Är ute och snokar.
Han snokar faktiskt väldigt mycket för att vara han och kan ha en karriär som Sherlock Holmes. Eller kanske Watson.
Äh. Ärligt talat så är han mer lik Dupond och Dupont i Tintin med samma språkbruk som Haddock.
I vilket fall som helst så har vi lite pusselbitar om De Fantastiska Dammråttorna.
Stay tuned.
Eller “Tomten haz da movez”.
Fast det har han inte, men jävlar som han kämpar. Bokstavligt talat i motvind.
Igår fick jag bild från kamrat som var ute och julbordade på restaurangen precis mitt emot båten.
Man kan säga att det ser ut som att tomten tagit sig en rejäl bläcka, släckt ljuset och lagt sig i fosterställning. Han ser inte helt kurant ut.
Idag är det världens mest trista väder ute. Femtio nyanser av grått och det blåser från precis alla håll inklusive underifrån och jag lurade ut pappsen för att hjälpa mig på ytterligare en Rädda Tomten-strapats. (Jo jag KAN rädda tomten själv, men jag tycker det är tråkigt att gå utan hundar och med två hundar på stan behövs verkligen en pappa om man inte skall lägga sig bredvid tomten i ren utmattning.)
Skinnarmoklädsel på och ner mot bryggan där tomteskrället har rest sig (gissningsvis med svår bakfylla som följd) alldeles själv. Även om han är lite krokig och helt saknar taktkänsla. Men han kämpar verkligen, det måste man ge honom cred för.
Han dansar, vinkar och vickar helt okontrollerat och ser fortfarande ut att ha diskbråck.
Men nu struntade jag i honom, han får stå och ligga precis hur mycket han vill. Jag kommer inte ränna runt efter partytomten mer när han luras med mig.
Sen tänker jag att han är hyfsat safe.
För det låg även två norska sjöräddingsbåtar där nere.
I vilket fall som helst så får han dansa ensam ett tag nu.
Jag tror inte att det finns något som heter dustmail.se, faktiskt – så det här är VERKLIGEN anonymt.
Vem ÄR du kära dammråtta? Om inte för allas nyfikenhet så åtminstone för din enorma talang.
Det här känns lite som Morden i Midsumer. Fast på ett bra sätt.
En död foppatoffla är ju helt okay.
Jag fick en bild av min sämre hälft idag. Han hade fått en JÄTTEFIN installation med brev i hytten på båten och jag dog av skratt.
Han trodde att jag hade ett finger med i spelet, men alla mina fingrar är helt oskyldiga.
Den som har gjort det här har gjort ett fantastiskt jobb. Som dessutom hållit det väldigt hemligt.
Jag är så sjukt imponerad att jag är tårögd. Av både skratt och rördhet. För … den är så klockren och skitsnyggt gjord. KOLLA detaljerna!
Kan personen bakom det här även lära honom att ANVÄNDA dammsugarna han köper med vore jag trippeltacksam.
En dammsugarkurs norr om polcirkeln är ju faktiskt inte alla som får.
Det är visserligen inte alla som behöver heller – men han gör det.
Herregud så bra gjort och så varm om hjärtat jag är.
(Och sen skall vi inte ens prata om chocken maken fick, kugghjulen i hjärnan har antagligen gått på högvarv idag)
I love you, vem du nu är kära dammråtta?
Det är pruttväder nu. Eller hundväder. Eftersom hundar från Portugal som är gjorda för att bada i medelhavet ogillar att bada, men istället råkar älska snöblask med lite skare på.
Jag vill härmed påpeka att jag inte har några som helst likheter med mina hundar. Jag är tämligen ointresserad av snöblask och älskar att bada i medelhavet. Hundarna är med andra ord puckon.
Eftersom man, när man nu har hund, faktiskt måste ut oavsett väder och årstid tänkte jag slå två flugor i en smäll idag. Jag behövde handla och hundarna behövde springa = då tar man hundarna och drar mooooot Sherwoodskogen och sedan stannar man och handlar på vägen hem. Då har de fått sin skog för dagen och jag kan med gott samvete sitta i soffan resten av kvällen och låta dem använda tomten som kiss- och bajsställe.
Finfin plan. Rentav genialisk om jag får säga det själv.
Vi drog till skogs och de fick se årets första snö.
Liten är “tuff i trynet” som det heter på norska. Det är han bara de första fem minuterna ungefär, sen morrar Stor en gång och då slutar Liten vara tuff. Man får leta länge om man skall hitta en mer ranglåg hanhund.
Sen råkade vi öva inkallning mitt i bajsande. Vilket gör mig till en taskig matte eftersom Liten väldigt gärna vill lyda, men i det här fallet betydde det att han inte hann bli klar riktigt. Man skulle kunna säga att han inte hann hundtorka sig där bak (dvs göra slutknipsen som alla med hund vet vad det betyder).
Då gav han mig en ganska rolig inkallning.
Vi kan kalla den inkallning med bajssladd?
Sen strävade (jag) och strövade (hundarna) omkring lite i skitvädret. De var lyckliga och jag var … mindre lycklig och så var det dags att åka hem, via affären.
Väl framme och parkerad vid affären hittade jag inte min korthållare. Så jävla ovanligt scenario. Det händer ju oftare att jag inte hittar den än att jag faktiskt hittar den och till slut gav jag upp letandet. Tänkte att jag kanske mindes fel trots allt som var stensäker på att jag hade lagt den i väskan det sista jag gjorde.
Hem, in i lägenheten, snabbkoll på bordet medan jag fortfarande hade lite geist kvar att åka och handla men näe, där låg den inte.
FÖR DEN LÅG I HANDVÄSKAN. Jag hade bara drabbats av ett ögonblick av akut blindhet utanför affären.
Då gick luften ur mig, jag hittade exakt noll ork att åka och handla och scannade kyl och frys för något slags tabberas till middag.
Det blev glass med frysta bär och vitamintabletter.
Det var antingen det eller hundarnas torrfoder att välja på.
Och visst får man äta sådana saker när man är vuxen, ensam och är dödens trött?
Glass med browniebitar ingår väl i kostcirkeln?