Jomen tackar som frågar, det blev en precis lika fantastisk dag idag. Ännu fantastiskare faktiskt. För det blåste mindre och var ännu varmare.
Mer om det imorgon för tanten gick, högst ofrivilligt, upp klockan sex imorse och har varit på benen fram tills nu.
Jag ville bara tala om HUR jag vaknade imorse och vad man drömmer om efter att man haft en vilopuls på minst en miljard slag per minut. Kanske mer. Det kändes faktiskt som om bröstet skulle sprängas ungefär.
Innan jag berättar är det nog bäst att jag går händelserna en aning i förväg, så att inte ni får stresspåslag med. Alla djur klarade sig undan med stukat självförtroende och jag kom undan med blotta förskräckelsen och nervösmage.
Så. Nu.
Vi har ju en katt med, som inte visar sig på bloggen så himla ofta eftersom hon är en väldigt försynt, men rar liten flicka. Och extremt försiktig. Kelig, tillgiven och dyrkar sin mamma, men hon gillar inte så himla många andra. Ibland undrar jag om hon ens gillar sig själv med tanke på att hon är så harig att hon skrämmer slag på sig själv för det mesta. När hon var bäbis och flyttade hem till oss för sex år sedan var det meningen att hon skulle bli utekatt, men sex år senare väntar vi fortfarande på att hon skall våga gå ut. Hon vägrar. Hon trivs bäst under korkeken. Utelivet är farligt. Det kan blåsa omkring spöklika grässtrån och dylika skräckinjagande saker. Mini valde helt enkelt ett liv i trygghet inomhus. Hade hon varit en människa hade hon spenderat många timmar i terapisoffan för att komma över sina fobier.
Imorse sket det sig med råge. För både mig och henne. Mest för henne.
Vi brukar ha öppna fönster i badrummet och sovrummet. I badrummet av förklarliga skäl (jamen gissa?) och i sovrummet för att man inte skall dö bastudöden nattetid. Badrummet brukar dock vara stängt nattetid, men igår blev det sent, jag var trött och ja, jag var trött. Jag somnade ungefär en sekund innan huvudet landade på kudden, vilket inte är helt vanligt. Men jag hann tänka “fan, undrar om jag stängde badrumsfönstret” innan jag somnade. Sedan var jag hos John Blund.
Mini gillar att sitta i fönstren och kika. Inga konstigheter. Hon rör sig aldrig en millimeter och har aldrig någonsin ens tänkt tanken att jaga något, hon tittar på måsarna och måsarna tittar tillbaka. En prydnadskatt helt enkelt.
Klockan 06.00 imorse vaknade jag av envisa och ihärdiga jamanden. Från utsidan. På tredje våningen. Mini jamar enbart när hon upplyser oss om att hon bajsar, aldrig någonsin annars. Är man prydnadskatt så är man.
Då DOG jag. Och stod förvirrat upp på golvet bredvid sängen efter en nanosekund och stirrade vilt omkring mig. Var fanns katten och varför jamar den (jag trodde alltså absolut inte att det var Mini).
Då hör jag det igen och inser att det är Mini. På utsidan sovrumsfönstret. Vilket verkade helt omöjligt och jag vågade nästan inte titta ut.
Sen gjorde jag det.
En halvmeter nedanför fönstret har vi en stupränna som går längs husväggen. Ner till stuprännan är det tegelklätt snedtak, nedanför stuprännan är det sjutusen meter ner till marken (känns det som när man ser sin katt där). Det ser ut så här när man tittar ut genom sovrumsfönstret.
Det är löjligt långt ner till gården och i stuprännan knatade en mycket missnöjd Mini fram och tillbaka mellan badrumsfönstret och sovrumsfönstret medan hon uttryckte sitt missnöje som katter gör. Medelst jamanden.
Att jag inte dog på fläcken. Där och då fick jag ett stresspåslag som hette duga, skrämde livet ur maken genom att illvråla upp honom ur sängen för jag nådde henne inte och jag kunde inte tänka ett dugg logiskt. Hundarna höjde däremot bara ett irriterat ögonlock åt tumultet som utbröt alldeles för tidigt för deras smak.
Make upp, katten jamade och vi ägnade cirka tre sekunder åt att skrika okontrollerat åt varandra innan han hävde sina långa armar ut genom fönstret och lyfte in henne. Väl inne sprang hon det fortaste hon kunde in till tryggheten i sitt klätterträd.
Så här i efterhand hade det antagligen varit smartare om jag hade lagt hennes klösfilt på teglet. Då hade hon hur lätt som helst kunnat knata upp själv, men man tänker inte särskilt logiskt när man tror att älskad katt håller på att ramla ihjäl sig.
Sedan lade jag mig i sängen igen medan jag övervägde att hämta en kopp sprit för att lugna andningen.
Det är inte tillrådigt att somna igen efter dylikt tumult för herregudihimmelen vilka stressdrömmar man drömmer.
Den stackars timman jag sov efter katträddning drömde jag enbart om kattungar som drunknade i glasburar och hundar som klättrade ut genom bilfönster under färd på motorväg och helt plötsligt stod på bakluckan på bilen medan bilen fortsatte åka i 150 blås.
När jag väl gav upp och gick upp var jag ännu mer stressad av drömmarna än vad jag var innan jag somnade om.
Jag har fortfarande inte en aning om hur hon lyckades ta sig ner i stuprännan eller varför, men hon lär inte göra det igen.
Idag är det stängt i badrummet, men jag hade antagligen kunnat öppna varenda fönster i hela lägenheten.
Sedan imorse har hon en ny fobi att prata om på terapisoffan. Fönster. Hon går inte i närheten av dem. Inte ens de stängda.
I sex år har vi alltså väntat på att hon skall gå ut. När vi har bott på bottenplan.
Idag tyckte hon att det var en bra idé att premiärpromenera ute.
Mina nerver.
Herregud så glad jag är att det gick bra. Älskade jäkla skitkatt.
I min värld says:
Ja herregud dessa djur! Tur att hon inte dråsade ner i backen ! Jag hade också fått ett stresspåslag utan dess like. Vilken tur att maken har långa armar 🙂
Victoria says:
Alltså hade hon dråsat ner i backen…nej, jag vill inte tänka på det. Då får jag lite lite stresspåslag igen. Bara SYNEN när hon spatserade där.
*svimmar lite igen
monika says:
Oh holy crap jag skulle svimmat ! klart man inte kan tänka rationellt när man ser döden i kattögat !
Tur att allt gick väl, och att dom har bra röstresurser de fyrbenta – ja de tvåbenta också som får fart på hela hushållet 🙂
ha en fin helg
monika
Victoria says:
Skoja inte, allt logiskt tänkande flyger rätt ut genom öronen (när man allra bäst skulle behöva det) 🙂
Man undrar var tänkandet ligger och ruvar, för det kommer ju tack och lov tillbaka.
Humlan says:
Med den starten på dagen var det ett under att du klarade av något mer i går! Tack för att du började med att tala om att alla mår bra.
Stackars kisse, hoppas hon vågar sig fram till (stängda) fönster snart igen.
Victoria says:
Jamen jag vågade inte annat än att tala om att allt gick bra innan jag skrev om det. Det var för hemskt annars. Och med tanke på hennes många fobier kommer hon numera aldrig våga sig fram till ett fönster igen. Arma katt 🙂
Sarah says:
Sarah says:
Nehepp det gick tydligen inte att posta en smiley
Men iaf, förstår precis känslan. Skönt att det gick bra!! Fallolyckor är otäcka och det blir nästan alltid strul med försäkring och veterinärvård
Victoria says:
Ja så skönt att det gick bra. Mitt hjärta hade inte klarat om hon hade ramlat ner. Det har aldrig hänt mig (pepparpeppar), menar du att försäkringsbolagen tjurar över det alltså?
Sarah says:
Ja de flesta försäkringsbolag anser att det är oaktsamhet. Och i ert fall utan något skydd alls så ja definitivt hade de vägrat betala veterinärvård
Vi får ju in en del fallolyckor och då får ofta ägaren mycket noggrant redogöra händelseförloppet innan de beslutar om ersättning
Lagen säger dessutom att katt inte får vistas på balkong över 5m utan att den är innätad
Victoria says:
Just det, det har du ju rätt i och det visste jag men glömde tydligen av det lite akut. Det där om innätad balkong alltså. Förståeligt. Å andra sidan hade jag betalat miljoners miljarder ur egen ficka OM det hade hänt något, utan att motsäga mig försäkringsbolag. För det var en skrämmande syn och hade något hänt hade jag dött på fläcken. Älskade katt. Men hon vågar fortfarande inte sitta på fönsterbrädorna ens till de stängda fönstren. Hon blev tydligen lika rädd. Tack och lov. 🙂 *kan fortfarande inte andas när jag tänker på det
Agnes says:
Ohh! Jag hade fått samma panik! Har också en kattfröken med många fobier men jag har lyckats få henne att gå ut i alla fall. Det tog 3 månader med daglig träning innan hon vågade vidröra gräset!! Hon såg för rolig ut när gräset kittlade under tassarna :)!Hur kan en katt vara så rädd för allting? Nu går hon ut men är efter 4 år fortfarande rädd för träd. Lyfter jag upp henne och går nära ett träd viker hon ihop sig som en liten boll och vägrar synas (som ett litet barn som leker tittut fast med hela kroppen).
Tycker att du kan visa din lilla Mini fler gånger här, bara härligt med djur!
Victoria says:
När man ser katten sitta över ett sjutusen meter högt stup är det faktiskt omöjligt att inte få panik 🙂
Ibland undrar man hur det funkar i vissa katters huvud. När Mini som liten bäbis flyttade hem till oss hade vi en pojkkatt också, som var mer som en hund än en katt. Han var ute, han styrde med hundarna som en boss, men hon bara vägrade följa efter. Trots att vi då bodde i hus och det var lätt för henne, men hon ville tydligen vara innekatt. Grässtrån är skitläskiga. Och tydligen träd med då? *fnissar
Victoria says:
PS: SJUKT coolt efternamn har du ser jag på mailen, samma som en geografisk plats här i stan ju. Något samband?
Agnes says:
Yes!
Gift med en i släkten :). Vi är 18st i Sverige som heter så. När vi var i dina trakter var det flera som reagerade faktiskt, rätt kul. Släkten ägde något rederi för länge sedan och var väl rätt rika. Ägde då massa mark som du nu ser på skyltar osv hos dig (fast med Å). Går du på den centrala gamla kyrkogården hittar du namnet rätt stavat på en sten innanför ett pampigt staket. Nu bor de flesta ättlingar kring Stockholm. Så var det med den historien..
Victoria says:
Åh. Urspännande! Jag går ju på den kyrkogården varje dag eftersom jag bor precis bredvid och svärmor ligger där. Vet vilken grav du menar, nästa gång skall jag stanna och läsa på stenen. Det är ju skitcoolt, jag fattar att folk här reagerar. Har aldrig sett någon här med det namnet, tror minsann jag måste luska lite om släkten finns kvar i stan och vad det var för rederi. Sånt är intressant ju 🙂
Tina Johansson says:
Åh nej men stackars lilla Mini!! Förstår den skräcken…. TUR det gick bra, och att inte maken ramlade ut genom fönstret han med!
Min gamla katthona, som förvisso var van vid att vara ute skrämde halvt ihjäl både mig och grannen när hon klättrade upp på hustaket och spatserade på taknocken. Hon hade klättrat upp dit via stegen som var uppsatt för sotaren skulle komma. Jag hade förvisso glömt tala om för henne att jag inte ville ha henne däruppe… Det gick bra det med i alla fall, och hon levde tills hon blev 19 år. Saknar henne fortfarande!
Victoria says:
Alltså, spatsering på hustak är så jäkla inte okay? Det är med andra ord inte bra med varken för sturska eller för fega 🙂 Min utflyttade pojkkatt följde gärna med alla som sa hej till honom och tyckte att det var en bra idé att gå vilse i ett par dagar för att skrämma skiten ur sin mamma. Inte alls okay heller. Men han tyckte det var roligt för all del.
Tina Johansson says:
Nej det är därför vi har Nisse i koppel när han är ute (Nu frustfnissar jag och fick en konstig inre bild)! Jag vill inte ha katter vare sig på hustak, eller under bilar…
Han tycker det är så trevligt att ligga i skuggan och spana, eller gräva lite i jorden. Teo och han leker ute också faktiskt, även om det förmodligen ser lite märkligt ut med katt i koppel och lösspringande hund. Men väldigt rara är de i alla fall!
På morgonen är han också med ute och hämtar tidningen, en mycket viktig rutin!
Victoria says:
Hahahaha, en man i koppel är en bra man. Du ger mig vissa idéer med Nisse.
Gina says:
Så jäkla skönt att allt gick bra! Vilket adrenalinpåslag man får när sådant händer. Jobbar ideellt med katter och ansvarar för föreningens jourtelefon och gud hjälpe vad stressad man kan bli av vissa samtal. Stressad blir man också när man vet hur situationen ser ut för de hemlösa katterna. I år är det värre än någonsin 🙁 och alla katthem/organisationer går på knäna.
Victoria says:
Jag vet 🙁 Jag jobbar inte med det, men är med i en uppsjö av kattgrupper på FB och ger pengar till lika många kontinuerligt. Det är gräsligt. Jag vill ta hem alla katter som inte har någonstans att bo, men det uppstår vissa problem när man har en kattjagarhund som skulle stressa sönder en “ny” katt. Jag försöker klura ut hur man skulle kunna lösa det med tanke på att vi har möjlighet att ha fler katter, men det är hopplöst med två vuxna hundar som redan har “sin” katt.
Gina says:
Gulle dig :-). Blev inte ett dugg förvånad över att du är med i kattgrupper och skänker pengar, det är min bild av dig sedan länge trots att vi inte känner varandra. Det går liksom att läsa mellan raderna :-). Jag lärde min “spanjor” att träffa katter genom att ta med honom till mig och det gick hur bra som helst. Nu kommer han och hälsar på lite då och då :-).
Jompa says:
Förstår paniken! För några år sedan hade jag en innekatt, vi bodde på tredje våningen. Han fick vara med oss på balkongen ibland, men bara med oss då den inte var innätad. Plötsligt en dag ser jag honom på räcket på väg över till grannen (våra balkonger var avdelade med ett träplank), då har han lyckats smita ut genom en liten springa i balkongdörren! Fick rusa över till grannen och be att få hämta min katt från deras balkong.
Victoria says:
Jesus Kristus och hans heliga shorts. Jag hade dött. Det är ju tur att katter är smidiga i alla fall, men ÄNDÅ?
Annika K says:
Hu då!
Jag hade också fått panik 🙁
finemangskan says:
Duktig Mini att berätta var hon var!
Våran springer på hustakEN runt omkring här i tid och otid. Ibland jamar hon å “kan inte komma ner” då får smidiga matte ställa sig på en stege å lyfta ner henne. För att hon 10 minuter senare är uppe igen och då sen kan ta sig ner utan problem. Råkar jag lyckas stoppa henne att gå upp på vårt tak kan jag se henne på grannens några minuter senare.
Våran är som du förstår INTE rädd för att vara ute. Idag har hon kört ett 12 timmars pass och sover nu i sin fåtölj. 🙂
Victoria says:
Herregud. Mina nerver. Det hade ju varit okay om hon hade fått för sig att leka på taket på ett hus som inte är sjutusen meter högt åtminstone, men din verkar inte rädd för något alls. Jag är nog lite tacksam över alla Minis fobier så hon stannar inne. Men jag gillar att hon lurar dig att ta fram stegen 😉
Åsa J says:
Hahahaha En kopp sprit! Jag skulle behövt en termos med sprit för att lugna ner nerverna när min ena hund för ett tag sen gjorde dårskap. Typ käka upp ett paket cigg! Lille plutt hittade ett nytt ciggpaket på golvet som ramlat ut ur jackfickan från en gäst vi hade hemma. Det blev lite oroväckande tyst i sovrummet,gick dit för att kolla och…. där satt lille plutt med en cigg i munnen och tobak i hela pälsen och det var tobak filter i hela jävla sovrummet. Det blev ilfart till djursjukhuset med poliseskort. Polisen hade ju givetvis fartkontroll jag blev invifftad på men jag hade panik och vråla att min hund har tjyvrökt och håller på att dö jag har inte tid med sånt här skit som ni håller på med! Polisen tittade på mig med stora ögon så sa han “Ta det lugnt vi åker före du hänger bara på” Polisen drog iväg med blåljus och jag efter men lille plutt i knät som då var ganska medtagen av tobaken. Väl inne på djursjukhuset där min älskling fick kräksprutor och började kräkas upp så gott som hela mag och tarmsystemet plus tobak och filter och jag började förstå att allt kommer att bli bra. Då klickade det till,vad gjorde polisen med mig och min hund inne på djursjukhuset? Jag stirrade på den ena polisen och sa vad gör ni här? Då skrattade dom och sa att vi ville inte släppa dig och din lille hund förens vi fick se att ni båda var ok,du var lite i panik om man säger så. Då ramla cellerna rätt i skallen och jag kan säga att musten gick ur mig! Vilken jävla panik jag fick hade ju ingen aning om hur mycket han fått i sig av ciggen. Veterinären sa att vi kom i rätt tid hade det gått ett par minuter till så har jag inte haft nån liten plutt. Jag får väl lov att erkänna att ibland är polisen bra och jag slapp bli av med körkortet plus saftiga böter.
Victoria says:
HERREGUUUUUUD. Jag känner med dig och blir alldeles darrig vid blotta tanken. Har hört liknande när man har fastnat hos polisen som fått eskort in till djursjukhuset, i det läget är de fantastiskt bra som medmänniskor och eskort faktiskt. Skönt att det gick bra. Jag har gjort en liknande resa en gång när en av mina tikar (tidigare hundar) satte en tuggknut i halsen och faktiskt inte kunde andas så himla bra. In i bilen och köra som en blådåre medan dåvarande sambon ringde sjukhuset från passagerarsätet och förberedde dem så de stod beredda i operationsrummet med skalpellen framme. Halvvägs dit hostade hon upp det och man fattar inte riktigt hur stora grejor de faktiskt KAN svälja utan större problem. Efter det förbjöd jag ben med knutar. Fy för den lede vilka skitfarliga ben det är. Den gången hade polisen antagligen haft ett och annat att säga om min bilkörning med, men jag träffade inte på dem.