Om ni skulle råka läsa det här så vill jag bara säga att ni har en kille anställd som antingen heter Robin eller Gustav som pysslar med serviceinlämningar och honom skall ni vara JÄVLIGT rädda om. Lite korkat av mig att inte veta om han heter det ena eller det andra eftersom båda namnen jobbar med just samma sak på samma ställe, men det står lite olika i våra papper. Den här killen är i alla fall ljushårig, ung med lite mustasch (har jag för mig) och är jättejätteglad.

Inte nog med att just den här killen har räddat Elgiganten från makens vrede (jag vill bara säga att den vreden gör min vrede till en fis i rymden i jämförelse) tack vare sin trevlighet, glädje och service. Idag räddade han även företaget från mitt planerade vredesutbrott.

I makens fall har det varit en never ending story om en torktumlare som vi köpte till fastigheten för … ja det närmar sig nog ett år nu. Som slutade tumla efter ungefär en vecka. Lång historia kort, Elgiganten hade avtal med lite olika reparatörer som sade att de hade varit här och lagat den, det var bara det att just exakt ingen alls var här och lagade den. Troligen debiterade de glatt Elgiganten och ljög för oss. I somras någon gång rågades måttet för maken som arg som ett bi släpade upp torktumlaren från källaren, hivade upp den på släpkärran och körde upp den till Elgiganten med flera stycken bultande blodkärl i pannan, för att dumpa den hos dem och läsa lusen av första bästa person. Som då råkade vara just den här Robin, eller Gustav (jösses som det stör mig att jag inte vet vem av dem det är).

Den där lusläsningen sket sig tack vare Robin-Gustav och hans känsla för service. Vi har alltså fortfarande inte fått någon ersättningsmaskin och ÄNDÅ är maken hejsan svejsan och tjena tjena hallå med R-G. Snacka om rätt man på rätt plats.

Jag kan ju säga att jag har haft lite svårt att tro att det finns människor som kan dämpa makevrede ända tills jag själv kom dit med datorn idag och möttes av samma person.

Nej jag blev inte arg, jag lämnade ifrån mig datorn, LOG, sa trevliga saker och småpratade.

Inte alls vad jag hade planerat faktiskt.

Så, om någon från Elgiganten mot all förmodan läser det här. Se till att behålla den här killen. Såpass ung och kan ändå hantera medelålders svinförbannade klimakteriekärringar och griniga gamla gubbar så de blir glada istället för missnöjda.

I övrigt har dagen gått i Papphammars spår.

Jag har okynnesshoppat. Eller ja, det beror på hur man ser det, jag har alltså inte köpt kläder men däremot är det helt omöjligt att vara på Nordby och inte köpa godis (och jag glömde kolla efter norskt godis kom jag på nu). Tvåochetthalvtkilo lösgodis kom jag ut med. Jag som inte ens är en storätare av godis. Så jo, det var nog lite okynnes. I alla fall i mesta laget för någon som inte äter överdrivet mycket godis.

Så mycket godis ser ut så här.

Det syns på stängerna hur stor påsen är, annars är det svårt att få en uppfattning, men det är de stora och tjocka stängerna.

Svinmycket godis.

När man glatt lämnat sin dator och vinkat adjö åt R-G bestämde man sig för att slänga i sig lite mat. För man hade varit på torpet innan och joggat med jyckarna, timmarna hade sprungit iväg och hungern började ta över (annars hade jag inte köpt så idiotmycket godis). Så det blev Gyllene M:et med en mjukglass till efterrätt. Hundarna var ju såklart med i bilen eftersom man åkte direkt från torpet till Elgiganten och det är inte den mest simpla manöver att ta emot mat ur lucka på Donken när man har två hundar bredvid som har luktat sig till precis var man befinner sig. De skulle ju bara “hjälpa till lite” när maten och glassen kom in i bilen. Vilket slutade med en serie blandade svordomar och uppochnedvänd mjukglass. Hälften av den utspillda glassen hamnade på instrumentbrädan och hälften i luggen på frustrerad Liten. Att känna doften men inte nå är hundtortyr skulle jag tro.

Sen åkte vi hem. Trötta (jag och hundarna), mätta (jag) och belåtna (hundarna).

Det första, absolut första, jag gör när jag tar klivet in i köket är att snubbla på min egen fot och välta ut godispåsen.

Det regnade godisar högt och lågt. Och hundarna hann få ett par sekunder i himmelriket innan jag hade trasslat ut mina fötter så jag stod upp igen. Oerhört svårt att försöka låta auktoritär när man ligger raklång på köksgolvet faktiskt.

Jag måste säga att jag själv förvånades lite över att de slutade se ut som hysteriska dammsugare när jag sa STOPP. Och SITT. Med min barskaste stämma.

Snacka om självbehärskning när hela golvet är fullt av godis, för det fortsätter ju in bakom Stor under köksbordet.

Två och ett halvt kilo godis är skitmycket när det ligger på golvet och de här två ÄLSKAR godis. Alla sorters godis.

Sen ägnade jag tio minuter åt att återbörda godiset till godispåsen medan hundarna låg bakom mig och dreglade. Att godispåsen fick lite extra damm och hundhår kan vi leva med. I det här huset är hundhår en del av kostcirkeln.

Resten av den här kvällen skall jag sitta väldigt still. Det verkar säkrast så.

Och ja, de fick varsin godis för att de var duktiga och slutade dammsuga golvet efter godis vid tillsägelse och låg stilla medan jag tog kort och plockade godis.

Såklart.

Jag är väl ingen sadist heller.