En hund och hans stora käft

Ni vet ju redan att Liten är en munhund. Och att jag inte har ett enda komplett par skor, eller jo, alla paren är kompletta men alla högerskor ligger utspridda här och var medan vänsterskorna inte ligger bredvid. För han bara måste ha något i munnen när han blir glad och det är han ju faktiskt nästan jämt.

Som till exempel på morgonen. Då vaknar man alltid av att han ligger i sin bädd och så låter det “flapp-flapp-flapp” när svansen dunsar i golvet, sen rusar han upp, hämtar det han hittar och stoppar in det i munnen och sen hoppar han upp i sängen med munnen full av trosor/koftor/nallar/skor eller något annat han råkat snubbla över i sin iver att fylla munnen.

Imorse blev det mycket. Båda hans favoritsaker låg inom tjuvhåll. Nummer ett på hans lista är mina fårullstofflor (som jag alltid ställer högt upp i lofttrappan, men som han ändå lyckas riva ner) och nummer två på listan är min nackkrage. Lyckan var total för en liten hårig hund.

Det råkade visst bara bli lite fel. Tyckte vi människor.

photo 1(5)

Ja, det är usel bildkvalitet, för det enda som fanns till hands att fota med var iPaden och den tar pissdåliga bilder, men det går åtminstone att se hur lillpuckot såg ut.

När han tog nackkragen i munnen gick det bra. När den lille gamen även hittade tofflan gick det, som synes, inte lika bra. För då fick han kragen…som en gloria på sned?

photo 2(5)

Men han var glad som en speleman på amfetamin.

Det knepiga är att han inte biter sönder sådana här saker, han håller dem bara stenhårt i munnen. För den här varianten kan inte vifta på svansen utan att knipa käften runt älsklingsgrejor. Och imorse vann han jackpot.

I den här familjen lever åtminstone en personlighet inte enligt ordspråket “den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”.

Här är det mer “den som gapar efter mycket knölar in det i munnen och promenerar vidare”.

Jag hade hellre sett att han bet sönder en toffla och en nackkudde än att knapra på objektiv.

Men där har vi fundamentalt olika åsikter.

Det kommer mera

Jag är fortfarande lite mållös efter gårdagens totala #fail med simhjälpsapparaten. Och här råder total enighet.

Det finns inte en chans att jag fattar vitsen med något som inte har mer kraft än att det går snabbare att faktiskt trampa vatten bredvid och ändå hinna ikapp, förbi och vinka auf wiedersehen. Inte bara förbi, gissningsvis skulle en vattentrampare hinna trampa hem, duscha och lägga sig i bingen och pilla navelludd innan simhjälpsapparaten ens hade “hjälpt” sin förare hem?

Men vi har ju fler leksaker. Så varför inte fortsätta?

Låt mig presentera sexgungan. Som tog 45 minuter att blåsa upp och som gav 47 sekunder av tvivelaktigt nöje.

Två, snart 50-taggare, som gungar i en uppblåsbar leksak gjord för sjuåringar. Blir det så mycket sexigare än så här? I think not.

Men sedan impade faktiskt en av de medelålders männen på mig (inte maken såklart), för ytterligare en leksak kom fram ur gömmorna. En knee board som funnits i familjen sedan Familjen Flinta var unga och raska. Man ligger alltså på mage på brädan, håller ett fast grepp om snöret med högerhanden tills man kommer upp i plan, då är det dags att sätta sig på knä medan man spänner fast benen med ett kardborreband. När man har klarat alla de momenten är det dags att hoppa i vågorna och, i vår aktningsvärda ålder, undvika att bryta lårbenshalsar.

Ingen av kidsen kom upp. Men kamrat norrman fixade det. Trots att han inte hade testat brädan de senaste 20 åren.

Det här var premiärförsöket. Då kom han inte upp, antagligen för att jag filmade. Sen kom han upp och då filmade jag såklart inte.

Men han impade stort faktiskt. På oss allihop.

Det är stort att vara 46 år och bräcka fem smidiga tonåringar.

Nu orkar jag inte ha helg mer, får man gå och lägga sig?

James Bond och stadskampen

Jag vet inte riktigt hur jag skall sammanfatta dagen. De ord jag skulle behöva för att beskriva exakt hur töntig den där förbaskade simhjälpsapparaten faktiskt var, de orden existerar helt enkelt inte i något språk, varken levande eller dött.

Min inbillning var att det skulle gå fort. Som i en James Bond-film. Där skurken har gömt sig i en u-båt som precis skall starta och dra ut på internationellt vatten efter att ha placerat en bomb för att utplåna en hel kontinent. Då sliter Mr Bond åt sig…simhjälpsapparaten…hoppar i vattnet med den, gör ett gracilt benfladder ner under vattenytan och använder sig av den missilformade apparaten för att köra igenom u-båtens skrov, döda skurken, desarmera bomben och rädda världen.

Så var det inte. Inte ens i närheten. Det är till och med väldigt tveksamt om Mr Bond hade kunnat forcera skrovet på en gummibåt från Rusta för 149 spänn. Min gissning är att det hade varit enklare att rädda världen genom att simma på eventuella u-båtar och skalla skrovet. Utan simhjälpsapparat.

Först såg det ut så här.

photo 1(4)

Till och med Liten såg väldigt skeptisk ut.

photo 3(2)

Sedan förbereddes det för kontinenträddningen.

photo 2(4)

Sen var det dags att sätta på turboapparaten för att dra iväg och leta efter illvilliga u-båtar.

Spänningen var olidlig.

Sen var den inte det mer.

… … …

Jag är fortfarande lite mållös. Vi pratar svindlande hastigheter här. Det enda någorlunda svindlande är Gula Faran i bakgrunden på slutet.

Och hade Bond haft en så usel simhjälpsapparat hade det bara blivit en film, världen hade gått under och ingen alls hade gjort några uppföljare.

Nu gissar jag att den kommer stå och samla damm i källaren. Ihop med alla andra fiffiga saker.

Då var det ungefär en miljon triljoner gånger mer spännande att komma ner till båten idag och upptäcka att det var föreningarnas gummibåtstävling i hamnen. Med en “station” ungefär en centimeter från vårt akterdäck.

Sjukt impad av precisionshoppen ner i de små båtarna. Och att de små båtarna höll.

Det var min lördag och vi hade ju åtminstone tur med vädret?

Vuxna män gör saker tillsammans

Jag tänkte bara upplysa om att vi befinner oss på båten ihop med kamrat norrman, hans dotter och ett gäng kompisar till henne. Storbåten är ankrad och lillbåten går fram och tillbaka i vattnet med diverse tonåringar i.

Men den stora nyheten. Makens simhjälpsapparat är testad.

Och dissad.

Det var tydligen väldigt lite James Bond-feeling över det.

Jag återkommer med både film och bilder.

När jag har slutat hånskratta.

Den stora dialektfrågan

Jag kom ju på att jag fick en fundering häromdagen när Micke kommenterade det här:

Screen Shot 2014-07-18 at 22.04.09

Att folk tycker att norrlänningar låter pantade.

Det där är ju faktiskt jävligt intressant, för det tycker inte jag och alla verkar tycka olika. Det lustiga med den kommentaren var dock att jag dagen innan blev uppringd av en telefonförsäljare. En riktig norrlänning. Och jag älskar norrländska eftersom det låter så in i bänken trevligt, så jag kom alldeles av mig. Det är ju helt omöjligt att vara otrevlig mot en svintrevlig norrlänning med sjungande dialekt. Jag tackade vänligt nej, önskade en trevlig fortsatt dag och så gick vi skilda vägar.

Sen satt jag i minst en timma och undrade om jag hade tappat stinget totalt.

Och sen kom jag på att alla telefonförsäljare borde prata just norrländska. Vilken affärsidé.

Efter det kom den här kommentaren från Micke. Sån tajming. Och då började jag fundera på det där med dialekter igen.

Mina absoluta favoritdialekter är norrländska och dalmål. Det är lugnt, tryggt och förbannat trevligt att lyssna på och jag har inte en enda fördom om just de dialekterna. Tycker absolut inte att det låter korkat. Bara trevligt. Och sansat.

Att däremot lyssna på en värmlänning i en seriös debatt går bara inte. Där spelar det ingen roll om sagda värmlänning kan rabbla varenda siffra från SCB och ha väl underbyggda argument när det gäller allt, för det enda jag hör värmlänningen säga är “hej och välkommen till hajk, idag skall vi prata om hästar, men inte vilka hästar som helst…”.

Vi snackar alltså om att, i min värld, skulle en värmlänning kunna lösa problemen i Gaza, komma på ett botemedel mot cancer, aids och världsfred. Jag hör ÄNDÅ bara “hej och välkommen till hajk…”.

Jag gillar att lyssna på debatter av olika slag. Det borde finnas något slags handicap-system som det finns i golf, eller LYS-tal som det finns i segling. För en värmlänning i en debatt går inte in på samma villkor som alla andra. Om jag, enligt alla konstens regler med mina fördomar, skall rangordna en debatt dialektmässigt så är det rikssvenska som gäller om man skall låta som att man inte är helt tappad bakom en vagn.

Och med rikssvenska menar jag inte stockholmska. Absolut inte. En släpig stockholmare låter snorkig/dryg, en värmlänning låter korkad och en göteborgare låter som Loket eller Lasse Kronér och jag bara väntar på att de skall fråga vilken lucka motparten väljer. För att sedan tala om att opponenten vunnit en årsförbrukning kaffe. Göteborgare är bara lite runda och glada. Alla heter Glenn och gillar att ordvitsa.

Det borde finnas någon slags regel om att man inte får lov att debattera i TV om man inte pratar rikssvenska, norrländska eller dalmål.

Sen finns det ju såklart andra mindre sexiga dialekter. Som västgötska. Trollhättan till exempel (jag får dissa Trollhättan, jag är född där och pratade som Roy och Roger ända tills jag var tio år). Tanken på att gå till sängs med en västgöte är…näe, jag kan inte ens tänka klart tanken utan att börja skratta. Tänk att sexa med Roy och/eller Roger. Viskandes små heta kärleksord om att man skall ha husvagn.

Det funkar bara inte.

Men, då kommer det fina i kråksången. Jag antar att alla tycker olika och har alldeles egna fördomar om dialekter.

Mina tre värsta är alltså värmländska, göteborgska och riktigt släpig stockholmska där alla heter Gurra, Berra och Leffe. Och de tre grabbarna äter frulle och lurre.

Mina bästa är norrisar och dalmål. Västmanland går finfint också. Sjungande dialekter.

Och så hatar jag vissa ord. I Göteborg finns det ju ett fruktansvärt onödigt utfyllnadsord som är “änna”. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar det ordet och jag använder ALDRIG det.

Ju äldre jag blir desto mer ännaintolerant blir jag. Möter jag nya människor och hör dem säga det ordet i var och varannan mening är det skäl nog att aldrig mer umgås med dem. För jag vill ge dem en high five rätt i ansiktet med en stol för varje gång de säger just “änna”.

Det är änna mycket nu och nu vill jag änna höra vad ni tycker om olika dialekter. Kom igen, det är bara att opponera. Änna.

// Glenn