Jag var ju och hälsade på enlisailivet i fredags innan vi drog på semester (nej, vi skall inte prata väder nu – jag är vädermarodör på riktigt – vilket skitväder vi har haft) och jag har ju inte visat Liten och hans nya stora kärlek. En oerhört rar liten fräkning dam som också var en båthund. Väldigt generös med pussar var hon med. I alla fall när det handlade om att pussa mig (kan ha berott på att jag träffade henne, sa hejsan svejsan och sedan tryckte jag in en glass i munnen på henne). Inte riktigt fullt så generös när det handlade om att pussa Liten (han gav ju henne faktiskt ingen glass), som inget hellre ville än att få pussas med henne.

Den lille stackaren uppförde sig som hjälten i en Harlekinroman. Som inte kommit till vägs ände då han fortfarande går och trånar och väntar på att hjältinnan (Sintra) skall komma på att “det är honom vi vill HA”. För han, som brukar vara en försiktig general, föll pladask vid första ögonkastet, medan hon höll på sig och skulle minsann vara åtminstone lite svårflirtad på första dejten. I akt två hoppas vi på öm återförening i solnedgång. Som sig brukligt i sådana romaner.

Liten och jag hängde en stund på familjens båt och pratade skit. Ruskigt trevliga prickar. Både herrn och frun. Känslan av att “alla vägar bär till Strömstad” var påtaglig, eftersom det visade sig att maken i familjen faktiskt hade gått på gymnasiet i Strömstad.

Vi pratade om säkerhet och vikten av att skydda sig. Det visade sig att de hade en oerhört fiffig sele till Sintra som både tålde helikopterlyft och funkade som bärsele om man måste skutta med hund mellan båtar. Den förevisades av Trevliga Maken.

Ja, jag vet att jag kapar huvuden på kort. Särskilt när jag fotar hundar. Det kallas prioritering.

Titta så finurlig. Konsten att klä på sig en hund liksom.

Look, no hands!

Den var till och med så genomtänkt att det fanns ett snopphål. Så det inte blir balleknus om man har en hanhund. En sådan står nu högst på shoppinglistan. Eller ja, den ÄR shoppinglistan. För jag har inget mer på just den listan. Både vardagspraktisk och om olyckan skulle vara framme.

Sen började friandet. Liten kämpade verkligen för att få en puss och han uppförde sig nästan som en gentleman. Förutom att han var lite trög när det gällde att fatta det där med att ett nej är ett nej. Men han är varken den första eller sista tjatiga hanen oavsett art.

– Om jag viskar små små söta kärleksord i ditt långa, lurviga, vackra öra?

– Näe!

– Men kanske i mungipan då? Jag tyckte jag såg en liten glassfläck där?

– Näe!!

– Men vi kan väl bara pussas liiiiite?

– Hm, ja LITE då…

– Då pussar jag lite på dina vackra mandelformade ögon. De ser ju ut som choklad. Jag ÄLSKAR choklad.

Och där var hans lycka gjord. Trägen vinner. Vi andra rodnade och tittade bort. Hon pussade tillbaka (han kan eventuellt haft lite glassrester i skägget) och han blev alldeles till sig i trasorna.

Han blev så lycklig att han fick gå och lägga sig på skarndäck en stund och kyla av sig.

Och där bestämde han att hans matte och husse har en rätt kass båt. För så kan han inte ligga här. Det är för smalt. Liten har bestämt att det skall skaffas segelbåt.

Helst en segelbåt med rödhåriga och fräkniga damer på.

Tills vidare får han nöja sig med eventuell dejt på måndag.

Han har en del raggningsrepliker att slipa på tills dess.

Det är hårt att vara ung och kär.