Stillheten

Ytterligare en dag och kväll med fantastiskt väder. På den enda plats på jorden där jag är fullständigt fridfull och inte har något som helst behov av varken internet eller TV. Får jag bara sitta i pensionärskuvösen och kika på det här, då räcker det. Jag går tillbaka 35 år i tiden och nöjer mig med en barkbit, en täljkniv och känslan av tallkottar under barfotafötter i sanden. Det känns fint och finstämt. Och nästan lite fel att ta upp telefonen för att meddela sig med omvärlden.

IMG_7339

Men dessvärre funkar det ju inte att blogga med barkbit och bakelittelefon. Så jag gör små undantag och drar gränsen vid datorhandhavande. Den får helt enkelt inte vara med. Den passar inte här.

Jag lovade ju att berätta om min försoningspresent. Som jag fick häromdagen.

Vi fick ju besök från hufvudstaden i onsdags och i torsdags rök jag och maken ihop så det visslade om det. Inte helt ovanligt tänker ni. Helt rätt, svarar jag.

Det ovanliga var att maken faktiskt gjorde något för att försonas. Han tog med besökarna på en rundtur i småstaden medan jag lallade kvar i fridfullheten med hundarna och när de kom hem var jag fortfarande en smula morrig.

DÖM om min förvåning när han först ger mig en puss och sedan langar över en påse med en stor kartong i och säger “varsågod, nu behöver vi inte gräla om vem som har bäst mer, nu får du en ny och nu är din bättre än min”.

Ja. Vi tävlar om allt. Inga konstigheter.

Glatt slet jag upp kartongen och det här var miraklet jag fick.

IMG_7314

En riktig höjdarkikare. SÅ mycket bättre än min gamla (som svärfar snabbt fick ärva). Och mycket mycket bättre än makens.

Han må vara generellt skitkass på presenter, men när han väl glimrar till så glimrar han ordentligt.

Som bonus tycker han därmed att jag är en fantastiskt bra fru som blir lika glad över en bra kikare som jag hade blivit av en diamantring.

Eftersom han tycker att det är skittråkigt att köpa diamantringar, men jätteroligt att köpa kikare.

Jag älskar den. Den är blå. Och bara min.

En sked om dagen

  
Så här ser det ut varje morgon. Liten kommer och skedar medan Stor ligger och fläktar sig någonstans.

Idag är man extra tacksam. Och borrar in näsan i pälsen medan tårarna trillar lite igen.

Igår fick vi reda på att Sintra gått över Regnbågsbron. Och livet blir aldrig sig riktigt likt igen för Enlisailivet med familj.

Tack för att vi fick lära känna dig Sintra. Synd bara att Stor och Liten är så TRÖGA att de inte hann lära sig hur bra badstegen egentligen är.

Vi ses i Nangijala. 

Ömsom vin ömsom vatten

Ömsom jävligt konstig frukost.

Idag åt somliga de här vidriga rackarna till frukostdessert.

  
De växer en masse på vår vattenrätt och är bara att kratta upp från båten. Trots det har jag aldrig smakat och kommer aldrig göra det även om somliga envisas med att påstå att det är gott.

Jag använde ostron som krabbfiskebete som barn.

Jag kommer fortsätta hävda, med en dåres envishet, att det bara är något kotlettfrillor i Sandhamn känner sig tvungna att beställa in som komplement till champagnevaskningen.

6 augusti – sommaren 2015

Jag ber tusenfalt om ursäkt över tystnaden, men jag har varit upptagen med att titta på sommaren.

  
Och åka till Koster (som var indistrisemesterfullsmockat med båtar) med de här tre.


En bäbis. Som har varit ett enda stort solsken sen de kom hit. Jag var tvungen att fråga om han kunde gråta alls eller om han kanske var lite trasig och inte har några tårkanaler. Han var inte trasig, bara glad.

Jag hade såklart med mig Logan. Och Simon.

  

Det har varit magiskt.

Men idag skall jag inte säga att det är värsta lyxen att sova själv med Liten utan snarkande karl. Snacka om att jag jinxade det igår. Inte en enda minut sömn fick jag inatt för att kläggbetten på benen gav mig någon taskig allergisk reaktion vilket medförde att varje bett blev stort som en handflata och jag låg med illröda monsterkliande ben och gned mig mot sängen samtidigt som jag försökte låta bli att klia tillbaka och stortjuta av trötthet.

Det gick inte så bra. Storytel var min räddning. 

Man kan ju lugnt påstå att jag faktiskt fick “njuta” av snarkfri tid och inte slösa bort den genom att sova.

Nu är jag övertrött. Med en hund som är risig i kistan. Gissningsvis kommer det inte bli en stillsam natt nu heller.

Mitt humör blir inte bra av sömnbrist oavsett hur vackert och varmt det är ute.

Det skall bli spännande att se hur natten blir.

Än mer spännande att se resultatet imorgon.

Jag antar att jag kommer vara så arg att det blir olyckligt imorgon. Jag medger att jag inte skulle vilja vara min egen kompis OM jag inte får sova.

Men det var väldigt fint på sjön och god mat på Koster.

Vad gör ni?

Det vackraste jag vet

Är utsikten från pensionärskuvösen. Den är svårslagen.

Jag säger tack och godnatt med solnedgång, hav och silhuetten av båtskrället.

  
Och så gör jag några blandade mentala småhopp och piruetter i ren lycka. Inatt sover jag och Liten i stugan, medan Stor och andningsuppehållssnarkaren sover i båten.

En helt tyst natt ligger vid mina fötter.

Det är nästan så jag överväger att vara vaken hela natten bara för att kunna njuta av tystnaden och icke-vibratona sådär extra mycket.

Synd och skam att sova bort en sådan lyx?