Jag skall inte hålla på halster mer, för jo jag kan köra båten själv och jag kunde även tagit jyckarna under armen och gått härifrån. Men när vi tog kvällskissen med jyckarna före det var dags att lägga loss och åka härifrån orkade jag inte. Det var alltså jag som var missen i kompromissen. Det var för varmt och jag var mätt och trött.
Däremot var det under förutsättning att jag och maken skulle umgås och att pucko ett och två fick umgås med varandra. Maken fick alltså inte vara med och leka, för han har sett mer av dem den här sommaren än han har sett mig. Och det var han helt okay med, han skulle bara gå över till puckobåt ett och tala om vårt beslut, sen komma tillbaka och hänga med mig och hundarna.
Något som i min värld tar fem minuter – max. Tiden det tar att säga orden, prata lite skit och dricka en öl. Ungefär så.
Under tiden satt jag på akterdäck med hundarna och tittade på förfallet runt omkring oss. Herregud vilket förfall det är vid den tiden. Unga som…lite äldre…dansar parningsdans. Och det är inte direkt några påfåglar som dansar runt.
Efter 30 minuters frånvaro började jag lacka ur. Efter 40 minuter kom det rök ur öronen på mig och efter 45 minuter gjorde jag det man absolut inte bör göra bland andra människor, jag hoppade av båten med stridsyxan i handen, tog maken i örat och sa ord som inte lämpar sig i skrift utan varningstext. Då lyssnade han. Tyvärr gjorde även hela bryggan det. En väldigt pinsam tystnad lade sig, så pinsam att det gick att skära i tystnaden med en slö smörkniv. All form av parningsdans upphörde.
Gissningsvis tyckte alla män vansinnigt synd om maken som hade en häxa till kärring medan kärringarna njöt i fulla drag över att det fanns värre fruar än dem.
Och så lommade maken över till vår båt.
Puckona fortsatte parta medan vi satt och snicksnackade. Sen var det läggdags. För oss. Puckona gick tydligen ut på krogen, iklädd väldigt temporär påfågelskrud.
Imorse var de inte lika kaxiga. Det var väldigt ynkligt. För att inte tala om ångesten som stod som spön i backen.
När till och med maken får för sig att jävlas med vår bästa vän, då har Norén inget att komma med. För maken gick och hämtade min kamera med jätteobjektivet och plåtade kamrat som värsta paparazzin från vår båt, utan att kamrat visste om det på sin båt.
Här är ångest och baksmälla i sin renaste form.
Nu vet ni. Så här ser medelålders karlar ut dagen efter kvällen före de har fattat vissa ogenomtänkta beslut.
De sitter alltså inte och ritar hjärtan i sanden eller skickar vänförfrågningar på Facebook.
Och nu när alla puckon har åkt så har jag bestämt att vi skall stanna en kväll till här. För buffén igår var fantastiskt god och de har även glassbuffé.
Det kan man inte åka ifrån hur som helst.
Men först skall jag faktiskt åka ut och bada.
Humlan says:
Den bilden borde man sätta på spritskåpet hos många… 🙂
God mat och god glass ska man inte förakta! Själv sitter jag och tuggar på kylskåpskall vattenmelon just nu perfekt när man är överhettad och borde äta men har ingen aptit.
Victoria says:
Visst är den helt klockren. Den bilden ÄR ångest. I klass med Edward Munck.
Här äts det vattenmelon med. Och så gör jag det jag älskar att göra på båtsemester, jag ligger utslagen och läser en bok. På båten där det “bara” är 33 grader varmt. Trodde aldrig att jag skulle önska mig AC på båt i Sverige.
Karin says:
Fan,jag skrattar ihjäl mig både åt cirkusen på bryggan och åt herrn som ser ut som Ågren personifierad…Och jag ska också gå över till vattenmelon dieten,vi var idag på en”flådig”rest när en enorm yacht ankrar en bit ut,lite senare kommer ca 15 VS modeller in på krogen,jag lovar den var INTE en mun som var stängd på den manliga publiken….det här med att dra in magen kändes jävligt onödigt,det går inte att mäta sig med 180 cm&45kg…Hur gör ni förresten när när på sjön hela dagen med krullisarna?är dom tränade attgå på kattlåda eller?
Victoria says:
Hhahaha nej det går inte att mäta sig med. Då är det lika bra att skita i det. Själv har jag gått på buffédiet i två dagar. Både mat- och glassbuffé. Det kommer inte bli någon 45-kilossommar det här heller.
Ligger vi på svaj ror vi in till land med hundarna för att rasta dem. De har, tack och lov, inte lärt sig att det är okay att kissa på kattlåda 😉
Annika K says:
Haha vilken bild!
Bör användas som varningsbild.
Och maken han förtjänade det han fick utstå. Så det så!
Granntanten says:
Men vad fasen?? Jag var ju kvick som en iller på att svara på det här inlägget eftersom du fb-länkade det? Och så är svaret UPPÄTET? :p
Inte kommer jag ihåg vad för putslustigt jag klämde ur mig heller. Hjärnan har smält idag.
Men jag tror det hade att göra med att jag trodde att maken kanske var rätt nöjd i efterskott, för bilden av ångest är banne mig briljant. Och han vet att han slipper det.
Victoria says:
Han är svinnöjd. Sådär äckligt nöjd. Lite extra skitnöjd över att det faktiskt var han som tog kortet. Det finns ytterligare en historia om maken, kameran och fotografering idag, men det är inte tillräckligt rumsrent för att dras på bloggen. Låt oss bara säga att det finns ett otal anledningar till ångesten och att maken är äckligt skadeglad 😉
Camilla says:
Trodde inte att du vara en sådan “tannharpa”.
Camilla
Victoria says:
Jopp. Det händer. När bägaren rinner över. Vilket är väldigt sällan *ljuger så tungan blir svart* 😉
Camilla says:
That’s why we love you. <3
Camilla