Ytterligare en dag och kväll med fantastiskt väder. På den enda plats på jorden där jag är fullständigt fridfull och inte har något som helst behov av varken internet eller TV. Får jag bara sitta i pensionärskuvösen och kika på det här, då räcker det. Jag går tillbaka 35 år i tiden och nöjer mig med en barkbit, en täljkniv och känslan av tallkottar under barfotafötter i sanden. Det känns fint och finstämt. Och nästan lite fel att ta upp telefonen för att meddela sig med omvärlden.
Men dessvärre funkar det ju inte att blogga med barkbit och bakelittelefon. Så jag gör små undantag och drar gränsen vid datorhandhavande. Den får helt enkelt inte vara med. Den passar inte här.
Jag lovade ju att berätta om min försoningspresent. Som jag fick häromdagen.
Vi fick ju besök från hufvudstaden i onsdags och i torsdags rök jag och maken ihop så det visslade om det. Inte helt ovanligt tänker ni. Helt rätt, svarar jag.
Det ovanliga var att maken faktiskt gjorde något för att försonas. Han tog med besökarna på en rundtur i småstaden medan jag lallade kvar i fridfullheten med hundarna och när de kom hem var jag fortfarande en smula morrig.
DÖM om min förvåning när han först ger mig en puss och sedan langar över en påse med en stor kartong i och säger “varsågod, nu behöver vi inte gräla om vem som har bäst mer, nu får du en ny och nu är din bättre än min”.
Ja. Vi tävlar om allt. Inga konstigheter.
Glatt slet jag upp kartongen och det här var miraklet jag fick.
En riktig höjdarkikare. SÅ mycket bättre än min gamla (som svärfar snabbt fick ärva). Och mycket mycket bättre än makens.
Han må vara generellt skitkass på presenter, men när han väl glimrar till så glimrar han ordentligt.
Som bonus tycker han därmed att jag är en fantastiskt bra fru som blir lika glad över en bra kikare som jag hade blivit av en diamantring.
Eftersom han tycker att det är skittråkigt att köpa diamantringar, men jätteroligt att köpa kikare.
Jag älskar den. Den är blå. Och bara min.