Nu skall vi prata köpstopp

Och om ni undrar över tystnaden så beror det på att jag har varit strängt upptagen med att sitta på händerna och visakortet samt INTE surfa på nätet.

Just nu är det svårt att vara sådär stoisk och deleta varje nyhetsbrev, jag erkänner, den senaste veckan har jag gluttat i nyhetsbreven.

Dessutom är det skitsvårt att ta sig in och ut ur lägenheten förbi affärer. Var det exempelvis verkligen nödvändigt att anamma ytterligare en amerikansk grej som Black Friday? Nu måste jag arga av mig lite här, jag ÄR verkligen extremt amerikaniserad eftersom jag har spenderat orimligt mycket tid där, men det är trams att importera högtider bara för köpmännen. Halloween har jag fortfarande inte accepterat och jag väntar fortfarande på äggat hus eftersom jag är surkärringen i området.

Men Black Friday? Verkligen? Vi firar inte ens Thanksgiving och DET är en högtid vi aldrig någonsin kommer att kunna importera. Dessutom, om jag nu skall väga in lite politik i det hela. I Sverige anammades det såklart för att vi skulle få det extra svårt under köptstoppet (hej hybris) (eller kanske mer för att köpmännen skulle få en extra tidpunkt med rea). I USA är inte det grejen, med en generell rea. Där är det VERKLIGEN ett prisras på vissa utvalda prylar och det är inte en lugn och sansad rea. Det är lätt att sitta i glashuset och förundras över de som sitter ute och köar nattetid för att vara först (bara en sån sak, det gör vi inte heller här), men där handlar det om familjer med taskig ekonomi på riktigt, vars enda chans att kanske kunna handla något speciellt betyder att de får sitta ute och frysa röven av sig. Det finns ingen rea av den sorten i världen som hade fått mig ur soffan för att sitta ute och frysa.

Där är det en klassfråga med Black Friday. Här är det en skojsig rea som översköljde min inbox med reareklam och vissa svårigheter att gå förbi skoaffärer. Men jag gjorde det.

Nu har det gått lite drygt en månad och det börjar kännas.

Jag vågar INTE gå ut på stan och fika. Eller som stymodern som ville ha med mig ut både i fredags och i lördags. Jag förklarade att jag hade frivilligt köpstopp, hon tittade medlidsamt på mig och sa “men gud vad DET låter trist då”, och så gick hon på stan utan mig.

Ja det var det just då. Och den medlidsamma blicken och kommentaren framkallade nästan tårar i ögonen på mig i ren tyckasyndommigsjälv-känsla.

I vilket fall som helst så vill jag bara säga att det just nu är SVÅRT.

Jag vill verkligen scanna utbudet i varenda fysisk butik och onlinebutik som jag älskar och köpa allt.

Det tog alltså en månad för abstinensen att slå till på riktigt.

Hur går det för er och abstinensen?

När man hör en knappnål falla

Så tyst har det varit här inne idag.

Sen trodde jag visserligen väldigt länge att det skulle vara knapphål istället för knappnål, men det är ju en annan femma.

Idag har jag sovit. Jättemycket. Allra minst lika mycket som det sägs att en katt sover. Ni vet en sån där dag som man går upp för att äta frukost, sen går och lägger sig efter frukost och sover i fyra timmar till. Det händer aldrig (skitsällan).

Anledningen?

En manlig förkylning.

Och jag är fortfarande lika sömnig.

Men nu skall ni få ge mig input igen. För en solklar fördel med det här köpstoppet är att jag för första gången på länge önskar mig något i julklapp, en symaskin.

Men jag vet inte vilken eftersom jag aldrig haft Husqvarna tidigare.

Kolla på den här sidan: SYMASKINSLÄNK

Ja jag vet att sidan är norsk, men de har bra grejor och koll på läget, och hjälp tant välja bra symaskin att önska sig.

Jag har inte ens lyckats få tummen ur arslet för att sy den fina fondväggen med matchande gardiner för att jag inte har egen fungerande maskin. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg med tyget under armen till pappa för att sy, men det är inte samma sak att sy hemma hos någon annan. Jag vill sy, ta ett brejk och fundera över om det blir bra genom att provhänga unt so weiter. Det funkar dåligt när man sitter 200 meter hemifrån på annans maskin.

Med tanke på att sömnad är det pyssel jag kan ägna mig åt numera så får det bli sömnad. Blandat med pappersrullning för att göra tavla a’la Hemgjord.

En jäkla tur att jag har önskat mig att pappa skall bygga stort skrivbord åt mig så jag får plats med både symaskin, dateri och allmänt pyssel.

I år skall jag alltså skriva önskelista för första gången på evigheters evigheter tack vare köpstoppet.

DET var ju åtminstone en positiv biverkning.

Nu skall vi prata köpstopp och julpynt

För nu har vi faktiskt alldeles snart lagt första månaden bakom oss. Jag failade på godiset häromdagen men fick dubbelstraff. Först snubbla ut allt ur påsen och igår vaknade jag med tandvärk.

Första och andra veckan var ju faktiskt rätt enkel för min del eftersom jag låg däckad i tandinfektion första veckan och andra veckan var ju visakort plus alla andra kort spårlöst försvunna. Första veckan var jag därmed inte ens sugen på att internetshoppa och att gå på stan var uteslutet, andra veckan hade det inte spelat någon som helst roll om jag hade hittat en miljard saker på nätet – utan kort kan man inte handla i alla fall.

För min del har det ju då varit vecka tre och snart vecka fyra som skall redovisas och begrundas. Godiset vet vi ju redan. Hälften (och lite till) var okynnes. Man behöver inte 2,5 kilo lördagsgodis liksom. Så med skammens rodnad inser jag och drar lärdom.

Så fort jag går igenom min mail så slänger jag alla nyhetsbrev utan att öppna dem. Även de som tjoar om 70% rea och lagerrensning. Det och att låta bli att leta efter/råka hitta luddiga tröjor är hittills det som är oslagbart svårast för min del. Jag har gått på stan och tittat på medan maken varit inne i favoritskoaffären där HAN har köpt Birkenstock (tack gode gud för uppgraderingen från Foppa säger jag bara) medan jag varken kikade på reahyllan eller några andra hyllor. Det kändes stort.

Jag har även varit på Elgiganten två gånger för att lämna in datorn. Utan att gå in i någon annan affär och utan att titta på andra elektroniska mackapärer. Sånt som jag i vanliga fall är en riktig sucker för.

Däremot mötte jag en helt ny svårighet igår när jag inte kunde sova. Jag har ingen aning om hur jag landade på pysselbloggar, men jag misstänker att det var via Admin Ankas blogg.

Nu kanske en del inte tror det, men jag är svinpysslig. Jag älskar att sticka, virka, brodera, sy och allt möjligt annat. Dessvärre satte ju min pajade hand P för fortsatt handarbete. Jag har provat att både sticka och virka efter att handen pajade och det funkar i ungefär fem minuter, sen vill jag gnaga av mig handen/armen någonstans under armbågen och så inser jag det omöjliga och lägger ner det. Och så surar jag. Skitlänge.

Igår var det den här bloggen jag snubblade över. Hemgjord hette den. Och den låg jag och tittade på halva natten tills batterierna tog slut i paddan. Illavarslande sugen blev jag på att göra ungefär allt som hon hade knåpat ihop och mest sugen blev jag på de här tavlorna.

tavla

Kolla det här inlägget.

Den är verkligen svinsnygg. Nu är ju just den ingen fara att göra eftersom det enbart handlar om återvinning (den borde ju därmed ge pluspoäng), men hon gör ju så mycket mer. Med bland annat garn och tyg. Som kostar pengar.

Så just nu handlar det om att sitta på händer och visakort och enbart leta pysselidéer som a) inte kostar pengar och b) som handen kan göra utan att jag gnager av armen.

Misstänker dessutom viss positiv terapeutisk inverkan av dylik sysselsättning.

Summa summarum, för egen del har jag inte fått återfall eller glömt bort mig och råkat handla något. Förutom godiset. Däremot har jag fått några presenter, men mer om det imorgon. Inget jag bett om och bara väldigt väldigt rara saker.

Nu vill jag höra om er.

Och min första fråga är; VAD I HELA FRIDEN ÄR DET MED ER OCH JULPYNT I FORM AV LYKTOR OCH TOMTAR?

Vad är det som är SÅ lockande att det verkar vara ett av de största problemen i köpstoppsutmaningen?

För det första är det jul varje år och prylarna används inte tillräckligt länge för att slitas ut, det borde faktiskt vara rent omöjligt att slita ut just julpynt?

För det andra så innebär ju just det att ni redan har julpynt undanstoppat sedan föregående år och julpynt blir ju knappast omodernt? En tomte är en tomte liksom? Man byter ju inte ut tomtemodell 2013 mot tomtemodell 2014?

Det här vill jag verkligen ha en förklaring till, för det här är inte min påse te alls.

Och så vill jag ha länkar i kommentarsfältet om ni har skrivit om köpstoppet på egna bloggar.

När jag har läst hur det går för er kommer jag eventuellt presentera en idé.

Men det beror helt och hållet på hur duktiga vi har varit.

Och ärliga!

(Om ett par timmar är det The Gunilla, tack och lov är åtminstone det höga nöjet gratis – prepare for pressfotografering och bråk?)

Hej Elgiganten Nordby

Om ni skulle råka läsa det här så vill jag bara säga att ni har en kille anställd som antingen heter Robin eller Gustav som pysslar med serviceinlämningar och honom skall ni vara JÄVLIGT rädda om. Lite korkat av mig att inte veta om han heter det ena eller det andra eftersom båda namnen jobbar med just samma sak på samma ställe, men det står lite olika i våra papper. Den här killen är i alla fall ljushårig, ung med lite mustasch (har jag för mig) och är jättejätteglad.

Inte nog med att just den här killen har räddat Elgiganten från makens vrede (jag vill bara säga att den vreden gör min vrede till en fis i rymden i jämförelse) tack vare sin trevlighet, glädje och service. Idag räddade han även företaget från mitt planerade vredesutbrott.

I makens fall har det varit en never ending story om en torktumlare som vi köpte till fastigheten för … ja det närmar sig nog ett år nu. Som slutade tumla efter ungefär en vecka. Lång historia kort, Elgiganten hade avtal med lite olika reparatörer som sade att de hade varit här och lagat den, det var bara det att just exakt ingen alls var här och lagade den. Troligen debiterade de glatt Elgiganten och ljög för oss. I somras någon gång rågades måttet för maken som arg som ett bi släpade upp torktumlaren från källaren, hivade upp den på släpkärran och körde upp den till Elgiganten med flera stycken bultande blodkärl i pannan, för att dumpa den hos dem och läsa lusen av första bästa person. Som då råkade vara just den här Robin, eller Gustav (jösses som det stör mig att jag inte vet vem av dem det är).

Den där lusläsningen sket sig tack vare Robin-Gustav och hans känsla för service. Vi har alltså fortfarande inte fått någon ersättningsmaskin och ÄNDÅ är maken hejsan svejsan och tjena tjena hallå med R-G. Snacka om rätt man på rätt plats.

Jag kan ju säga att jag har haft lite svårt att tro att det finns människor som kan dämpa makevrede ända tills jag själv kom dit med datorn idag och möttes av samma person.

Nej jag blev inte arg, jag lämnade ifrån mig datorn, LOG, sa trevliga saker och småpratade.

Inte alls vad jag hade planerat faktiskt.

Så, om någon från Elgiganten mot all förmodan läser det här. Se till att behålla den här killen. Såpass ung och kan ändå hantera medelålders svinförbannade klimakteriekärringar och griniga gamla gubbar så de blir glada istället för missnöjda.

I övrigt har dagen gått i Papphammars spår.

Jag har okynnesshoppat. Eller ja, det beror på hur man ser det, jag har alltså inte köpt kläder men däremot är det helt omöjligt att vara på Nordby och inte köpa godis (och jag glömde kolla efter norskt godis kom jag på nu). Tvåochetthalvtkilo lösgodis kom jag ut med. Jag som inte ens är en storätare av godis. Så jo, det var nog lite okynnes. I alla fall i mesta laget för någon som inte äter överdrivet mycket godis.

Så mycket godis ser ut så här.

IMG_5533

Det syns på stängerna hur stor påsen är, annars är det svårt att få en uppfattning, men det är de stora och tjocka stängerna.

Svinmycket godis.

När man glatt lämnat sin dator och vinkat adjö åt R-G bestämde man sig för att slänga i sig lite mat. För man hade varit på torpet innan och joggat med jyckarna, timmarna hade sprungit iväg och hungern började ta över (annars hade jag inte köpt så idiotmycket godis). Så det blev Gyllene M:et med en mjukglass till efterrätt. Hundarna var ju såklart med i bilen eftersom man åkte direkt från torpet till Elgiganten och det är inte den mest simpla manöver att ta emot mat ur lucka på Donken när man har två hundar bredvid som har luktat sig till precis var man befinner sig. De skulle ju bara “hjälpa till lite” när maten och glassen kom in i bilen. Vilket slutade med en serie blandade svordomar och uppochnedvänd mjukglass. Hälften av den utspillda glassen hamnade på instrumentbrädan och hälften i luggen på frustrerad Liten. Att känna doften men inte nå är hundtortyr skulle jag tro.

Sen åkte vi hem. Trötta (jag och hundarna), mätta (jag) och belåtna (hundarna).

Det första, absolut första, jag gör när jag tar klivet in i köket är att snubbla på min egen fot och välta ut godispåsen.

Det regnade godisar högt och lågt. Och hundarna hann få ett par sekunder i himmelriket innan jag hade trasslat ut mina fötter så jag stod upp igen. Oerhört svårt att försöka låta auktoritär när man ligger raklång på köksgolvet faktiskt.

Jag måste säga att jag själv förvånades lite över att de slutade se ut som hysteriska dammsugare när jag sa STOPP. Och SITT. Med min barskaste stämma.

IMG_5531

Snacka om självbehärskning när hela golvet är fullt av godis, för det fortsätter ju in bakom Stor under köksbordet.

Två och ett halvt kilo godis är skitmycket när det ligger på golvet och de här två ÄLSKAR godis. Alla sorters godis.

Sen ägnade jag tio minuter åt att återbörda godiset till godispåsen medan hundarna låg bakom mig och dreglade. Att godispåsen fick lite extra damm och hundhår kan vi leva med. I det här huset är hundhår en del av kostcirkeln.

Resten av den här kvällen skall jag sitta väldigt still. Det verkar säkrast så.

Och ja, de fick varsin godis för att de var duktiga och slutade dammsuga golvet efter godis vid tillsägelse och låg stilla medan jag tog kort och plockade godis.

Såklart.

Jag är väl ingen sadist heller.

Riktad reklam men nu förföljer NI mig

Ni vet ju redan att man är förföljd av reklam. Och att tekniken känns så förfinad att det räcker att man så mycket som funderar över att man kanske eventuellt någon gång i framtiden skulle kunna tänka sig att köpa något, så vips dyker det upp i reklamfälten på google och facebook och gudvetvarmer. Jag bara går och väntar på att det skall bli så modernt att mina saker dyker upp på reklampelare på gatan när just jag går förbi.

I vilket fall som helst så är reklamen generellt sådär mer trevlig numera än vad den var tidigare när jag bara fick reklam för stödstrumpor och andra åldersrelaterade hjälpmedel.

MEN! Nu råkar jag ju veta att Bibbi köpte nya skor härförleden. Och att jag tyckte de var snygga.

Det var ju ett par veckor sen.

Gissa vem som fortfarande möts av Bibbis skor VARJE dag.

Screen Shot 2014-11-17 at 10.36.23

Och Lisbeths tips på jumpsuit som slutade med att jag köpte en egen. Före köpstoppet.

Så jo, nu känns det verkligen som att ni är med överallt och hela tiden.

Men det känns även som ett rätt bra bevis på att jag inte har googlat eller funderat över att köpa andra saker under köpstoppet, och det torde väl vara lite imponerande ändå?

Sist jag fick annans reklam var när Admin Anka hade köpt en bärjacka. Vilket jag inte hade en aning om vad det var, men den var urpraktisk och jättefin och det där med “bär” betydde inte att man skulle ha den när man var ute i skogen och plockade bär utan att man kunde bära med sig sin bäbis under jackan.

Så. Himla. Rart.

Och jag skulle jättegärna vilja ha en själv och bära omkring hundarna under jackan när det regnar lite.

Men när vi ändå pratar om Admin Anka så tänker jag komma med den VÄLDIGT goda nyheten att hon faktiskt bloggar.

Jag misstänker att hon blev väldigt sugen när hon var barnvakt åt FitterBittan i en vecka.

Så…här är adressen...www.gustavasofia.com.

Nu kan ni överge mig allihop och dra till henne.

T’was nice knowing you all.

(KOM IHÅG HOLLYWOODFRUAR OCH SKÄMSKUDDE IKVÄLL)