Nu är jag alldeles exalterad. Och väldigt väldigt barnslig. Det senare struntar jag högaktningsfullt i eftersom jag älskar lekplatser och tanken på att kunna ha min egen är alldeles förtjusande.

Det finns såklart en bakgrund till det här med lekplatser. Alldeles innan man kör in i småstaden passerar man något som heter Daftöland. Ända till för ett par år sedan var det “bara” en svinstor lekplats med hur mycket grejor som helst och det var alldeles gratis att gå dit och leka. För barn. Med tanke på att jag har exakt noll komma noll noll barn har jag suktat, tittat ut genom vindrutan på bilen, och funderat lite över lämpligt barn att knycka för att kunna leka själv utan att behöva ha barn under uppsikt. Utan att lyckas.

Jag har alltså aldrig varit på Daftöland och lekt. Numera är det som ett mindre nöjesfält och lite mindre lockande för min del. Liseberg kan jag utan och innan, det var ju lekplatsen jag var ute efter. Och så slutade jag fundera över det, tills maken gav sig sjutton på att skapa en svinlång linbana.

Det lyckades han ju väldigt bra med måste jag motvilligt medge. Förutom att den inte riktigt var viktklassad för vuxna. Och kusinbarnet som kom till torpet i söndags var det första barnet som premiäråkte linbanan som fick med beröm godkänt. Det hördes faktiskt på skrattet att det inte gick att få så mycket högre betyg.

Sen började vi ju klura. Kusinfamiljen klurade och jag klurade och vi klurade. Namnet blev självklart, eftersom somliga i min omedelbara närhet har placerat den HÄR typen vid första busken man ser när man har parkerat bilen och går mot huset.

Han har inte placerat äckelgubben där för att skrämma små barn. Han har placerat den där för att skrämma skiten ur mig. Eftersom han vet att jag har ett väldigt komplicerat förhållande till dockor och saker med ögon. Det är min enda riktiga fobi. Och snubben har ögon. Jätteläskiga ögon. Sådär så jag får gåshud bara av att kika på fotot.

Men jag vågar inte flytta på honom. Trots att jag är medveten om avsaknad av rim och reson i det. För om just jag flyttar på honom blir han arg på bara mig och då kommer han hitta på saker (jag vågar alltså inte flytta på dockor heller).

Jag hade alltså förträngt hans existens när kusinfamiljen kom hit. Vilket inte var jättesmart. När man är fyra och ett halvt år är det bekymmersamt med monster och andra farligheter. Typiskt monsterbeteende att till exempel ligga under sängen utan att vuxna hajar det. Eller precis nedanför en buske en solig dag i juni när man intet ont anande kommer för att åka linbana. Det föranledde VÄLDIGT många frågor om zombien i busken och vad han egentligen GÖR mer än att bara ligga där. Sjukt svåra frågor att svara på, men det slutade med att jag lovade kusinbarnet att gömma honom until next time. Hur nu det skall gå till när jag själv inte vågar röra honom?

I vilket fall som helst så fick vi ju namnet på köpet. Eftersom jag inte visste att det var en zombie innan kusinbarnet upplyste mig.

Zombieland blev ju så himla självklart och ett så oerhört underhållande projekt. Zombie pga … zombien och land pga att torpet ligger på landet. Väldigt mycket på landet faktiskt. Så mycket att det inte ens har en adress eller ens finns med på de flesta GPS:er. Perfekt!

Sen åktes det ju linbana. Det vet vi ju redan. Och jag började klura på hur man skulle få vajern att orka lite högre viktklasser. Där har jag en plan, efter att ha kikat runt lite hos leksaksfabrikanter där samma längd på linbana skulle kosta 55.000 plus moms. När jag såg det började jag bli betydligt mer välvilligt inställd till Jula faktiskt. Eftersom delarna till vår linbana kostade ungefär en promille av det priset och det går att knycka idéer utan att köpa dem.

Byggmax och Jula skall bli mina nya bästa vänner. Inget färdigköpt. Det är ju verkligen draåthelvetedyrt med lekplatsgrejor?

Och ni kom ju med FANTASTISKA förslag.

Det enda som inte kommer över tomtgränsen är en studsmatta. Jag vägrar. Jag är för gammal och alldeles för inkontinent för studsmattor.

Bästa förslaget var ju gungbräda. Gungbräda och linbana var det jag älskade allra mest som barn. Och nu fick jag lära mig om de olika variationer som finns. En sådan här till exempel …

… den gungar inte bara, den snurrar även runt sin egen axel.

Med tanke på att jag delar efternamn med en hamster borde det inte vara särskilt komplicerat att hitta alla delar till en dylik i hamstergömmorna och sedan tvinga samma hamster att bygga den. Med ivrigt hurtiga tillrop från mig.

Kusinbarnsmamman kom med idén om en “Zombieslinga”. Där det skall finnas diverse “farligheter”. Hon är numera zombieslingeansvarig.

Sen var det ju förslaget om klättervägg och klätterställning. Då spann jag loss totalt. Eftersom jag hade glömt potentialen i ladan mitt emot huset (HUR kunde jag glömma ladan?).

Ladan är ju det första man ser när man öppnar ytterdörren för bövelen.

Jag kikade, funderade och så kikade jag lite till.

Kolla här.

Det syns väl nästan att det borde vara en klättervägg på ladugårdsdörren?

Detta nämndes för hamstern. Som suckade så djupt åt mig att löshåret fladdrade när han andades ut igen.

Sedan var han tyst en stund och så försvann han. När han kom tillbaka igen hade han det här repet i handen.

Det visade sig vara just ett klätterrep. Ett alldeles nyinköpt. Han hade dessutom sele och krok och allt annat som behövs för att kunna klättra med någon som står på marken. Allt finns alltså, förutom de där stegen man sätter fötterna på. Jag är fortfarande lite förundrad över den djupa sucken när han tydligen redan hade tänkt sig någon slags klättring?

Eftersom ladan framkallade förslag i form av hopp i hö tog jag mod till mig och gick in. Ladan är ju ytterligare ett sådant där hamsterställe som jag undviker. Det enda jag visste var att han hade kastat ut allt gammal blött och ruttet hö då det hade blivit så tungt att höloftet bågnade under tyngden.

Skit i alla prylar nu. Ladan har verkligen potential. Jag är bara lite fundersam över vad potentialen är. Men så här ser det ut när man står i dörren och kikar mot loftet och de gamla båsen för kossorna.

Gammalt hederligt hölöftshopp är som sagt bara att glömma. Det här är den enda höformationen som finns kvar och den gör inte mig särskilt sugen på att hoppa ner i från ganska hög höjd.

Det ser bara smärtsamt ut.

Men ladan är ju stor och stabil i övrigt.

Går man åt andra hållet och kikat uppåt finns det ytterligare ett loft som ser mer än lovligt spännande och nästan lite farligt ut (Zombieslingan?).

Tittar man rakt fram ser det ut så här.

Potential som sagt.

Klätterväggen har jag ju redan bestämt mig för. Min del i byggandet kommer vara att måla dörren så den får en spännande zombielook. Jag tror dock att vi inte kommer vara helt ense om hur en sådan look ser ut eftersom jag inte samma zombiefantast som maken. Jag gillar inte zombies lika mycket som jag gillar vampyrer. Zombies är döda, fula och har ingen hjärna. Zombies som springer ger jag inte ett ruttet lingon för, zombies skall inte kunna springa. Eller tänka utstuderat. Zombies som faktiskt kan springa i filmer fnyser jag föraktfullt åt. Jag är mer Team Slözombie.

Som parentes hävdar jag med bestämdhet att det borde gå att fly från zombies genom att åka ut på havet. Zombies borde drunkna skitfort. De är för korkade för att komma ihåg hur man simmar och de är ruttna. När gaserna har gjort sitt borde de sjunka direkt. Ergo, vid zombieapokalyps är räddningen att ta med sig handväska ut i båt, titta på apokalypsen på behörigt avstånd, vänta på att de sjunker och sedan glatt åka tillbaka igen. Apokalyps avklarad.

Nå. Tillbaka till Zombielandet.

En sådan här vill jag ha också. En stor rackare.

Och en sådan här har vi. Den är bara inte uppackad än. Eftersom det fortfarande inte har varit så himla mycket sommarväder.

Och så skall en del såklart bli en agilitybana för jyckar. Man har inte glömt jyckarna.

Zombielandet har alltså blivit mitt sommarprojekt på torpet.

Jag känner mig lite som Ernst. Fast utan att bli förälskad i en sten så det brummar som små humlor i bröstet.

Ett annat slags sommartorp helt enkelt.

Vad tycker ni och kan vi fortsätta med förslagen tack?

Med lite tur och ganska mycket skicklighet kan vi ju kanske ha en bloggträff på Zombielandet för hugade spekulanter i sensommar.

Med hundar. Givetvis med hundar.