Category: Träning inom stora citattecken

Min syrra med man och stort barn kom till stan igår. Det lilla barnet var redan här och hälsade på mormor och morfar så vi ägnade torsdagen åt att knyppla avancerade flätor och diskutera Frost. Igår var vi bjudna på middag hos pappa och styvmor.

Jag hade en skitdålig dag igår. En sån där dag där man är svinförbannad på hela världen, letar efter saker att käfta om och kommer på sig själv med att låta som sin egen mamma när hon låter på det där viset man själv avskyr. Men jag hade lite självinsikt och utfärdade varning till mannen. Ej att förväxlas med fripass att få bära sig åt hur som helst. Mer bara just en varning “jag är på pissdåligt humör så kliv gärna på äggskal HELA dagen för jag tar inte ansvar för mina handlingar”.

Män är generellt skitkassa på att förstå subtila varningar så jag var väldigt rättfram redan på morgonen. Och sa ungefär det jag skrev nu. Det fanns inget subtil i den varningen som gick att missförstå faktiskt.

Efter det var det humöret som en sämre väderprognos. Växlande molnighet med nederbörd (tårar som sprutade när jag läste dödsannonsen som kom ut igår), åska och urladdningar för att alla var DUMMA och några få solglimtar. Inte många. Man kan säga att det var lite högre tryck än medelnivå.

Vad händer då? Jo, fem i avgång till nämnda middag ryker vi ihop så det dånar om det och allt är mitt fel. För att jag har varit en jäkla häxa hela dagen (där står han oemotsagd, det var ju precis det jag hade TALAT om för honom) och bland de sista oviktiga sakerna jag dundrade om var hans obefintliga deltagande i vardagsstädning och att jag var TRÖTT på att plocka och plocka och plocka. Vilket är helt sant. När skall han ha tid att städa när han spenderar all sin vakna tid med att jobba med torpet och göra Väldigt Viktiga Saker i källaren? Jag skojar alltså inte när jag säger att han är i källaren VARJE eftermiddag och kväll och inte kommer upp förrän jag redan har lagt mig, vilket gör humöret ännu sämre eftersom det inte hjälper mina sömnsvårigheter alls. Jag somnar, han kommer in, hundarna går bananas av lycka, maken går ut med dem, sen går de bananas en gång till, då gör han en nattamacka och någonstans vid hundbananas nummer ett är jag klarvaken och skitirriterad.

Nå, nu var det inte sömnen vi skulle prata om. Vi rök ihop exakt när jag stod med skor och jacka på mig och det var dags att gå till middagen och han vrålar att han minsann inte tänker gå med, för han skall vara hemma och städa eftersom det ju tydligen är så VIKTIGT.

Alltså. Jag vet inte riktigt. Men var det ett hot?

När snubben sedan sätter igång dammsugaren (en av alla femton dammsugare) och faktiskt börjar dammsuga hysteriskt medan han såg ut som en förorättad femåring passade jag på att dra för jag visste inte om mitt fnissande kanske skulle få honom att sluta.

Och jag ursäktade honom inte ens när jag kom till ömme fadern. Jag sa att han tyvärr inte kunde komma för att han var så arg att han var tvungen att vara hemma och dammsuga.

Nu undrar jag givetvis hur jag skall kunna lyckas med det här igen. För när jag kom hem igen igår fanns inte en dammtuss att uppbringa. Disken var borta och tvättmaskinen gick. Och det här hände medan jag satt vid dukat bord och trevliga familjemedlemmar och åt god mat?

Jag måste alltså lista ut vad det var som triggade just det beteendet, eftersom det aldrig någonsin hänt tidigare.

Idag kom den riktiga självinsiktskäftsmällen.

Jag åkte med syrran och styvmor till nyaste köpcentrat utanför stan för att knata runt och ta en fika. Sedan flytten från tvåan till trean har vi ingen helfigurspegel, vilket betyder att jag inte har sett mig själv framifrån på väldigt länge utan gått på “okay jag kan knäppa jeansen idag med, även om jag inte ser knappen under magen så kan jag i alla fall andas”.

Och så har jag fortsatt äta på min senaste last, djävulens påfund, salta mandlar-chokladen.

Idag gick jag in i ett provrum med min syster. För att prova en tröja. Min syster har gått ner skitmycket i vikt och börjat träna och är numera smal. Ungefär sådär som jag har sett ut och tydligen lever i tron att jag fortfarande gör. Vi hade låga jeans på oss båda två, men där hon inte har ett uns fett som hänger över linningen upptäckte jag att jag hade både hennes gamla fett, mitt nya och lite till.

Jag trodde på allvar att jag skulle tuppa av. Visst, jag har noterat att magen inte är platt längre, men synen som mötte mig i provrumsspegeln var fullkomligt vidrig. Det hängde fett över linningen från ryggen, från sidorna och skitmycket från magen. Jag såg lika bred ut från alla vinklar, oavsett om jag tittade på mig själv framifrån eller från sidan. Vilket säger en del eftersom jag alltid varit bredhöftad.

Och nej, jag överdriver faktiskt inte den här gången. Alls. Uttrycket “just because it zips doesn’t mean it fits” fick en helt ny innebörd. Jag är alltså till och med tjock på ryggen.

Mitt tidigare, rätt soliga humör, gick över. Jag funderade på att ta ett kort på mig själv i den vidriga provrumsspegeln och sätta upp överallt i hela lägenheten, men … gjorde inte det. Vad jag däremot gjorde var att storma ut ur provrummet, svära på att aldrig mer äta choklad och börja cykla.

Nu är jag på ännu sämre humör än vad jag var igår.

Och så googlar jag “muffin top exercises”.

Jag såg ut så här för ett år sedan.

Det gör jag inte längre.

Och nu är jag på sämre humör än jag varit på länge.

Om man råkar vara lite feministiskt lagd och tycker att man skall gå med pattarna slängandes och att man skall vara nöjd och glad över sin kropp även om man har ryggfett för att det är ett ideal som patriarkatet har bestämt så kan man dra åt helsike.

JAG trivs inte. Jag har inte haft ryggfett på 44 år. Nu har jag det och jag är svinarg.

Arg är bra. För när jag har googlat klart de där muffin top exercajsarna skall jag sätta på ett avsnitt av … något … vad som helst, på Netflix och cykla mig igenom hela avsnittet. Och sen skall jag göra det varje dag.

Kan ni hålla koll på mig så jag inte fubbar?

För det är JÅBBIT att vara så här jäkla förbannad hela tiden.