Det nesliga nederlaget

Maken drog iväg till spegelskärarplejset igen imorse. Med mina mått.

Det sista han sa innan han tog spegeln i handen och gick ut genom dörren var:

– Är du verkligen helt säker på uträkningen nu, jag tror nämligen inte att det stämmer. Det borde ju faktiskt vara två centimeter mer i överkant, man skall väl dela skillnaden i två, det har du inte gjort!

Oklart vad de två hittepåcentimetrarna kom ifrån och var delningen av vilken skillnad kom från är än mer oförklarligt eftersom han just inte räknat alls. Jag gissar att han sköt från höften för att få mig att tvivla.

Men nej, jag var säker. Stensäker. Vad jag däremot inte var lika säker på var om han skulle få för sig att hans skott från höften skulle ändra något mått hos spegelskäraren sådär i sista sekund eftersom jag fortfarande inte ansågs helt pålitlig.

Nu kom han hem. Tystnaden när han gick genom hallen och in i badrummet var öronbedövande och jag fick åtminstone en fjäril i magen. Men det fortsatte vara tyst. Väldigt tyst. Sådär “fan i helvete det blev visst rätt-tyst”. Antog jag.

Sen kom han in till mig med ett snett leende och sa “jamen du kan vara NÖJD nu, för det blev visst RÄTT” medan han lyckades med konststycket att le snett och snörpa på munnen samtidigt.

Och så visade han. Något motvilligt. Han ville absolut inte vara med i bild, han höll spegeln och duckade samtidigt.

IMG_5282

Lite skillnad från gårdagens vinkelvolt. Och jag kämpar verkligen med att inte le brett och skadeglatt.

Men han hade faktiskt varit “storsint” nog att säga till spegelskäraren att “hejsan svejsan, det blev visst fel, men nu har kärringen mätt så vi får kapa lite igen”. Den manliga stoltheten och envisheten fick alltså bara en törn innanför husets väggar, utanför huset verkade han nästan lite stolt?

Och ja, jag har arbetskläder på mig. Hyresvärden i det här huset är så förbannat snål med värmen att jag fryser ihjäl i arbetsrummet. Nu är det OnePiece-årstid och så fick jag en elektrisk filt igår. Som kompensation för kalla element.

Gentilt. Verkligen gentilt.

// Bär Julakepsen med lite stolthet, tillika byxorna i familjen

Ode till hösthat

Ungefär. Om jag hade orkat skriva ett ode så hade jag gjort det, men jag nöjer mig med att fråga vad det är för FEL på er som gillar mörker, kyla och chockgrått väder?

Imorse när jag gick upp såg det ut så här.

IMG_5276

Liten låg i biabädden (ja, killen har tempurkudde, frågor på det?).

Stor låg raklång över mina knän.

IMG_5277

Ingen av dem rörde en fena.

Vem vill gå upp när det är kallt, och dessutom mörkt som i sotarns röv?

Jag vet. Ingen. Inte ens hundarna.

Alla barnen sover utom Victoria,
hon sitter och surar och skriver blogghistoria.

Nu skall jag jobba. Sen skall vi prata köpstopp.

TGIF!

Han fastnade i vinkelvolten

Maken ÄR verkligen händig på riktigt. När det gäller nästan allt. Bäst är han ju, av förklarliga skäl, på att kröka och gänga men även på mycket mycket annat. Han kan köra grävmaskin, det finns ytterst lite han inte vet om motorer. Elektricitetsgrejor och teknik är även det något han är en hejare på. Han är bra på det mesta som har med händighet att göra.

OM DET INTE KRÄVER VISSA MATEMATISKA KUNSKAPER.

Och nu råkar ju jag vara av den händiga sorten med. Dock med lite mer kunskaper när det kommer till det matematiska.

Idag rök vi ihop så hela badrummet vibrerade. För han är envis med (och det är ju inte jag…alls).

Vi har ju extremt ont om speglar än så länge, vilket är lite halvtjatigt. Enda spegeln i hela lägenheten är den uppfällbara i badrumsmöbeln han köpte på Ikea och den får ju knappt ansiktet plats i. Att kolla in arslet i den är ju bara att glömma, då får man lägga ett så stort avstånd mellan sig själv och den pyttiga spegeln att man skulle behöva gå in i grannlägenheten för att få plats med hela lagårdsväggen till röv.

Senaste projektet har alltså varit Operation Spegel Ovanför Handfatet. Där har vi snedtak.

IMG_5270

Som ser ut så här.

Och vi hade en rektangulär spegel, lika bred som glashyllan under och lika hög som avståndet mellan glashyllan och panelen med lampor. Då behöver man ju inte vara ett snille för att räkna ut att det inte funkar med rektangelspegel. Det konstaterade även maken rätt snabbt medan han gick där inne och fnulade på måtten.

Medan jag satt i godan ro och donade med mitt kom han inrusande med vinkeljärn och vattenpass i handen, högröd i ansiktet av ilska, och mer eller mindre beordrade mig att HJÄLPA TILL. Med måtten. Och att hålla i en penna och rita på väggen där han sa till mig att rita medan han höll i vattenpasset. Bums och omedelbart skulle det göras dessutom.

Först hade vi en väldigt högljudd diskussion där han vägrade lyssna. Och jag vägrade lyssna på honom. För han tänkte fel. Han ville enbart veta vad den nya bredden upptill och höjden på vänster kortsida skulle vara. För då skulle minsann vinkeln lösa sig automagiskt. Tyckte han.

Det tyckte inte jag alls och vi var ungefär lika mycket överens som Putin och … tja …resten av världen.

Inför stendöva öron försökte jag förklara att snedtaket har en alldeles egen vinkel och att bestämma en bredd och en höjd där man skall kapa ett hörn inte, per automatik, ger rätt vinkel mot taket. Spegeln behövde ju liksom kapas ungefär så här och A och B är hyfsat viktiga i sammanhanget.

spegelvinkel

För att få rätt vinkel på A till B behöver man kolla vinkeln på snedtaket. Och göra en hyfsat enkel ekvation för att överföra det på spegeln. Jag försökte förklara pedagogiskt genom att rita och berätta, jag försökte förklara genom att räkna och till slut försökte jag förklara medelst röstnivå med mer decibel än musiken på en stureplansnattklubb.

Men näe. Jag hade fel, fel och fel enligt maken. Och så var jag eventuellt lite trögfattad som envisades med vad han ansåg vara trams.

Då suckade jag, gav upp och höll käft. Gjorde som han sa, ritade med pennan och han skrev nöjt upp måtten på ovandel och kortsida och så pinnade han iväg med rektangelspegeln till någon slags spegelskärare för att kapa den.

Nu kom han hem. Gick glatt in i badrummet för att hänga upp den och så blev det väldigt tyst. Oroväckande tyst med tanke på tidigare skrikmatch. Och så kom han ut och mumlade med väldigt små bokstäver “jaha ja, då kan ju du vara glad för det blev visst fel”.

Det var en glipa på sex centimeter nedtill mot snedtaket och bara två centimeter upptill.

Jomensåatte!

Nu står spegeln här.

IMG_5271

Ouppsatt. Och spegelskärarplejset har stängt för dagen.

I lugn och ro fick jag utföra en korrekt vinkeluträkning mot snedtaket för att tala om hur mycket som skall kapas för att det skall bli samma vinkel på spegeln som på snedtaket. Och för ovanlighetens skull är maken knäpptyst. Så tyst att jag är osäker på om han faktiskt lever. Men han lyckas ändå med konststycket att se lite tvivlande ut.

Imorgon åker han tillbaka med svansen mellan benen för att skära om och jag sitter med väldigt passade hatt på huvudet.

IMG_5272

Inte för att jag är skadeglad alls (JO DET ÄR JAG). Eller är ens lite lite sugen på att säga “I hate to say I told you so ungefär femtiosju gånger i alla möjliga och omöjliga tonfall” (JO DET ÄR JAG).

Vad jag däremot säger, lite tyst för mig själv:

Bråka inte med en ingenjörsdotter om vinklar!

ÄNNU säkrare tecken på att man är skitgammal

Jag shoppade ju lite igår. Inte bara halsduken och skjortan (som jag för övrigt är extremt nöjd med), jag köpte även en grej som jag numera har gemensamt med min 85-åriga svärfar. Inte ens min 99-åriga mormor har en sådan.

Det känns fint.

Så idag har jag sorterat den för en vecka framåt med start måndag.

IMG_5263

Egentligen borde det vara lite lite tragiskt, men jag kan inte låta bli att fnissa.

Dessutom blev det så fint och symmetriskt att jag antagligen inte kommer ha hjärta att störa ordningen i den genom att faktiskt börja på måndag.

Det här är min nya installation. Tanken är god eftersom man (jag) har en tendens att glömma om jag just tog ett piller eller inte, men den är ju verkligen för snygg för att sabba.

Igår vaknade jag 04:00.

Idag har jag en…ja…vad fan heter det? Dosett?

Vad månde morgondagen bära i sitt sköte?

Rollator?

What a difference a day makes…

… 24 little hours?

Eller snarare närmare 16 timmar. Vakna sådana, eftersom jag faktiskt åt frulle i svinottan. Halvju åkte jag och tankade bilen och sen plockade jag upp ömma fadern för att han skulle få uträtta sina ärenden medan jag uträttade mina.

När jag hämtade honom klockan sju var jag så trött att jag såg mer i kors än på länge. Tänkte orimligt positiva tankar om sällskapet så att jag skulle slippa somna bakom ratten. En far- och dotterutflykt med snicksnack.

Vi hann inte ens ut på motorvägen förrän mitt resesällskap såg ut så här.

IMG_5255

En timma senare vaknade faderskapet i Uddevalla och sa “vad snabbt du kör, är vi redan här?”.

Så mycket för det sällskapet.

Plattan i mattan resten av vägen till staden som trafikkontoret glömde, slängde av ömme fadern i farten för att han skulle uträtta sitt medan jag fortsatte mot mitt.

En timma senare plockade jag upp honom, det var återigen dags att cirkulera i centrala stan för att uträtta ytterligare ett ärende. Som skulle gå snabbt men inte gjorde det alls. Först kom jag i…lite…meningsutbyte med en parkeringsvakt som tyckte att 13 minuter på en 10-minutersparkering inte var okay. Då muttrade jag lite inombords, men slapp bot, flyttade bilen i rent vredesmod och tog genvägen över lite spårvagnsspår för att komma därifrån extra snabbt. Jag var så extremt och okontrollerbart kissenödig att jag struntade i att jag ställde mig litegrand där man absolut inte får och så rusade jag in på fiket bredvid och kissade ett Niagarafall.

Väl ute igen står en NY p-vakt vid bilen med barsk uppsyn. Då åååårkade jag bara inte mer. Jag sa som det var, att jag höll på att dö av kissenödighet och att det inte existerar parkering på nämnda gata, men att jag var borta i cirka tre minuter.

– Jahaja…den där kissenödigheten tar ju jag ingen hänsyn till, den borde kosta dig 800 spänn. Faktiskt!

Snorkpelle.

Hade enorm lust att kissa PÅ honom, men det föll på a) att jag just hade kissat och b) att jag inte har någon dase att hala fram för att enkelt och lätt pricka honom. Ibland är det bara sådär extra skitjobbigt att vara utrustad med kvinnligt könsorgan. Det känns lite ovärt att dra ner brallor och trosor på allmän plats enbart för att inte alls kunna sikta på dumma och oförstående parkeringsvakter?

Så jag suckade bara och frågade “okay, men KOSTADE det mig 800 spänn då?” (den kisserian hade varit så jävla värd 800 pix) och fick svaret “nej, du slipper nu, men nästa gång minsann!!!”.

Finemang, läxa lärd (not), in i bilen och därifrån.

Då var det lunchdags på väg norrut igen. Och i samband med nästa stopp började det glittra i ögonen på ömme fadern. Lite typ “du, det ligger ju ett Jula på vägen, jag kanske skulle behöva springa igenom och köpa lite saker?”.

HAHA! Han och maken vet icke hur man springer igenom Jula och köper LITE saker. Helt. Omöjligt.

Här spenderade vi minst 45 minuter för att jämföra olika…eh…belysningsgrejor?

IMG_5258

Jämföra hit och jämföra dit. Bestämma sig och sedan ombestämma sig. Repeat.

Under tiden knatade jag runt lite och hittade en flanellsskjorta och en halsduk. På Jula? Jag blev faktiskt lite stolt. Vid uppvisande av skjorta ville pappan ha en likadan och en likadan blev det. Vi kommer vara så jäkla fancy vid nästa familjetillställning.

Sen gjorde jag det ENORMA misstaget att ringa maken och tala om att vi var på Jula för att fråga om det var något akut han ville ha. Kan man vara mer orutinerad?

Svaret kunde jag ju räknat ut med röven. “Jamen vänta lite jag ringer tillbaka, jag skall bara kolla igenom katalogen”.

<insert vision av hur jag tar min låtsaspickadoll och skjuter mig i tinningen>

Först ringde han tillbaka och ville ha en 16 ampere hona. Det fanns såklart inte bara en att välja på, så vi körde catwalk med de valbara.

IMG_5261

Det var den till höger i bild för den som möjligen är intresserad och inte har somnat av tristess ännu.

Sen ringde han igen för att säga att de hade kampanj på en mixer som bara kostade 49 kronor. Som den lydiga fru jag är knatade jag iväg för att leta upp den, och efter det kom de här sms:en.

IMG_5266

Då kroknade jag. Efter två timmar på Jula med en fysisk Julaälskare i sällskap och en i telefon och insåg att det var hög tid att dra därifrån. Snabbt. Innan det kom fler samtal och/eller sms.

Man kan säga att pappas kvitto var en smula längre än mitt. Mitt var väldigt kort.

Men jag hittade vad jag tyckte var den perfekta presenten till maken.

IMG_5264

Otacksamheten visste inga gränser när jag gav honom den vid hemkomst.

Herregud, det är en keps. Det står Jula på den. Hur mycket bättre kan det bli?

Jag skall se till att han använder den som jag så skall superlimma fast den på svålen på honom.

Om ni ursäktar tänker jag gå och kollapsa i sängen med Britt-Marie nu.

Men det var trevligt att hänga med fadern lite, i alla fall när han var vaken.