Mitt i all gråhet fick jag syn på den här bilannonsen på Blocket.
Den måste läsas medan den ligger kvar, för det skulle kunna vara den absolut bästa bilsäljar annonsen jag någonsin läst.
Jag blev till och med sugen på att köpa bilskrället.
“Kan Inte Sluta Skratta”
Trappan är fusklagad (såklart) och maken har inte klippt några hundöron. Inte heller har han retat livet ur mig på…flera dagar. Bortsett från den senaste trappincidenten, men där börjar jag ju bli härdad.
Herregud, han är ju till och med hemma och går i vägen för mig var jag än rör mig, men har ändå inte lyckats promenera på mina nerver så värst mycket.
Antingen håller jag på att bli apatisk eller så…ve mig…har jag höjt ribban?
I vilket fall som helst. Det jag ville komma till var väl att ingen jäkel känner sig rolig när det regnar på tvären, är jämngrått dygnet runt och man bara jobbar, äter, skiter och sover. Lite för lite skitande i förhållande till ätandet bara.
Och det händer ju INGET.
Vilket antagligen snart kommer irritera mig så mycket att jag snart skriver ett inlägg om just…inget.
Jomen det var väl ungefär det jag ville säga.
Har ni det bra i alla fall?
…jag skulle även behöva tröttmalås.
Hade alldeles glömt bort den här “konversationen” för ett par dagar sen när jag blev tillfrågad vad mitt nick på Wordfeud är.
Mitt svar är ju verkligen klockrent.
Näe, jag hade verkligen inte druckit en droppe. Och E var åtminstone finkänslig nog att inte fråga.
Men jag varnade henne, det vill jag bara påpeka.
Är ögonen lika korslagda som benen på en nunna så bör man helt enkelt inte försöka sig på att skicka meddelanden.
// Tripod?!
Jag vet, jag har varit dödstyst idag. Men mamma har lärt mig att om man inte har något vettigt att säga så skall man vara tyst.
Eller…nu ljuger jag. Det har hon inte alls lärt mig. Men visst lät det bra?
Jag tänkte i alla fall avsluta kvällen med några visdomsord från Doktor Spjuver. Som kommer att dyka upp när vi (jag) minst anar det.
Utan att säga för mycket så jobbar han extra på larmcentralen/112. De har ju bisittande läkare där. Och jag har fått en lista med olika inte så nödfallsaktiga samtal som han tagit emot.
Ett stod dock ut i mängden.
“En yngre kvinna ringer från en skoaffär och vill reklamera sina skor. Personalen vägrar så nu vill hon ha dit polisen.”
Nu vet inte jag, men det här var väl ÄNDÅ en nödsituation?
Finns det viktigare saker än skor?
Och handväskor?
Karlar!
Som tydligen har läst bloggen igen. Och vi kommunicerar ju sådär modernt även om vi befinner oss i samma hus och samma soffa.
Den här kom på mailen. Med överskriften “Svar till bloggen”.
När är det läge att påminna igen tycker ni?