Det kan inte bara vara jag som inte tycker att det är Liten som är det primära i den här bilden?
Inte ens Brölle Jr är i fokus. Men ett särdeles bevis på att han fortfarande lever och inte har skadat mig permanent.
Är den där jäkla läderhunden en förklädd fruktbarhetssymbol?
Jag uppdaterade ju maskinparken igår och det gick finemang tackar som frågar. Bortsett från att min iPhone (5s med största minnet) var för packad för att orka ta emot den skitstora uppdateringen. Så jag fick rensa.
Började med appar men insåg rätt snabbt meningslösheten, de är för små för att göra någon som helst skillnad. Det var lika bra att ge sig på de tunga filerna direkt, foto och video, som har samlats på hög sedan första iPhonen landade i min hand någon gång på stenåldern.
Att jag sedan är en sådan dinosaur som fortfarande har kvar mitt iTunesbibliotek med ALLA mina CD-skivor kan vi ju tala tystare om. Jag har sisådär 50gb musik som ligger där den legat sedan…umm…tidigt 2000-tal? Den har hängt med sedan långt före iPhone och hör till iPod-eran.
Om man är illvilligt sinnad kan man säga att jag är väldigt förändringsbenägen när det gäller vissa tekniska saker och totalt motvalls när det gäller andra. Men bara om man är illvillig. Själv tycker jag att jag är fullständigt bedårande.
I vilket fall som helst. I min iver (nåja) att radera tripletter, femletter och sjuttiletter av foton hittade jag en del skojigheter, extremt mycket som nog var påtänkt till bloggen men tydligen råkat glömmas bort.
Ni vet ju redan att vi hade en fantastisk helg förrförra helgen när vi drog till Gullholmen för att möta upp Enlisailivet och Elefantpenismannen. Så här finfin var båtresan neröver.
Det roligaste med västkust, vacker vy, fantastiskt båtväder och fasadidyll måste ändå vara musikvalet. Eddie Meduzas “Har ni sett Herr Knut”.
Till skillnad från många (alla) av hans andra låtar är den här rumsren och det går att höra att han har en riktigt schysst sångröst. Samt att bästa och äldsta killkompisen faktiskt heter Knut, vilket gör låten till någon slags favorit. Och som kuriosa kan nämnas att Eddie ligger “begraven” i viken jag har utsikt över från pensionärskuvösen på ön. Ute på det där som heter flo (ordet som somliga bråkade med mig om i WF att det var ett hittepåord och inte existerade – HAH), fast i artikeln om Eddies begravningsplats står det “gattet”. Det är helt okay, jag begär inte av aftonblaskan att de skall ha koll på just flo. Och man får lov att kalla det gatt.
Ni minns att jag satt här när maken var i onåd i Skagen?
Den där viken jag har tårna i, rakt framför mig alltså, det är Garvik. Fyren på bilden i artikeln ligger vid pilspetsen, mellan Saltö Lyngen och Flatskär. Eller ja, man kan inte kalla det fyr längre eftersom något snille kom på att den var gammal och skulle rivas. Nu är det snarare ett kummel som är en före detta fyr.
Jag inte bara lyssnar på Eddie, jag badar tydligen även ihop med honom varje sommar. Och inte nog med det, de av er som sett min tatuering vet ju precis var min aska skall strösslas (nej, inte i Värnamo). Jag skall dessutom ligga med Eddie för evigt och lite till.
Innan dess skall jag fundera lite över hur jag skall kunna göra business på just Eddie. Jag tänker mig guidade turer med båt och musik. 2000 av kungens mynt per timma? Eller kanske gå på raggarträff och sälja buteljerat gattvatten för en hunka? Det sistnämnda kan funka?
Nu skall jag titta på båtturseddiefilmen en gång till och minnas den fantastiska helgen och hur magiskt vädret varit den här sommaren/sensommaren.
Och vet ni. Knut ÄR en charmör. Förutom när han är bakis och har ågren.
För visst var det han som var på fotot i somras när ångesten stod som spön i backen.
*flinar elakt*
God morgon!
Ni som har iPhone alltså. Inte den mörka androidsidan (ja ja, jag har en Samsung också – som jobbmobil för att jag måste ha koll) som inte hajar storheten i det halvätna äpplet.
Idag släpps den senaste uppdateringen när det gäller operativsystem, iOS 8. En riktigt stor och bra uppdatering förutspår jag, men ju större uppdatering desto större risk för att det knasar och att man därmed förlorar allt man har på telefonen. Vilket i mitt fall är halva livet ungefär.
Så, dagens tips är alltså att absolut komma ihåg att säkerhetskopiera sin telefon FÖRE uppdatering. Mot iCloud eller var ni nu har valt att säkerhetskopiera. Skulle det vara så att uppdateringen buggar behöver ni inte gråta blod, svett och tårar, allt finns kvar och går att återställa.
Sprid informationen till vänner och fiender, kollegor och bekanta, de kommer tacka er om det går åt häcklefjäll. Det finns få saker som är så enerverande som att förlora allt i telefonen, och det är alldeles för lätt hänt att man blint litar på att allt bara skall fungera.
Och nu skall jag ringa Mona och tala om just det här för henne.
Det kallas förebyggande åtgärder.
Och så är maken i onåd igen. Intet nytt under solen där med andra ord. Som straff för det har han drabbats av Montezumas Hämnd efter intag av väldigt gräddig parfait på 83-årskalas. Graden av medlidande hos mig är försvinnande liten.
Hur fan lever folk ihop i hela sina liv och verkar tillfreds? Par som inte ser ut att bråka och bara går omkring och är fucking eniga om allt från toapappersrullebyte till inköp av gemensam bil i 50+ år? Jag är…fascinerad?
Enda chansen för mig att vara enig är om jag skulle genomgå elchocker och/eller kemisk lobotomi. Detsamma gäller för maken.
Men det var ju inte det jag skulle få ner på pappret idag. För här går det undan.
Det började egentligen i helgen. Liten kissade ju i sängen natten mellan lördag och söndag. Liggande och halvsovande. Natten efter kissade han på golvet. Sen ville han gå ut lite mer ofta dagtid än vad som är brukligt, vilket fick den här hönsiga mamman att misstänka allt från diabetes till urinvägsinfektion (jamen jag vet, jag ÄR en höna). Men det var lite knepigt att han fortfarande var som vanligt när det gällde allt annat. Lika glad, lika bitig, lika hungrig. Lika allt liksom. Även hans kissande var helt normalt. Han flickkissar ju sittande eftersom han är så ranglåg och strålen var så fin att man skulle kunna tro att han skapade en perfekt kissbåge där leprechauner hade gömt en guldskatt i slutet av nämnda båge. Med andra ord just inget som inte en väldigt hönsig mamma hade reagerat på.
Så jag reagerade såklart. Och var hos distriktsveterinären idag där han fick kissa på en sticka (han var inte gravid). Däremot hade han förhöjt antal vita blodkroppar och protein och vaddetnuvarmer. Det vill säga urinvägsinfektion.
Inget ont om distriktsveterinärer, men när man är van vid specialistsjukvård för sina djur på stora sjukhus så känns det en smula udda att knata in på ett ställe där det står en dator på undersökningsbritsen och samtidigt överhöra veterinären prata om att han skulle laga sjuka fiskar i Havstenssund under eftermiddagen och kanske förlösa en ko imorgon. Och så pratade han konstant med sitt datasystem som han verkade lite gramse på. Vi var där i 50 minuter, tio minuter gick till Liten och resterande 40 gick till att prata i telefon, prata med datasystemet (OAVBRUTET – varje moment diskuterades med datorn), konstatera att Liten var en rar och lugn kille och därmed hämta sin orimligt söta Papillonvalp på tre månader för att samtidigt miljöträna den i undersökningsrummet ihop med Liten och sedan hämta sin fyraåriga enögda mops för att de skulle chilla ihop.
Har. Aldrig. Varit. Med. Om. Maken.
Men jag blev kär i valpen. Trots att hon gallskrek de första fem minuterna bara Liten tittade på henne. Som valpar gör. I preventivt syfte. Hellre illa fäkta än att fly typ? Han skulle ju kanske sluta upp med att bara titta på henne och faktiskt tro att hon var en bit hängmörad oxfilé eller så, det kan man inte veta som liten valp. Då är det tryggast att gallskrika redan när man blir kikad på.
Sen kom hon på att han var rätt schyrre ändå. Eftersom han som vanligt låg jättestilla och knappt ens andades i ren försiktighet för att vara snäll. Så hon blev miljötränad, Liten blev ignorerad (av sin hönsiga matte) och så slutade det med att hon sov i mitt knä medan jag snusade valpdoft i nacken på henne.
Hur söt och liten kan man vara egentligen?
Jag vet att hon hade fått plats i fickan. Men jag höll mig. Och i henne. Medan stackars Liten fick kissa i bäcken, bli vaccinerad och få medicin. Mopsen låg på golvet och sov med rumpan i ansiktet på Liten och inåtsnarkade. Svårt att göra annat när man tillhör en ras som ser ut som att de har skallat en betongvägg med hela ansiktet och locktångat svansen. En raring, som jag missade att fota i min upptagenhet med valpen.
Sen var det hög tid att lösa ett väldigt påfrestande problem. Datorproblemet. Eller snarare bristen på fungerande datorer-problemet. Jag skäms faktiskt över att erkänna att jag nu har fyra MacBook Pro och en MacBook Air liggande som…kan ha råkat gå sönder av oklara anledningar?
Numera har jag en sjätte.
Som fortfarande är högblank med tangenter som inte är nedslitna. Vilket betyder att det återjävlaigen är dags att köra tillbaka backuper och installera program, vilket tar en evinnerlig tid. Har man inget att göra kan jag varmt rekommendera datorslöseri som en oerhört tidskrävande sysselsättning. Överväger att starta back up-cirklar istället för syjuntor.
Och så köpte jag ytterligare en trygghetsförsäkring.
En thermomugg som skall tåla att man vänder den upp och ner över datorn. Eller vad man nu kan tänkas vilja vända den upp och ner över. Expediten ringde till och med, efter vissa påtryckningar om muggens betydelse för min fortsatta mentala hälsa, till Stelton för att dubbelkolla att den är en datorräddare och det visade sig att jag numera kan jonglera med drycker utan att döda datorer. Den som lever får se. Eller som maken sa: “du hittar säkert något sätt att få ut vattnet/teet/drickan som ingen thermomuggsdesigner i världen har räknat med”.
Sen var det dags att spendera kvällen på 83-årskalas. Med svingod mat och väldigt mycket käftslängeri. 80 plussare är klart underskattade konversatörer och sjukt bra på att slänga just käft. Och det var där vi fick fläderparfait. Som gav mig en munorgasm. Eller i ärlighetens namn gav den mig multipla munorgasmer eftersom jag tog om fyra gånger utan att skämmas det minsta. Medan maken fick springa och skita första gången redan hos 83-åringens flickvän som var värdinna. Den sysselsättningen har han fortsatt med ända sedan vi kom hem.
Somliga straffar etc etc…
Nu önskar jag mig fred på jorden, att förkylningen skall dra åt helvete, att datorn skall vara klar för serious business och så vill jag sova lite med.
Imorgon skall vi däremot prata om andra saker. Antingen blir det en lite allvarsam fråga eller så blir det en barnslig recension.
Det hänger på om paketet jag beställt hinner komma eller inte.
Först valresultatet (näe, vi skall inte prata om det, jag nöjer mig med att säga att FEL LÅT VANN och alla förlorade, utom ett skitparti). Ny regering alltså. Vilket kommer bli en katastrof. Inte för att det är sossarna utan för att S i koalition med bara Mp kommer kosta Sverige så mycket pengar i ren rörighet att jag blir lite lite gråtfärdig. Eller ja, mycket gråtfärdig.
Jag måste emigrera. Kanske till Kanada? De känns rätt stabila?
Och så har jag ny dator. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag har köpt så många datorer som på El-Giganten i Nordby att jag är hej och du med snubben som är ansvarig för dataavdelningen.
Nu skall jag ägna orimligt mycket tid åt att återställa allt och komma in i matchen igen.
Fy fan sån onödig tid det tar att konstant vattna sina datorer. De förökar ju sig visserligen, men det är tveksamt positivt.
Jamen det var väl allt. Nu vet ni vad jag gör. Skriker fula ord och uppdaterar.