Requesting a rövrygg?

Nu då? Även om jag fortfarande tycker att han har vissa likheter med Kim Kardashian pga Petra. Kan. Inte. Sluta. Skratta. Och det är åt helsike för tidigt på morgonen för att gå och gapflabba.


Nu ser man ju en typisk rövrygg? När han står upp?

Till vänster är det numera väldigt mycket mindre taket över tivolit (herrejösses, hans mage blir ju bara mindre i takt med att min blir större och jag har inget tivoli alls) och till höger är hans arsle. Ett rätt snyggt arsle sådär rent objektivt. Det arslet var en av sakerna jag föll för, då blåmärkeslöst, men ni kommer aldrig kunna gissa vad jag verkligen föll för som nummer ett av hans fysiska attribut.

Ni som har gissningar på rännstensnivå kan tänka om, det var inte det heller.

Jag faller för udda fysiska saker. Som ändå är väldigt självklara.

Vill ni höra om vår sliskiga kärlekshistoria, eller har jag redan berättat hur det gick till när två blev ett?

Det finns nog till och med en del bilder att illustrera med.

Är vi åtminstone överens om var rövryggen sitter nu?

Det var det det?

Förra veckan, minns inte veckodag, men dagen efter maken åkte extra långt med linbanan och hamnade i grönskan, den dagen tog vi upp båten för årligt underhåll. Det tar ungefär en vecka. Kanske lite extra i år eftersom lullull skall installeras, vilket innefattar att man skall borra hål i båten. Stora hål, som inte ligger ovanför vattenlinjen.

Det skrämmer mig lite. Det skrämmer alltid mig när maken skall göra något helt själv när det handlar om båt och borr, trots att han är händig. Det är just kombinationen som inte funkar för min del. Jag vill ha en fackman som gör just sådana saker, så att jag har någon att svära och skrika på i telefon när (om?) båten läcker och det är 270 meter djupt. Har jag ingen fackman att skrika på betyder det att maken ligger brunt till. Och det vill han inte göra när man ändå ligger och förliser lite Titanic-aktigt. I det läget är det tillräckligt som det är tänker jag?

Nu var det inte det jag skulle säga alls, det om hålen i båten alltså, jag skulle bara berätta att båten står på land och har gjort sålunda i en vecka. Den stora båten alltså. Den lilla båten har bott på land i en månad ungefär eftersom den måste lagas. Den tappade nämligen alla mellanlägen och började bara gå på full gas bakåt som framåt. Toppfarten på den båten är 50 knop, den kommer dessutom upp i toppfart på ett par sekunder. Ett spännande fel må jag säga. Extra spännande att ta sig hemåt och lägga till inom fem knops-område. Starta-kör-dra ut nyckel-stopp-starta-kör-dra ut … jamen ni hajar.

Det var inte det jag skulle säga heller.

Kontentan är att vi som i normala fall har två båtar i vattnet, har haft exakt noll användbara båtar den senaste veckan. Ungefär sedan den där dagen då sommaren 2015 faktiskt verkade inträffa på riktigt. Och att den inträffade vet jag med säkerhet. Det blev varmt och instagram översvämmades av fötter och vinglas i motljus. Typiska sommartecken.

Eftersom vi har båt i vattnet året runt måste man ju ta upp någon gång och svabba av lite. Vi lyckas alltid göra det när man verkligen hade velat ha en båt och åka runt i, gärna när det är 30 grader varmt och bleke. Så även i år. Det är ristat i sten och lika säkert som att det börjar regna när vi börjar semestra.

Förra året var ju verkligen en hånfull käftsmäll. 38 grader varmt, 25 grader i vattnet och alldeles alldeles som en bal på slottet från slutet av maj. När vi körde ut ur hamnen och hade semestrat i exakt 20 minuter var det dags att sätta på vindrutetorkarna. Då kom det första regnet på två månader.

Jag och Murphy är så här tighta *måttar med fingertopparna*

I morse klockan 05.54 såg det ut så här.

IMG_6895

Det regnar.

Vi har bokat kranbil för att sätta i båten idag. Såklart.

Jag tror minsann det blir avbokning och så tar vi de hemmatovade hundarna och hälsar på mormor istället.

Två veckor på torpet har lärt mig hur man enklast tovar ull utan att behöva anstränga sig det minsta. Med “man” menar jag “jag”. Man kommer däremot att få jobba när man kommer tillbaka till civilisationen igen och har tillgång till sitt trimbord.

Man åkte hit med två fint nallebjörnsfriserade hundar som inte hade en endaste tova. Det var då det.

Nu ligger det en doft av sump som en blöt filt över hela huset och hundarna ser ut så här.

IMG_6900
Fd. kritvit hundtass utan tovor, numera sandfärgad (eller sumpfärgad som vi säger i skogen) med inslag av … allehanda skräp?

Jag vet hur man tovar på riktigt, men det här verkar ju busenkelt. Receptet lyder som följer.

Tillagningstid: två veckor

Temperatur: 20+ grader i skuggan

Ingredienser:

Två hundar med mycket päls, underullig sådan
Två bäckar, en ren och forsande samt en stillastående som luktar sump
Enorma ytor av gräs, jord och kvistar
En åkgräsklippare
En sån där elmojäng man slår kantgräs med

Själva tovningen:

Låt jyckarna gå på lösdrift varje dag i två veckor, se till att de varvar mellan att bada i sumpbäck, ren bäck och sedan göra valfritt antal hoppsaskutt på gräs-, jord- eller kvistytor oavbrutet mellan klockan 08.00 och 19.00 (efter 19.00 stänger man ytterdörren pga knott, tips). Se till att klippa gräset minst en gång i veckan med ovanstående maskiner för ytterligare kinderäggstovning (man vet inte exakt vad som ligger i tovan förrän det är dags att trimma – olidlig spänning – och som bonus ger det husse och matte minst en fästing vardera).

Klart!

Men om man skall vara helt sanningsenlig har det inte bara en tovad effekt. Man har även två dödslyckliga hundar som slipper koppel och TJAT.

Så värt.

(Påminn mig igen om att jag sa att det var värt när jag ligger med ryggskott efter trimbordet?)

En hjärtinnerligt förlåt till alla er som går på semester idag (om ni inte åker utomlands, i så fall ett stort grattis). Vi borde verkligen sluta ha båten i vattnet och alltid ha den på land. Åtminstone informera i god tid om när båten är planerad för upptagning/sjösättning och absolut informera om eventuell semester.

Och för att knyta ihop början med slutet. Så här har makens rövryggs närkontakt med liten stubbe utvecklat sig.

IMG_6888

Det har blivit ett konstverk (tidigare bilder finns att skåda på instagram).

Så länge han inte gnäller fortsätter jag att skratta okontrollerat vid tanken på hur FÖRVÅNAD han måste ha blivit när det inte tog slut vid däcket utan bara foooooortsatte.

Nu skall jag duscha av mig nattsvettningarna och leta efter eventuella nya fästingar eller vad jag nu kan tänkas vara värddjur för efter ytterligare en natt med tovade hundar.

Trevlig måndag?

Det HÄR är min humor på riktigt

Jag är en sådan där vedervärdig människa som märker ord. Och som skrattar ihjäl mig åt sidor med autocorrect-fel och kan sitta i timmar på YouTube och kolla bloopers från TV-inspelningar när det går åt skogen.

Till mitt försvar skrattar jag lika mycket åt mig själv när jag säger fel och påpekar gärna det med. Vilket gör mig en smula mer sympatisk än om jag bara hade skrattat åt andra. Det gör jag alltså inte. Och jag försöker undvika att märka ord högljutt om jag nyss träffat personen som råkat snubbla över ett par ord, eftersom en del verkligen blir sura på riktigt, fnyser indignerat och säger saker som “jasså du är en SÅN du, en sån där ordmärkare”.

Det försöker jag undvika. Det blir så himla otrevlig stämning. Men jag skrattar ihjäl mig inombords.

Nu pratar vi inte om småfel. Som om man uttalar ett ord med fel betoning eller har lite kackig grammatik. Det är inte kul. Det skall verkligen bli katastroffel. Då är det nästan det roligaste jag vet, det och folk som trillar skojigt är saker som får mig att skratta så mycket att jag inte kan andas.

Jag har till och med varit på teater, suttit på första raden tillsammans med min mamma (som är exakt likadan vilket betyder att vi knappt kan föra en konversation utan att skratta så tårarna sprutar när vi är på gott humör), där en av skådisarna på scen skulle säga “… du är ju som en jävla blodigel …”, men istället sa ” … du är ju som en jävla blidigel …”. På tung västgötska med väldigt tjocka L dessutom.

Både jag och mamma fick ett bryt, upprepade ordet högt och ljudligt till varandra på skådisens dialekt utan att tänka på att vi satt inom hörhåll, varpå skådisen klampade fram till scenkanten, tittade ner på oss och sa “just det, BLIDIGEL, BLIDIGEL, BLIDIGEL, har ni problem med det eller?”.

Det fick oss såklart att skratta ännu mer och nästan bli utkastade. Jag minns inte vad det var för föreställning, jag minns inte vad det var för skådisar, men jag minns det här och att pjäsen var bra. Det säger mer om mig än om alla andra med tanke på att det nog var närmare 20 år sedan.

Häromkvällen pratade jag med en nära släkting/god vän på Messenger sent på natten när det var dags för oss båda att gå och sussa. Då slog autocorrect till med full kraft och jag skrattar fortfarande åt det lika mycket.

IMG_1288

 

IMG_1289

 

Stackars stackars Helge.

Som jag givetvis ser framför mig som ugglan i från A till Ö. Sen vill jag inte berätta mer om vad det kommer för fria fantasier.

Sådant här kan jag skratta mig fördärvad åt.

Och när folk trillar och slår sig lite lagom, de får liksom inte slå sig för hårt.

(Jag låter min kära vän vara anonym. Jag tror att hon vill det. Men hennes autocorrect var alldeles för bra för att inte delas med omvärlden)

Nu skall jag fortsätta fnissa lite.

Och så vill jag be er om era bästa autocorrects eller felsägningar, det här kan jag inte få nog av alls.

En smidig välter en annan smidig?

Vi är på torpet igen, sedan igår eftermiddag. Jag är fortfarande ganska mild i sinnet. Lite sådär läskigt går jag omkring och säger saker som “sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne”. Och så ler jag före frukost och pratar om trevliga saker istället för att snäsa som är brukligt före matintag. Jag känner mig käck. Äppelkäck. Så jävla käck är jag inte, faktum är att just “käck” är ett ord man absolut inte förknippar med mig. Jag nynnar även på käcka melodier.

Något är fel. Väldigt fel. Men jag väntar ut det och ringer inte 1177 riktigt än i alla fall.

Jag tänkte bara berätta att jag åkte linbana igår kväll. Premiäråket efter viktjusteringen för min del (linbanans viktjustering alltså, jag har tyvärr inte viktjusterat mig åt rätt håll alls) och jag är smidig som ett kassaskåp. Min stora lurv är även han lite osmidig. Han är däremot väldigt entusiastisk, men entusiasmen kompenserar inte helt för hans sammansättning av extremiteter och kropp. Stor har, till skillnad från Liten, samma vikt men fördelad på fyrkantigare kroppsmassa och lite kortare ben. Tänk ungefär murbräcka? Liten är liksom längre överallt och väldigt mycket flaxigare, men framför allt rör han sig i ljusets hastighet. Stor har inte riktigt samma reflexer heller, just för att det är svårare för en fyrkant med korta ben att göra femöresvändningar.

Jag känner enorm samhörighet med Stor. Vi förstår varandra. Vi trillar tillsammans. Ibland drar jag omkull honom och ibland drar han omkull mig.

Den där linbanan är ju fantastiskt rolig även för hundarna. De älskar att jaga den och människan som sitter på den. Eftersom människor som flyger fram i hundhöjd är väldigt underhållande att skutta på, under, efter och runt.

Och det går rätt fort. Någon som är bra på matte kan ju gärna ge sig på att räkna ut hastighet. Det tar 8 sekunder att åka 40 meter och sen dånar man in i däcket och blir som en människorekyl.

 

Liten inser och kommer snabbt undan. Stor får min bajlåda i huvudet och trillar omkull sjukt ovärdigt för att vara hund. Så ovärdigt att han blev asförbannad på Liten och inte slutade surjaga honom på flera minuter. För att återställa någon slags värdighet antar jag. Får man en röv i skallen, kämpar för att hinna undan, men utan att lyckas och istället hamnar som en sköldpadda på rygg blir man en smula generad när man är hund. Särskilt när den mindre hunden kommer undan plättlätt och faktiskt ser det ovärdiga fallet.

Och man ser verkligen att han har en plan att komma undan, men den lite fyrkantiga kroppen motarbetar honom. Han fixade helt enkelt inte att räkna ut hastighet och rekyl i kombination med storleken på mattes röv. Jag låter för övrigt som Hesa Fredrik i slow motion.

 

Det roligaste är att jag är så himla mild att jag inte ens börjar inlägget med att berätta att maken faktiskt gjorde ett åk före mig. Vilket jag inte visste, jag visste bara att han var ute.

Jag behövde fråga honom något så jag gick ut. Precis när jag knatade runt huset kom han haltande från slänten nedanför däcket vid bäcken och såg ut som om han hade drabbats av akut diskbråck på minst tio kotor medan han ojade sig högljutt.

Först blev jag lite orolig och undrade varför han helt plötsligt hade slagit halvt ihjäl sig bara genom att gå omkring vid bäcken, han brukar ju faktiskt gå omkring där nere med hundarna. Sedan såg jag att det saknades något på vajern. Hela mojängen med rullhandtag, karbinhake och lina med sittplatta var borta. Helt plötsligt fanns bara en lina. Bandelen var puts väck.

Det visade sig att han hade snålat lite vid viktjusteringen. Han hade fixat allt, men inte brytt sig om att byta karbinhaken som hade sisådär 50 kilo som maxvikt. Och det är rätt bra kraft i stoppet vid däcket som synes.

Han hade alltså, högst ofrivilligt, åkt vidare efter att linbanan hade nått sitt slut vid däcket. När det small till vid däcket den här gången blev det ingen rekyl för hans del. Karbinhaken gick nämligen av och han åkte, fortfarande sittande på plattan, rätt ner i bäckbranten utan att ha någon som helst kontakt med vajern. Där landade han med lina och sittplatta på en trädstump med sin rövrygg och så fortsatte han glida hela vägen ner i bäcken.

Jag må vara mild, men efter skadeinspektion fnissade jag hejdlöst. Jag fnissar faktiskt idag med och önskar SÅ att jag hade varit ute och sett det. Och filmat det. Herregud, jag tror aldrig jag kommer sluta skratta vid tanken på hur det faktiskt gick till. Jag frustfnissar nu när jag skriver.

Efter omplåstring muttrade han något om att det ju var tur att det hände honom och inte mig, eftersom jag hade mördat honom (det var ju för all del vänligt tänkt). Det var tydligen bättre att det hände personen som var ansvarig för konstruktionen. Trädstumpen han landade på med rövryggen gjorde först hål i tishan, sen i kalsongerna och slutligen fick han ett jättestort skrapsår under alla klädhål som krävde rengöring eftersom det satt fullt med jord- och skogsdelar i såret. Resten av honom var ganska smutsig också, med tanke på att han gled nerför branten hela vägen ner till bäcken. Men det var åtminstone bara smuts och inga personskador. Mest bara stukat manligt självförtroende.

Sen gick han och hämtade den riktiga karbinhaken, den som faktiskt håller för jättemånga kilon och som man använder vid bergsklättring. Efter det knallade han runt i slänten för att hitta rullhandtaget som hade flugit av vajern när karbinhaken gick av och sedan satte han ihop den igen med de delar som håller även för klimakteriekossor. Och för honom.

Då åkte han en gång till för att bevisa för mig att det inte kunde hända igen. Efter det åkte jag.

Det var då jag stukade hundmannens självförtroende med bajlådan.

Näe, det går faktiskt inte att sluta fnissa.

Men jag är fortfarande mild och trallande, jag lovar.

Som balsam för en sargad själ

Jag kan varmt rekommendera kidnappning faktiskt. Även om jag var en smula orolig över att vi skulle åka någonstans och vaska Bollinger, svinga oss i kristallkronor och lyssna på untz untz untz-musik ihop med backslicks och rosa skjortor. Eller ja, jag var inte skitorolig över det faktiskt eftersom hon känner mig. Men ändå. Jag kunde ju inte vara helt säker pga ovetskap.

Lördag morgon drog vi och våra nya tatueringar från stan efter en finfin frukost på stadens café. Där fick jag frågan om jag ville veta vart vi skulle styra kosan.

Det ville jag inte. Hade jag kommit så långt utan att lägga mig i fosterställning ville jag inte veta det när vi faktiskt hade kommit förbi the point of no return.

Vi åkte söderut. Och mina tre fådda ledtrådar var att det fanns kyl och frys på boendet, att vi skulle kunna shoppa och att vi hade havsutsikt. Då gissade jag direkt på småstugorna på Tanumstrand. Men det var fel. Efter det hade jag ingen mer gissning alls, det fanns inget mer jag kunde gissa på hur mycket jag än funderade.

På väg vart vi nu skulle stannade vi på Tanums Shoppingcenter. Och så hängde vi där i ett par timmar.

Under tiden vi hängde där ringde personen från kidnappningsboendet och frågade min kidnappare ungefär när vi skulle checka in. Och min kidnappare svarade att det nog var ganska snart eftersom vi var där vi var, vilket förvirrade mig ännu mer. Vi var ju liksom i närheten av Tanumstrand. Ännu närmare Grebbestad. Men Grebbestad är ju mer untz untz untz och partajande. Förvirringen blev bara större.

När vi sedan drog från shoppingplejset blev jag totalförvirrad. Min älskade kidnappare har nämligen galaxens (nåja) sämsta lokalsinne så hon gav mig adressen för att knappa in på GPS:en. Och det var en adress jag mycket väl visste var den låg även om jag inte visste exakt vad som låg på just det gatunumret. Vi skulle till Grönemadsvägen 61.

Grönemad är för mig ett sommarstuge- och villaområde strax norr om Grebbestad där det finns exakt noll hotell och om hon nu hade gått och hyrt ett rum i någons hus så litade jag inte riktigt på det där med havsutsikt. Det är en bit från bostadsområdet och vattnet, men med lite god vilja och samma sidospeglar som i Sällskapsresan 1 kanske man skulle kunna se en liten strimma hav. Kyl och frys brukar ju däremot finnas i hus och shoppingen hade vi ju redan gjort.

Men jag medger att jag var skeptisk mot adressen. Väldigt skeptisk.

Sen kom vi dit. Då slutade jag vara skeptisk och så slutade jag även att andas en liten stund för att det var så vackert.

everts

Det finns en hoper sjöbodar i Grönemad. Det visste jag. Men jag hade inte en aning om att de hade byggt till en av sjöbodarna och gjort ett litet hotell av den, för bara ett år sedan. På bilden ovan syns det ena av de två likadana tillbyggnaderna, den här delen bodde vi i och huserade ensamma på hela övervåningen. Det var två mindre (normalstora) hotellrum på nedervåningen och en “svit” på varje övervåning. Man hade alltså ett stort sovrum, utanför sovrummet ett allrum med soffa, pentry och matplats och från allrummet en dörr ut mot en skitstor takterrass där man kunde sitta så här och chilla.

DSC08771

Typisk kidnappare som chillar i solen.

Medan den kidnappade hängav sig åt utsikten från samma ställe och tog kort.

DSC00145

Väl på plats fanns det noll intresse av att lämna stället. Men det visste ju ingen av oss på förhand. Karin hade bokat bord på restaurang i Grebbestad, men det enda vi ville var att bara sitta på terrassen eller i allrummet och njuta. Inte åka därifrån för att äta och sitta och titta på fyllebryggan.

Det problemet löste vi genom att ta bilen in till hamnplan, kasta i oss en dagens havskatt med senapssås och sedan handla det mest nödvändiga på Konsum. Glass, analog bok, godis och Pepsi Max. 40 minuter senare var vi tillbaka i allrummet, sedan lämnade vi inte det mer alls. Vi slirade in på grusparkeringen för att kura njutbar skymning ungefär samtidigt som de andra gästerna hade piffat upp sig och började cykla in till stan för en helkväll.

Var och en blir salig på sitt sätt. Och jag var vansinnigt glad över att jag faktiskt hade tagit med mig de riktiga kamerorna istället för bara mobilkamera.

Vi lyssnade på musik, pratade skit, kikade på farbror som dörjade makrill precis utanför terassen …

DSC00160

… och så avslutades det med helt magisk solnedgång.

DSC00162

Som jag förstod det var tanken att de skulle börja med middagsservering och att de hade det om det var större sällskap som hyrde hela stället. Och så tror jag att de hade skaldjurskvällar och olika ostronrace planerade (de hade alkoholrättigheter så det känns ju rimligt att middag ligger på planeringsbordet). Vad de däremot hade var frukostbuffé, det behövde man inte lösa själv vilket var skitskönt och finfin frukost med utsikt.

Det var väl ungefär det vi gjorde. Vi tittade, pratade och sov. Jag är ännu mer fäst vid min kidnappare nu, något jag inte trodde var möjligt. Kidnappar-Karin är en sjusärdeles påhitterska och jag är djupt tacksam över de här dagarna. Jag är inte van vid att någon styr, ställer, bestämmer och betalar för allt. Först tatuering och sedan det här. På tok för mycket, tacksamheten vet därmed inga gränser.

Och jag skall tillbaka. Gärna snart. Sheraton kan slänga sig i väggen, det är så här man skall bo när man bor på hotell.

Det måste vara skitsvårt att driva litet hotell på en plats som ingen känner till. Grebbestad är ju visserligen välkänt, men Grönemad är det absolut inte och jag hoppas innerligt att det kommer gå bra för dem. Själv skulle jag gärna åka dit på vintern och bo en helg eller fem, men jag inser ju att de kommer leva på högsäsong och sommar.

Men det har varit ljuvligare än ljuvligt.

De behöver kanske bara en lite större skylt på hotellet?

DSC08784

Eftersom vi lyckades åka förbi två gånger trots GPS. För att jag med bestämdhet inte trodde att det fanns boende och hotell nere vid sjöbodarna.

Det var precis så idylliskt som man vill att det skall vara på västkusten.

hummer

Och inte den där “idyllen” som det oftast är i form av en miljon båtar, fylla och musik som spelas med volymen i botten ur lika många krackiga högtalare som det finns antal båtar.

Det här var bara stillhet, rogivande och energitankning.

Nu har inte jag kollat på deras hemsida så jag berättar bara det jag vet. Man får låna cyklar alldeles gratis på hotellet för att ta sig fram och tillbaka till Grebbestad eller bara cykla i omgivningarna. Det gick att åka dit med båt och ligga alldeles nedanför terassen och de själva hade en vacker segelbåt i trä som jag tror att de ordnade utflykter med och så var det något med havskajaker också.

Jag känner mig så ovanligt icke-bitter efter vistelsen där. Sådär läskigt icke-bitter att jag inte ens vet hur jag skall kunna blogga vettigt igen.

Men jag misstänker att den känslan går över. Jag brukar ju få god hjälp att bli bitter igen av både klimakterie och make.

Precis nu tycker jag dock att ett sådant här ställe borde kunna skrivas ut på remiss eller recept mot just bitterhet (och depression och klimakterie) istället för medicin.

Jag tror det funkar lika bra faktiskt. Och att det antagligen skulle vara billigare i längden.

Har ni vägarna förbi eller funderar på att semestra på västkusten, ha det här stället i bakhuvudet.

Om ni nu inte vill ha untz untz untz, Bollingervaskande och kristallkronor som lianer, då bör ni hålla er på fyllebryggan och Röde Orm.