Mannen kom hem från jobbet, med pimpad hjälm. Nu råkar jag älska MIN hjälm, eftersom jag får stormtrooper-feeling av den. Och lite Top Gun. Hans är samma modell, och han valde färgkombo alldeles själv – men tyckte tydligen att det där lilla extra saknades. För när han klev in genom dörren hade han det här på huvudet.
Behöver jag nämna att han log med hela ansiktet?
Jag är däremot lite mer tveksam till looken. Det var inte så att jag brast ut i skönsång och började sjunga på Roxettes “The Look” när han kom hem.
Jag undrar hur vi ser ut egentligen, när vi åker omkring på vad som ser ut som en japansk mc som fått barn med en rullator. Och våra hjälmar? Hur kommer man ens på tanken att sätta en röd tuppkam på hjälmen? En tuppkam som litegrand ser ut som resterna av 80-talets orange moppefällar till klassikern Puch Dakota?
En moppefällstuppkam och en stormtrooper. Vilken duo. Vi förtjänar antagligen varandra.
Sen är ju antagligen en hjälm sjukt bra vid en apokalyps. Vad som mer är bra är en Swiss Army Knife, och jag har en (ihop med vulktejp) i min handväska, men är ständigt rädd att slarva bort den. Victorinox har slutat tillverka just den modellen, så jag har inte hittat någon reserv.
Nu står jag i evig tacksamhet till Kristin som påminde om hur viktigt det är med kniv i väskan, för nu letade jag igen. Victorinox hade fortfarande inte, men däremot hade Wenger precis den jag har. Och i fler färger. Så det blev en beställning.
I en färg som både matchar mina solglajjor och mina väldigt för stora cowboysarboots.
Risken finns att Mona ångrar sig när det är dags att dansa line dance, för jag kommer ha hjälm (för att minimera skadorna när jag snubblar över stövlarnas tåspetsar), matchande fickkniv och Stockholms hetaste accessoar i form av solglasögon (enligt ALLA unga bloggerskor).
Själv tror jag att det kommer bli skitsnyggt. Och framför allt väldigt tryggt och säkert.
Jag är lite rädd om det lilla som finns kvar bakom pannbenet.
