Det kan inte bara vara jag som ser att han STÄNDIGT ser ut så här?

Lite sinnesslött öppen mun. Hela tiden.

Och så får det mig osökt att tänka på ph-stavningen.

Sophink, aphus och Philip?

Men jag gillar honom fortfarande.

Nu är det HÖG tid att prata om Big Brother och Paradise Hotel. Varför har vi inte avhandlat de här viktigheterna tidigare?

Ni som inte kollar…får helt enkelt börja kolla. Skiten är beroendeframkallande.

Vi börjar med PH. Inte min favoritsåpa alls, men duger i brist på annat. Där avskyr jag ungefär alla (vilket inte är helt vanligt, jag brukar ju gilla deltagarna), årets casting verkar ha fokuserat på att vara så bombad och sluskig som möjligt? Jag gillar bara Kristian och Ullis. Kristian framstår ju som ett jäkla geni, både i EQ och IQ, i jämförelse med de andra och Ullis är bara cool. Kian är så läbbig att jag saknar ord. Hur mycket är det möjligt att älska sig själv?

Äh. Vi fokuserar på BB istället. Mitt älsklingsprogram genom tiderna. Och nej, jag skulle aldrig någonsin övermindödakropp vara med i programmet, men det är något kittlande att veta att de bor i ett hus utan kontakt med omvärlden och att de till slut faktiskt glömmer kamerorna. Det går inte att inte titta på eländet och som vanligt kommer jag falla för frestelsen att köpa 24/7. Men inte än. Det har inte gått tillräckligt lång tid för att jag skall vilja följa mina favoritobjekt.

I studion när de gick in bestämde jag mig för att avsky Philip. Det sket sig. Jag avskyr honom inte ett dugg, snarare tvärtom, han skall ha all cred för att han får mig att gapskratta. Däremot förstår jag inte varför han alltid måste gå omkring med öppen mun och se ut som ett jäkla fågelbo? Dessutom har han samma dialekt som mitt frikort, vilket talar för honom.

Felicia kan jag inte bestämma mig för om jag hatar att älska eller älskar att hata, men jag vill ha henne kvar.

Min absoluta favorit redan i studion åkte ut. Ståle. Namnet, utseendet och yrket säger allt. En skäggig snubbe från Norge som jobbar som yrkesfiskare (och nu snackar vi ju inte precis makrillmete) är inte en pojkvasker. Det är en karl. Synd bara att han var så genomkorkad att han pillertrillade, för när han rök ur rutan övervägde jag för en nanosekund att sluta kolla.

John är en fjolla. De norska pojkarna Pelle och Erland är ljuvliga. De norska flickorna öppnar ju inte ens truten. Dödstrista. Anna trodde jag skulle reta livet ur mig, men hon har en grym personlighet och är riktigt schysst. Mot alla. Paulina gjorde jag vågen inombords när hon åkte ut.

Jamen det var väl sammanfattningen så här en dryg vecka in i programmet.

Det här kommer bli en stående punkt. Det går mot höst och jag har tydligen inget bättre för mig i höstmörkret än att titta på katastrof-TV.

Och det är alldeles alldeles underbart.