Det kan inte bara vara jag som ser att han STÄNDIGT ser ut så här?
Lite sinnesslött öppen mun. Hela tiden.
Och så får det mig osökt att tänka på ph-stavningen.
Sophink, aphus och Philip?
Men jag gillar honom fortfarande.
Dokusåpakärlek
Nu är det HÖG tid att prata om Big Brother och Paradise Hotel. Varför har vi inte avhandlat de här viktigheterna tidigare?
Ni som inte kollar…får helt enkelt börja kolla. Skiten är beroendeframkallande.
Vi börjar med PH. Inte min favoritsåpa alls, men duger i brist på annat. Där avskyr jag ungefär alla (vilket inte är helt vanligt, jag brukar ju gilla deltagarna), årets casting verkar ha fokuserat på att vara så bombad och sluskig som möjligt? Jag gillar bara Kristian och Ullis. Kristian framstår ju som ett jäkla geni, både i EQ och IQ, i jämförelse med de andra och Ullis är bara cool. Kian är så läbbig att jag saknar ord. Hur mycket är det möjligt att älska sig själv?
Äh. Vi fokuserar på BB istället. Mitt älsklingsprogram genom tiderna. Och nej, jag skulle aldrig någonsin övermindödakropp vara med i programmet, men det är något kittlande att veta att de bor i ett hus utan kontakt med omvärlden och att de till slut faktiskt glömmer kamerorna. Det går inte att inte titta på eländet och som vanligt kommer jag falla för frestelsen att köpa 24/7. Men inte än. Det har inte gått tillräckligt lång tid för att jag skall vilja följa mina favoritobjekt.
I studion när de gick in bestämde jag mig för att avsky Philip. Det sket sig. Jag avskyr honom inte ett dugg, snarare tvärtom, han skall ha all cred för att han får mig att gapskratta. Däremot förstår jag inte varför han alltid måste gå omkring med öppen mun och se ut som ett jäkla fågelbo? Dessutom har han samma dialekt som mitt frikort, vilket talar för honom.
Felicia kan jag inte bestämma mig för om jag hatar att älska eller älskar att hata, men jag vill ha henne kvar.
Min absoluta favorit redan i studion åkte ut. Ståle. Namnet, utseendet och yrket säger allt. En skäggig snubbe från Norge som jobbar som yrkesfiskare (och nu snackar vi ju inte precis makrillmete) är inte en pojkvasker. Det är en karl. Synd bara att han var så genomkorkad att han pillertrillade, för när han rök ur rutan övervägde jag för en nanosekund att sluta kolla.
John är en fjolla. De norska pojkarna Pelle och Erland är ljuvliga. De norska flickorna öppnar ju inte ens truten. Dödstrista. Anna trodde jag skulle reta livet ur mig, men hon har en grym personlighet och är riktigt schysst. Mot alla. Paulina gjorde jag vågen inombords när hon åkte ut.
Jamen det var väl sammanfattningen så här en dryg vecka in i programmet.
Det här kommer bli en stående punkt. Det går mot höst och jag har tydligen inget bättre för mig i höstmörkret än att titta på katastrof-TV.
Och det är alldeles alldeles underbart.
Idyll, pippi och supervalår
Alltså, livet suger ganska mycket utan dator. Ungefär som när man har strömavbrott på jobbet och tänker “jamen jag kan ju passa på och kopiera de här dokumenten medan jag väntar”. Ända tills man kommer på att kopieringsmaskinen behöver ström den med. Lite så känns det nu. Vad jag än kommer på, så skiter det sig för att jag inte har en fungerande dator. Däremot har jag tre trasiga – heja mig?
Så det är Operation Försöka Fixa Åtminstone En. Vilket går sådär. Vilket ÄVEN betyder att jag håller på att bli förbannad på riktigt.
Så jag försöker fokusera på idyllen under tiden, och att djupandas för att inte explodera. Idyllen just nu består i att valstugorna kampanjar för fullt.
Och har man valstugor vid vattnet i solsken så måste man tydligen sjunga en liten trudelutt (eller flera faktiskt). Alldeles nyssens sjöng Moderaterna “En får ro en får ro, för till Knippla går det ingen brooooo”. Jag vet inte jag, men jag blir lite sugen på att upplysa om att Knippla ligger i Göteborgs norra skärgård. Inte direkt nästgårds. Då fnissade jag lite mitt all datortröttma.
Sen kommer pippin tillbaka hela tiden. Det är verkligen en modig pojk som numera kliver in trots att Liten ligger på bordet och stirrar häpet på honom.
Så nu har vi ytterligare ett husdjur tydligen. Med arbetsnamnet Pippi.
Sällskapar man med en surkärring och två hundar en hel dag så kvalar man faktiskt in i familjen.
Fint sällskap minsann
Vi är kvar på båten. Trots att det regnar lite. Typ Våga Vägra Höst.
Men vi ligger i hemmahamn. Igår kväll upptäckte maken att vi har fått sällskap på akterdäck, där hundarna intar sina måltider och kanske är lite slarviga med att pilla upp varenda torrfoderkula. Nu trodde inte jag att det fanns utsvultna gråsparvar den här tiden på året. Inte heller att gråsparvar älskade torrfoder för hundar, men jag hade fel.
Vi har haft sällskap av den här herren (är det en herre?) sen igår.
Han knatar omkring en halvmeter ifrån mig och äter hundmat. Utan att vara rädd alls, inte ens för Liten som är väldigt nyfiken på honom. Sen hoppar han upp på relingen och stirrar på mig när det tar slut för att jag skall ge honom mer.
Det känns inte som ett normalt fågelbeteende?
Livet kom emellan…
…och det var ganska trevligt. Jag har legat i min egen förtrollade värld och läst bok, i timmar (hela dagen igår nästan). Det var sjukt längesedan jag hade näsan i en bok en hel dag. Två och en halv bok avverkade jag dessutom, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att fortsätta leva så.
Förutom att jag har struntat i bloggen då’rå, men det går inte att skylla på näsan i boken helt. Den andra orsaken är ju att jag inte har någon dator. För näe, den vaknade aldrig till liv (skjut mig), sen var jag ändå rätt okay med att det hade hänt eftersom det var en äldre dator jag redan hade räknat bort, en bonusdator liksom.
ÄNDA TILLS JAG KOM PÅ ATT DET INTE VAR SÅ!
Det var min nya jag hällde vatten i. Den som bara var ett halvår. Då blev jag faktiskt orimligt sur på mig själv på riktigt.
Så, det där med att jobba och blogga är sådär enkelt utan dator. Nu sitter jag med paddan, vilket innebär att bara det här inlägget kommer ta en förbannad evighet. Men jag sitter rätt bra så det gör inget. Det här är min utsikt.
Det är HÖGSOMMAR. Ni som plockar svamp och lägger upp bilder på murkna löv och tända brasor kan ta er i…just brasan. Här är det inte höst.
Ja. Jag lever i förnekelse. Sen äter jag medicin tills det är dags att krypa ur idet någon gång i april.
Nåväl, helgen var det ju. Vi vet ju redan att vi var på Gullholmen från fredag till lördag och vaknade upp till det här på lördag morgon.
Religiöst. Det är allt jag har att säga om ett sådant uppvaknande på Stors födelsedag.
Jag kan även tala om att jag sjöng för honom på kudden, men då morrade han. Otacksamma slyngel.
Sedan hade vi ju faktiskt tänkt göra leverpastejtårta, vi skulle bara gå upp och käka en sen lunch först. När vi kom tillbaka till båten hade Liten hjälpt Stor att riva ner familjens godispåse, en påse fylld med godispåsar till tvåbeningar och två paket med vardera sex baconben i till fyrbeningarna. Sex baconben räcker åtminstone i nästan en vecka för två fyrbeningar. Nu hade de smällt i sig dem på en halvtimma, plus en halv påse sötlakrits.
Det blev ingen leverpastejtårta. Det fick räcka med att de hade föräldrafritt party. Ungdomar!
Efter den sena lunchen puttrade vi norrut, mot Smögen. Alldeles innan Smögen ligger något som heter Brofjordens angöring och visar var farleden är. Två gigantiska farledsmärken som jag råkar tycka är vackra, så jag passade på att ta kort när maken var på toa (nu kan jag inte visa just de korten eftersom JAG INTE HAR NÅGON DATOR). Jag var väldigt fokuserad på att fota dem och märkte inte att somliga tog min telefon och fotade mig och min röv.
Kul kille jag delar möbler med. Expert på taskiga kort.
Sen kom vi till Smögen.
Och Smögen såg ut precis som vanligt, alla affärer var öppna och det strosade folk på bryggan. Enda skillnaden var att vi det inte var knôkfullt med båt, vilket var en särdeles trevlig skillnad.
Födelsedagsbarnet fick göra det han tycker är roligast, skälla på människor som har mage att gå förbi båten.
Medan jag gjorde det jag tycker är roligast, gå i affärer med upp till 80 procentig rea och gå på bryggan och titta på vackra båtar. Det förstnämnda gav inte så stor utdelning (två tishor till maken), men det sistnämnda gjorde. En skitstor båt, i trä, som var så vacker att jag nästan slickade lite på den.
Givetvis norsk och den har nog kostat multipla oljemiljoner, sen skall vi inte ens prata om underhållet den behöver. Men jag tänker att om man har råd med den här skönheten har man råd med ett team som sköter om den med. Däremot retar det livet ur mig att jag inte fick grepp om vad det var för båt, någon som vet?
Igår började det regna, så vi bestämde oss för att dra. Dator eller inte, vi var ju tvungna att vara hemma igen idag, så vi fattade beslutet att åka raka spåret hem. När vi passerade Kungshamn såg vi något mystiskt.
En båt som låg på havets botten fortfarande fastbunden i bryggan. Nu är ju sjunkna båtar i sig inte så mystiskt, sånt händer ju faktiskt, det mystiska med den här var snarare detta.
Ni ser det gula sjömärket med ett kryss på? Två sådana satt på utsidan båten och just de sjömärkena används för att märka ut nya hinder som inte finns i sjökorten. So far so good, ett väldigt praktiskt och i allra högsta grad nödvändigt sjömärke. MEN…(nu kommer undringen) om en båt sjunker vid en brygga, hur är det då möjligt att man, istället för att bärga eländet, faktiskt tar god tid på sig och beställer sjömärken för att sätta dem utanför vraket. Det är ju inte gjort i en handvändning att kirra sjömärken (om nu inte Kungshamn har ett lager för just dylika händelser) och sedan placera dem.
Jag vet att jag måste ta reda på det eftersom jag inte kan sluta fundera över det. I min värld är det SÅ mycket enklare och rimligare att bärga skiten. Eftersom vraket dessutom tar rätt mycket plats vid bryggan.
Har båten ingen ägare som kan debiteras? Sjönk den alldeles nyss? (Knappast med tanke på märkena).
Slutsatsen är alltså att en hel helg, med trevligt sällskap, god mat, högsommarvärme och ljuvliga båtturer på plattvatten kokar ner i en enda nördig fundering över ett vrak utanför Kungshamn.
Vad har ni gjort denna ljuvliga helg?