Sommaren 2009.
Vilket var en skitsommar eftersom vi hade en skitsemester och då menar jag inte skit på grund av skit utan skit på grund av väder.
Det regnade på tvären och blåste O A V B R U T E T. Kändes det som i alla fall. Det var inte en av våra bättre semestrar faktiskt, snarare en av de sämre. Men det var ju på den tiden Kejsar Augustus … (jag vet, jag måste sluta att härleda allt gammalt till honom) inte hade uppfunnit streamingtjänster såsom mina bästa vänner Netflix och Viaplay. På den tiden planerade vi alltid inför eventuellt (och då menar jag verkligen eventuellt) dåligt väder genom att ladda ner alla säsonger av tidigare osedd serie, för att inte dö av tristess och för att undvika att döda varandra när man skall samsas på sisådär fem kvadrat och inte storma ut och iväg i ren vrede.
Vi kan alltså dela in våra semestrar i tv-serier. En semester ägnades åt de två första säsongerna av 24. En annan åt alla avsnitten av Alias (fö en sjukt bra serie som jag saknar). Och så vidare. Just den här semestern var en 24-semester och vi hade med oss 48 avsnitt, det är vad man snittar om det är riktigt jäkla skitdåligt väder. Det var det.
Först kan vi ju roa oss med att se om någon vet var vi vi är på det här fotot, här behöver man inte ens vara västkustbo för att ha koll tänker jag. Här räcker det faktiskt att man har ett visst TV-intresse. Men är man en västkustsk båtmänniska som inte ägnar alltför mycket tid åt att försöka lura sin extremt klipska fru så borde man definitivt veta var vi är. Nudge, nudge, wink, wink.
Vill man hemskt gärna gissa så kan man få en extra ledtråd i slutet av inlägget i form av ett foto till. Som är en väldigt lätt ledtråd om man bara har kollat på TV och aldrig någonsin satt sin fot på västkusten.
Här var det dagen efter Det Stora Ovädret. För herregud som det regnade.
Dagen som det regnade blev jag lite gramse av numera bortglömd anledning och skulle gå iväg till affären. Just när jag promenerade iväg regnade det inte så det enda regnskyddet jag hade på mig var seglarjacka. Till det hade jag shorts och seglarskor. Och så kom regnet från ingenstans i hinkar från himlen. Efter fem sekunder hade jag en liten swimmingpool i vardera sko och var både genomsur och skitsur, men till affären skulle jag. Gissar att det var snus som skulle inhandlas eftersom jag inte gav upp och gick tillbaka.
På vägen tillbaka från affären kom jag på det inte helt genomtänkta tilltaget att försöka hitta en genväg utmed vattnet och bryggorna istället för att gå på “stora vägen”. Ni som har varit här förstår precis vad jag menar med att det inte var genomtänkt. För er som inte har varit här kan jag förklara det med att vi ligger med båten i ett sund (jag står på bron över sundet och tar det här kortet) och att vi ligger med båten till vänster i bild. Bryggorna på den sidan är just bryggor. I plural. Inte EN brygga som följer sjöbodarna som det ser ut i Smögen exempelvis, utan en satans massa småbryggor som inte sitter ihop med varandra. Så fort jag hade hittat en fin genväg ner till en sjöbod stoppades jag efter några meter av att just den bryggsnutten var slut och att jag hade valet att gå uppåt mot vägen igen eller hoppa ner i vattnet och simma till nästa bryggdel. Vilket nästan inte hade spelat någon roll med tanke på hur blöt och kall jag redan var, men där drog jag gränsen tydligen.
Hade jag följt vägen hade det tagit en kvart att gå tillbaka till båten. Nu ENVISADES jag och då tog det lite drygt en timma.
Väl tillbaka i värmen på båten fanns inte mycket annat att göra än att titta på ytterligare ett avsnitt av 24. Efter att jag hade klätt av mig de pisseblöta kläderna, käkat lite och förberett sängen med dator och make. Det är faktiskt ganska mysigt att ligga och kolla serier när regnat smattrar på utsidan (om man inte gör just det varje dag).
Dessutom är det lite trångt när man ligger bredvid varandra och tittar på samma dator. Vilket också kan vara mysigt. OM man inte lever med någon som fiser ofta och mycket, för att fisa med doft (stank) när det är just trångt är faktiskt rätt så otrevligt. Struntsamma, just det har jag dessvärre vant mig vid med åren och vi har åtminstone varsitt täcke. Så länge han håller sitt täcke kåldolmestängt så sipprar inte all odör ut.
Någonstans i mitten av ett avsnitt kommer en vanlig fjärt, inga konstigheter och det var antagligen inte den första i raden sen vi började kolla.
Det konstiga var att det luktade satana perkele och att maken kastade sig upp ur sängen. Den här gången hade han dessutom vett på att se lite skamsen ut. Och så kom meningen man som vanligt aldrig tror att man skall få höra:
“Du, alltså … jag tror det kom en tesked blött nu …”
Jag minns helt ärligt inte hur jag tog mig upp ur sängen, men fort gick det för efter cirka en nanosekund stod jag på golvet för att inspektera eventuella “skador”. Den där mysfaktorn var som bortblåst, för att stå på ett minimalt utrymme och leta efter eventuell skit att sanera är så fruktansvärt omysigt att det inte ens finns ord att beskriva det. Hundskit och kattskit kan jag ta alla dagar i veckan, men inte människoskit från fullt friska och fysiskt fungerande män. Psykiskt däremot …
Jodå. Nog hade det kommit en tesked blött. På hans täcke (tack och lov) men även på vårt underlakan. Och då har han mage att börja skratta, när jag står där och är så obeskrivligt arg och bara vrålar de fulaste ord jag kan komma på och jag kan jättemånga fula ord.
För då har han sett det jag inte har sett än. Att han faktiskt har åstadkommit en hjärtformad skitfläck på det beige underlakanet.
Jag tog faktiskt kort på underlakanet, för att skicka till alla hans arbetskamrater (ja, jag var jättearg och tyckte han kunde få skämmas lite extra), men jag besparar er just det fotot och visar istället ett orimligt likt foto där någon spillt te istället för skit. Det såg helt enkelt ut så här.
Han hävdar fortfarande att det var den ultimata kärleksförklaringen, att kunna skita hjärtformat.
Jag hävdar att han är helt dum i huvudet och att han bör se över sin anuskontroll alternativt SLUTA fisa.
Han har gjort ingetdera och han tycker fortfarande att det är oerhört underhållande att det var hjärtformat.
Det var bara att ta täcke och underlakan och slänga ner i en sopsäck för tvättning. Nej, täcken och lakan slänger jag inte, kalsonger däremot. Sen vädra så mycket hällregnet tillät och så var det dags för den årliga bajsduschen med klädbyte.
På en båt åker man inte runt med flera uppsättningar täcke och lakan av den enkla anledningen att det inte finns så gott om plats, så man har liksom inget “reservtäcke för vuxna män som skiter på sig” med sig.
Vår (hans) smala lycka var att vi hade haft en kompis på besök någon helg tidigare som hade glömt kvar sina sängkläder. Mitt grundhumör var ju inte precis på topp efter att ha promenerat i hällregn i ett par timmar tidigare på eftermiddagen och att kunna skita ett hjärta är inte en humörhöjare i min värld i alla fall.
Men vi fick löst ett nödunderlakan och ett täcke till honom.
Och jodå, han tvättade dagen efter.
Båtsemestern året efter gick jag bara och väntade på att det skulle hända igen och jag hade haft funderingar på att packa med “kisslakan” för att skydda dynorna, men sedan dess har det inte hänt. Peppar, peppar på korset i taket och ett saltkar över axeln och allt det där.
Nu kommer ledtråd nummer två till var vi befinner oss för den som känner sig hugad att gissa var exakt maken tycker att det är en bra idé att fjärta med innehåll.
Vet ni var vi är NU då?
Och förresten, idag skall jag faktiskt kolla på “Så mycket bättre”. Med öronproppar när Carola är i fokus, men jag vill verkligen höra de andras tolkningar av hennes låtar, för hur mycket aversion jag än hyser mot henne så kan man ju de flesta av hennes kända alster och det kan ju vara kul. De andra är ju riktigt bra och det kan vara kul att höra hennes låtar sjungna utan den där “Carola-tonen” (tack för det perfekta ordet Humlan).
Skall ni?
