Ja, jag vet att det är mitt i natten, men tack vare (och på grund av) just Farbror Blå sover jag inte. Så jag tänkte skriva mig trött.

Jag är förkyld och allmänt uggen, min planerade Gbg-tripp uppskjuten till morgonen, så jag och hundarna chillar på båten tills matte är frisk. För det är roligare att vara sjuk på båten när man har lite att titta på och det är fint väder. Inga konstigheter (som Färjan-Håkan skulle sagt).

Nåväl. Det som började som en bra kväll med ett par promenader i stan i 20-gradig värme med den vackraste av vyer…

…slutade inte fullt så bra.

Min febriga kropp stängde av alla system vid åttatiden så jag la mig med mina polare i Big Brother (HUR trist är inte det nu då efter att Felicia rök?). Fem minuter in i programmet stensov jag. Trots superparty på alla båtar i gästhamnen och att min båt ligger i epicentrum av fem nattklubbar. Det är en vanesak (panflöjtspelaren 100 meter från båten får det att krypa i mig däremot och han är ju jämförelsevis tyst).

Vaknade vid 23:00, tog ett glas mjölk och en bulle. Förkylningskvällsmat på riktigt, och sen gick jag och lade mig med min ljudbok men utan lurar.

Från 23:00 fram tills för sisådär en halvtimma sedan har jag vaknat en gång var tionde minut. Har det inte varit skräniga norrmän i gästhamnen som spelat musik på orimligt hög nivå så har det varit någon som startat sin V8-motor och varvat den i friläge. Ljuv musik för somligas öron, dock inte mina. Men jag har väntat tålmodigt på att båtresenärerna skall däcka, ända till klockan blev 20 i tre och den sista starten av V8:an fick mig över gränsen.

Då gick jag upp och ringde polisen. Vilket ALDRIG har hänt någonsin, för jag är duktigt härdad med tanke på att det ser ut så här från båten.

Tre av nattklubbarna syns tydligt. Mellan dem ligger hela gästhamnen som inte syns i mörkret, med festande…norrmän…antar jag. Sen har jag en helgöppen krog med livemusik 20 meter framför båten som inte syns.

Men uteställena är inte problemet. Problemet är just de briljanta människor som tycker att det är en svinbra idé att starta sin mullermotor stup i kvarten mitt i natten, eller spela DumDum Boys på högsta volym. Och då blir man knäpp av sömnbrist till slut.

Så jag ringde 11414, blev kopplad till ledningscentralen i Västra Götaland och en manlig polis svarade. Jag förklarade mitt ärende och han ställde motfrågor. Inga konstigheter. Det enda som kan ha tolkats som en smula uppkäftigt från min sida var när han lite uppkäftigt sa “Ja, men det är väl inte så konstigt att det är oväsen, Skagerack (nattklubben i mitten) har ju tillställning” och jag svarade jävligt uppgivet “mmm…fast det första jag sa var att nattklubbarna inte stör, och jag tror inte att det är personalen på Skagerack som startar en V8 en gång var tionde minut”.

Då blev polisen sur och otrevlig. Och upplyste mig om att jag hade en taskig attityd och ett VÄLDIGT otrevligt bemötande, men att de kunde skicka en bil. DEN drygheten. Först blev jag topp tunnor rasande och sa att han kunde skita i bilen och att det tydligen var meningslöst att ringa polisen om man inte satt och kvittrade som en undulat av sömnbrist. Sen lugnade jag mig och sa, för tionde gången under samtalet, att jag inte var ett dugg otrevlig. Bara jävligt trött, sa även att det gjorde mig sjukt ledsen och besviken att få just det bemötandet av honom, i egenskap av lagens långa arm, men att jag ångrade att jag hade lagt energi på att ringa och bad så hemskt mycket om ursäkt över att jag hade ödslat hans tid. (Det sistnämnda sades trött uppgivet och med drypande ironi bör tilläggas)

Och så la vi på. Eller ja, det var mest han som la på. I örat på mig, utan att säga hejdå.

Då slog det mig att han hade bett om mitt namn och nummer medan jag inte hade en aning om vem jag hade pratat med, och oavsett dålig dag (natt) eller om han tyckte att mitt ärende var fånigt, så behövde killen någon slags charmkurs.

Så jag ringde tillbaka, hade turen att komma till samma växeltjej, förklarade vad som hänt och att jag bara ville veta vem jag hade pratat med så jag kunde ta det med befäl någon annan dag. Inte mitt i lördagsnatten när det gissningsvis är ganska mycket att göra. Hon var supertrevlig, men kopplade mig till befälet direkt. Vilket ju inte var meningen. Men det var en alldeles underbar polis som, även om han kanske tyckte att mitt ärende var en piss i Mississippi, ändå tog sig tiden.

Jag sa som det var, att jag hade ringt när det verkligen gick över gränsen för att vara mitten av september, att det var mitt första telefonsamtal någonsin till polisenmittinatten och att hans bemötande gjorde mig ledsen, besviken och ännu tröttare. Han borde hanterat det proffsigare.

Befälet frågade om jag ville anmäla, det ville jag givetvis inte, men min önskan var att han åtminstone skulle få höra av sitt befäl att det inte är ett okay förfarande. Även en polis kan ha en pissig dag (natt), men han borde haft lite mer…charmigt beteende. Inte utgått ifrån att jag var dum i huvudet bara för att jag var trött. Jag tycker ju för i helskotta om poliser. Mitt frikort är ju polis.

Sedan ägnade det rara befälet 20 minuter åt att snicksnacka med mig. Eftersom han verkade vansinnigt fascinerad av att jag bodde på båten. Själv. Istället för att bo i lägenhet.

Summan av kardemumman. Jösses som jag ångrar att jag ringde det första samtalet. En gång och aldrig mer. Men jösses vad glad jag är att jag ringde det andra samtalet, eftersom Farbror Blå Två räddade situationen.

Och jodå, patrullbilen kom. 50 minuter efter mitt första samtal. När V8:ägaren antagligen hade däckat i sina egna avgaser, för då var det ju såklart tyst för första gången på fyra timmar.

Är det sådant som kallas meningslös sömnbrist?