ensamma. För den stora har fullt upp med att ligga, sova och längta.
Och som vanligt trodde jag att DEN HÄR gången fanns det inget han skulle nå, eller vilja ha. Men på något sätt utvecklar Liten tentakler under ensamhet. Nu skall den jäkla spionkameran upp, för jag kan inte för mitt liv förstå hur det går till.
Min teori just nu är att Liten övertalar Stor att leka pyramid, så att Stor står under diskbänken medan Liten på något vis klättrar upp på honom för att nå det som står väldigt oåtkomligt.
Det finns liksom inte en janne att de når dit de bevisligen når varje gång vi har varit borta om de inte kör något slags akrobatiskt teamwork (eller har hemliga tentakler).
Längst in på diskbänken brukar vi ha ett par gravljus stående. För att vi alltid går förbi svärmoderns grav till och från stan. Vi eldar alltså inte gravljus hemma bara för att det är mysigt. Däremot är det mysigt när det inte är alldeles mörkt på graven, och vi går ju ändå förbi och säger hej.
Ni vet ett sådant här.
Vi hade fyra sådana när vi gick hemifrån. När vi kom tillbaka hade vi tre.
För ett av ljusen var så här gott.
Nej, han hade inte ätit upp allt. Jag plockade ut några klumpar stearin ur truten på honom vid hemkomst. Jag fick väldigt lena och fina fingrar av det plockandet. Någon som vet vad det är i gravljus? För det fanns såklart ingen innehållsförteckning på ljusen.
Men jag antar att hundar som fullkomligt älskar att sno alla mina goda handkrämer och olika sorters lypsyl är rätt härdade. Det godaste, enligt noggrant empiriskt testande av båda hundarna, är Elisabeth Ardens Eight Hour-läppbalsam och handkräm. Kan inte ens räkna hur många sådana de har snott av mig och ätit upp.
I köket har vi även en bänkdiskmaskin. Uppe på bänkdiskmaskinen hade vi ställt hundmatpåsen. Den kunde inte stå mer säkert. Trodde jag. Jag menar, diskmaskinen är ju i alla fall nästan en halvmeter hög och den står på diskbänken. Det är ju knappt så en häst når dit upp.
Ack så fel jag hade. För även om de gjorde sitt yttersta för att skylla ifrån sig och låtsas att påsen minsann hade trillat ner av sig själv så tror man inte på det när man möts av den här synen.
Även om påsar kan trilla ner så är det väldigt ovanligt med påsar som går omkring och häller ut sitt eget innehåll på golvet.
Har man dessutom stearin i hela luggen så är man ännu mer påkommen.
Nu överväger jag allvarligt att tapetsera alla rum med kompostgaller. För kompostgaller är fullständigt livsfarliga, tycker hundar.
Alternativt låsa in hundarna i bankvalvstoaletten när vi går hemifrån.
Jösses vad less jag är på att de alltid överlistar mig.