Särskilt sådana som har hundar som bär omkring på allt i hela världen i munnen.
Om man inte har hund och ändå kan relatera bör man se till att sambo/make/maka får den vård som behövs och är man ett ensamhushåll, gå bums till doktorn och be om konstiga piller.
Jag fick tydligen frukost på sängen imorse. Av Liten såklart.
Så här såg det ut på makens sida.
Han har burit upp en tallrik och sen har han varit i smutstvätten och hämtat en socka och serverat sin ömma mamma.
Man får anta att han kanske hade serverat något annat om han bara hade nått upp till köksskåpen? Eller så antar man inte det utan antar istället att han i så fall hade ätit upp det själv?
Personligen föredrar jag havregrynsgröt eller yoghurt till frulle, men det kanske är för mycket begärt av en unghund att han skall kirra att starta micron?
Det är tanken som räknas så det är väl bara att börja tugga socka antar jag?
(Och jag har TVÅ misstänkta på min “Mordet på Hurtigruten-lista” nu. TVÅ. Enbart för att de två är typen av människor som skulle kunna göra något sådant. Men jag tror i alla fall natten har varit lugn.)
Karin says:
Ja med tanke på hur fredazmyyyzzet såg ut så kanske han bara ville påminna lite…….?det kanske bor en liten Kajsa Varg i honom?vi tar vad vi har matte….
Majabella says:
Jag tror det jag gör nu kallas för bloggkapning, men jag vill be dig om ett råd mitt i denna hejdlöst spännande råttjakt 🙂 Är dina vovvar kastrerade? Min Dante är helknäpp nu, går inte att ha lös, har knäck i öronen, rymmer, ylar … Vi bor ju i ett väldigt hundtätt område så det finns underbara spår från löptiikar över allt hela tiden. Jag har fått rådet att prova med kemisk kastrering, men känner mig osäker, är förstås orolig att det ska ge bestående men. Hur klarar dina killar sig?
Victoria says:
Man FÅR bloggkapa faktiskt. Nej, ingen av dem är kastrerade och det är bara en av dem som haft den obligatoriska knäckilurarna-perioden (Stor). Liten är…fortfarande en fjolla trots att han blir två år i januari (jösses).
Alla har tusen olika åsikter, men på sistone har kastrering blivit poppis och jag hajar faktiskt inte varför. Förr kastrerade man enbart om man hade allvarliga problem, inte annars. Förra gången jag hade hane var mitten av 80-talet och han fick helt enkelt bara stå i sängen och yla i ett par veckor och vara kärlekskrank.
Så, here goes bara min åsikt. Nej, jag tycker inte att du skall kastrera eller ens testa kemisk kastrering. För att jag tycker att det är taskigt mot jycken att dämpa en drift som kommer naturligt, men som dessvärre brukar peaka när de är i Dantes ålder och då är de SKITJOBBBIGA. Orkar man ta sig igenom den perioden och upptäcker att man får tillbaka kontakten och att de skärper till sig när de blir vuxna på riktigt (tre årsåldern ungefär, men de är inte lika jobbiga hela tiden) så har man kvar hunden och personligheten intakt. Jag vägrar slentriankastrera för att det är lätt, men det är mitt val. Jag hade nog valt det på 80-talet med hanen då OM det hade varit poppis eftersom han blev en riktig rymmare som vuxen (han låg och lurpassade på ytterdörren och försvann så fort vi öppnade den och var ute på rajtantajtan hela nätterna). Men då var han ju vuxen och borde inte varit sådan.
Dante är en slyngel. Det där beteendet tror inte jag ens går bort med kastrering. Det är ju bara slyngelbeteende. Så näe, jag hade väntat. Ett bra tag till. Låt honom slyngla av sig (jag vet, han är en pina och man önskar att man hade tik istället men de har andra exter för sig 😉 ). Låt honom blir ett och ett halvt år och lite till åtminstone.
Jag kommer inte kastrera mina någonsin som det ser ut nu. Eftersom Stor är rädd och därmed passivaggresiv så kan det bli både bättre och sämre om han blir av med sin mandom. Liten gör inget utan att fråga mig först fortfarande. Jag vill ha kvar deras kulor och deras personligheter, för jag har ingen aning om vad som kommer ut på andra sidan.
(Men jag hade vågat testa kemisk om det kändes nödvändigt. Det låter inte nödvändigt på Dante, han är ju fortfarande så ung och testar gränser?)
Majabella says:
Tack för ditt svar och ditt resonemang. Just nu önskade jag att vi bodde i en enslig stuga långt ut i skogen där Dante fick nöja sig med spår efter harar och rådjur. Jag hoppas verkligen det är övergående, för ingen annan hanhund jag känner har så stark drift som Dante. Även andra erfarna hundägare reagerar på hans tiktokighet. Ändå är det bara “the real thing” som gäller: tikar och tikspår, han har aldrig nånsin juckat på nån eller nåt.
Jag har också läst mig till att det är olämpligt att kastrera en hane vars aggression skapas av osäkerhet, att man skulle kunna förstärka osäkerheten, så det är väl bra tänkt kring Stor. Dante är aldrig kaxig mot andra hanar, bara om det är små hanar som börjar skälla ilsket på honom; då kör han sitt berömda “långt ner i strupen morr”. Vi får ta skeden i vacker hand ett tag och aldrig släppa honom lös utom i rastgården.
Victoria says:
Det ÄR skitsvårt. Och det finns så många “jag vet bäst-åsikter”. Hundvärlden (say no more) är som den är. Jag tycker på riktigt inte att man kan göra annat än att utgå ifrån sig själv med hjälp av andras åsikter. Att vara slyngel i samband med att det finns löptik någonstans är ett rent helvete så jag har FULL förståelse. Men alltså, vad gör han som är så ovanligt tiktokigt enligt andra? Vår åt inte, sov med ett öga öppet och stod i min säng varje morgon klockan fem och ylade. Det är ju helt normalt när man är slyngel. Att jämföras med gymnasiekillar liksom 😉 Och alla slynglar olika. Vad är han nu, nio månader? (nej jag kan inte räkna så jag har säkert fel) Och så är han pojk. Mina blir vuxna i treårsåldern ungefär, vilket betyder att Liten är långt ifrån vuxen än även om han är stor pojk. Dante är absolut inte vuxen.
Sen är jag ju, som du märker, lite emot kastrering generellt. För att det är poppis numera. Jag är skiträdd att det tar bort en bit av deras personlighet som man vill ha. Och precis som du säger med Stor, ännu mer rädd att det skall påverka hans osäkerhet när jag vet att han är rarast i världen bara han får lära känna folk i sin takt. Inte andras takt. Han kan inte hjälpa att han blev biten av dum fästing.
I min värld says:
Nu hoppar jag in i debatten lite 🙂 Jag håller fullständigt med Victoria om kastrering, det verkar som om att det är nån modegrej.
När jag hade hundkurser o sånt krafs fick jag alltid lära mig att slynglar och deras beteende skulle botas med arbete och åter arbete. För mig har det funkat i alla år och med alla hanhundar jag har haft (4 st än så länge) och då har vissa av dom varit så tikfixerade att de har tuggat fradga när de känt lukten av en tik :-/ för att inte prata om hur ofokuserade de har varit.
Men jag tror stenhårt på att sysselsätta dom med arbete, både hjärn och kroppsligt för att ta dom ur slyngelbeteendet. Har man annat att tänka på så brukar det med tiden släppa även om det är skitjobbigt under tiden och man får lov att hitta på lite knep och finter då och då. 🙂
Majabella says:
Jag är tacksam för alla synpunkter och erfarenheter. Uppskattas, tack!