Fraktur som fraktur

Jomensåatte jag bröt en nagel idag. En katastrof av ohemula proportioner. Vad är budgetkriser, benbrott och världssvält mot EN BRUTEN NAGEL?

Jag bara undrar?

Min lillfingernagel dog av något så simpelt som en hundtass som ställde sig på den i soffan. Klockan var 18:48 och tragedin var ett faktum. Med tårar i ögonen tittade jag på halva min nagel som låg övergiven i soffan, och med Lille Skutt-gråt tittade jag på min stympade hand. Som om någon hade amputerat mitt finger.

20130924-200147.jpg

Men den olyckligt kapade nageln fanns ju kvar. Och precis som med ett tappat finger skall man spara den på rätt sätt. Skillnaden är att nageln kan man fixa själv, om man kör gellack, och man behöver inte åka till akutsjukhus/nagelterapeut. Och att sjukhusen kanske inte använder så mycket lim när de skall sätta på ett finger. Men en operation är en operation och skall inte underskattas. Nu kanske det inte är hjärnkirurgi, men inte långt ifrån.

Före tiden med gellack satt jag med lim och glasfiberremsor och lagade naglar som gick av. Detta var min första olycka sen gellackets inträde i mitt liv.

Så nu kommer tipset. Och meningen är att ni skall bli sjukt impade över att man aldrig är rådlös med gel och lampa.

När jag hade lipat klart över nageln hämtade jag operationsutrustningen. Och nagellim. För jag tänkte testa latmansvarianten. Orka ta bort nagellacket liksom.

Pincett var det viktigaste verktyget.

20130924-201149.jpg

Jag limmade på den tappade nageln, och väntade tålmodigt (nåja) tills limmet torkat. Och sedan buffrade jag hela nageln väldigt försiktigt med min klossfil, för att få bort allt topplack.

20130924-201436.jpg

Då var det dags för själva läkningsprocessen.

Ett lager nagellack, in i lampan, ett lager topplack, in i lampan, och avslutningsvis ett sista lager topplack till med lampa. Nageln är trasig, men den sitter där den skall. Och framför allt blev det bara ett väldigt litet, nästintill osynligt, ärr.

20130924-201859.jpg

Jag ÄLSKAR gellack. Men jag inser att jag måste ta den nageln till en nageldoktor när det är dags att byta färg. För det finns inte en chans i helsike att jag klipper av naglarna. Jag trodde dock inte att det skulle vara så lätt att laga en nagel som gick av så rakt, men det var det. Ytterligare ett användningsområde för lacken alltså, och nu hoppas vi att det håller.

Förresten så hörde jag att Malou von Sivers hade mina menskoppar på sig i TV häromdagen. MINA menskoppar. Eller ja, min idé åtminstone.

Fick jag något nagelnobelpris för det? Näppeligen. Och man undrar stillsamt var hon hittade dem.

Men i alla fall, jag delar snällt med mig. Det går att laga med lacken.

Sjukt viktig upptäckt. Som nu är er.

Och jag är inte deprimerad mer, för nu är jag hel igen.

Jag är som Kajsa Warg kan man nästan säga va?

Månadens gellack-tips

Om ni får tag i den här removern, som till skillnad från Depends egna, faktiskt är “rinnig” så köp den. Depends är helt okay, men det är ju skitlite i flaskan och konsistensen är ju som misslyckad jello, vilket kan vara lite tjatigt att klabba på och se till att det sitter kvar.

Den här, i kombination med menskopparna, är bara bäst. Häll en skvätt i menskoppen och ilandsproblemet med naglarna är ännu lättare att hantera.

Jag får en gnutta hybris och tycker att jag är den bästa jag vet när jag skiter i manualer och hittar bättre och enklare lösningar. I det här hemmet jobbas inte mycket med atomklyvning på fritiden, utan mer problem av den här sorten. Fast jag delar ju med mig. Inte av removern, men åtminstone av tipsen, för removern kan ni glömma att ni får.

Jag siktar på Nobelpriset i nagelkemi. Precis vilket år som helst.

Märket är REQ. Mer vet jag inte. Men jag tjatade till mig att få köpa den på en salong när jag ville veta vad de använde för att ta bort gellack.

20130914-163506.jpg

Slut på nagelmeddelande. Återgå till vad ni nu gjorde innan jag postade den här oerhört viktiga och ovärderliga informationen.

Det finns prinsesstårtor…

…och så finns det prinsessfötter. För precis så här inbillar jag mig att prinsessor går omkring och känner sig mest hela tiden. Det känns som att prinsesskapet borde komma med vissa himmelska fördelar, och att just babyfötter är en av de fördelarna. Liksom det faktum att de aldrig bajsar eller kräks. Inte heller behöver de sitta halvpackade på ett berg som fjortis och lipa över olycklig kärlek. Listan kan göras lång, men det håller liksom inte att kräkas eller fjortislipa med tiara på sig. En mental bild som inte funkar.

Försök. Tänk att en prinsessa, av typen Disney, skulle sitta på sin guldtoastol (för SJÄLVKLART har de toastolar i guld), mer eller mindre dränkt i tyll och spetsar med sin tiara i håret och ha förstoppningskrystvärkar. Eller att de, Gud förbjude, skulle titta på pappret efter fullbordat verk och tappa det upp och ner i tyllen. Allt medan svetten lackar, tiaran hamnar på sniskan och den perfekta frisyren börjar lösas upp.

Det går inte ens att tänka sig en prinsessa stånka. Eller kanske, åtminstone i Maddes fall, röka, stånka och läsa New York Times samtidigt som hon sitter på toatronen. Näppeligen.

När Madde och Massmördaren (jo, han ser ut så) gifte sig, eller när Vickan och Daniel gifte sig var det ju en miljard gäster. Diamanter, siden, tyll och prinsessfötter så långt ögat nådde. Jag har varit på bröllop, jag vet att folk blir lite för fulla (när min kusin gifte sig första gången, den där gången som inte räknas för att påven har viftat med sin trollstav, var vi 180 gäster och det var galet påkostat – på det bröllopet kräktes den pärlochsideninlindade bruden på dansgolvet – just sayin’), och jag vet att när det serveras ädla drycker och mycket mat så går folk på toa.

Det betyder att rimlighetsfaktorn för ovanstående scenario, snisktiara, tyllhav och frissan åt skogen är väldigt väldigt hög. Ändå går det bara inte att se det framför sig. Jag kan inte det. Kan ni?

Att alla dessa gäster som paraderade in i kyrkan, samtidigt som de vinkade med en ojämförbar värdighet, senare på kvällen stod i kö till guldtoaletterna för att göra både nummer ett, två, tre och kanske fyra?

Försöker man tänka på det känns det ungefär som att tänka på rymden. Det går inte. Man blir bara snurrig i huvudet.

Men i alla fall. Fötterna var det ju. Kroppens mest sunkiga kroppsdel om ni frågar mig.

Efter att ha suttit här.

20130914_131014_resized

Och först blivit klippt, petat och filad.

20130914_133058_resized

Sen masserad med de där pyttesmå thailändska superhjältekrafthänderna.

Så ligger jag nu utslagen i soffan med just prinsessfötter. Jodå, hon målade dem med.

20130914_141120_resized

Jag vill inte ens nedvärdera fötterna genom att sätta ner dem på golvet. De förtjänar så mycket bättre. Det är liksom bara tiaran som fattas.

Men i brist på tiara, tyll och siden tänker jag ligga med Christina Stielli på sofflocket.

Det är helt klar gott nog. Och precis vad mina fötter vill idag, en vilolördag där tassarna inte skall behöva beträda pöbelgolv.

Under tiden väntar jag med spänning på hur lång tid det tar innan ärkepuckot faktiskt får tag i maken och bjuder in sig själv, ut sig själv eller med sig själv.

För jag har fortfarande inte sagt ett ljud om att han ringde igår.

Som jag fick kämpa…

…men till slut tvångshandlade jag lite. Men bara lite. Och jag mörkade det inte ens för han jag är gift med, då menar jag business med min osamshet. Jag provade inköpen och visade honom och frågade vad han tyckte. Vilket jag i och för sig lika gärna kunnat fråga hundarna och fått ett vettigare svar. De kan åtminstone mäta klädesplagg i hur gott de smakar. Skor till exempel smakar mumma, skinnjackor är hyfsat tuggmotstånd medan nylon inte ligger i topp på hundlistan.

Maken tyckte att det var snyggt, men han hade sagt “snyggt” om jag hade haft en kanelbulle på huvudet, fått elva tår och bytt ut brösten mot lovikavantar. För han är bara tuff när jag inte är arg, när han är tuff blir jag arg och när jag blir arg blir han spak. Och så dansar vi runt runt i ring.

Jag köpte två finfina spetströjor.

20130909_183019_resized

En benvit. Hellång ärm och förvånansvärt nog inte ett dugg sticksig.

20130909_183109_resized

Och en svart, exakt likadan, för jag kunde inte bestämma mig. Då bestämde jag mig för att skita i att bestämma mig och tog båda. De fyller varsin funktion. Den ena känns lite rockig och den andra mer shabby chic. Båda är nog lite…dragiga också?

20130909_183204_resized

Väldigt svårt att se, men nästan lite prästkrage på dem,och baksidan lite blingad med två knappar för att få ihop halsen.

Eftersom jag det är måndag, och slut med klänningsdagar, knatade jag ut i myxbyxor och collegetröja. Eller ja, mer för att jag bara inte orkade byta kläder helt enkelt, och när jag kom hem slängde jag av mig tröjan, provade den benvita spetströjan (utan BH) under och frågade då maken vad han tyckte.

– Snygg…ehh (här väger han orden på guldvåg)…men du kanske skall ha BH under?

NÄHÄ…jag som så hade planerat att gå med en heltransparant tröja och inget alls under. Då sket det sig.

Sen målade jag naglarna. Och den som säger att det är höstbrunt får stryk.

20130909_184620_resized

Det är kladdkakebrunt tack så mycket. Har absolut inget att göra med årstiden som borde förpassas någon helt annanstans.

Och nu skall jag käka middag som maken har hämtat. Inte lagat, men åtminstone hämtat och lyckats ställa fram.

Jag är, trots att jag verkligen fick krysta fram shoppingen, väldigt nöjd.

Men jag känner mig inte helt klar ännu. Det var ju inte en enda smurfmössa eller annat oseriöst. Och jag vet inte riktigt vad jag skall ha under, nu när jag blivit informerad om att jag inte kan gå omkring i bara nät.

Sist men inte minst undrar jag hur länge tröjorna får vara hela och rena med två hundar som har sjukt mycket tänder sammantaget och nästan lika mycket vässade klor.

Jag tar alltså gärna emot fler oslagbara tips, det finns alltid saker man inte har en aning om att man behöver.

Vad tyckte ni? Bra eller anus?

 

Jag och Hollywoodfruarna

Idag kom jackan jag råkade se att Britt Ekland, anno lastgammal, har på sig i nästa veckas avsnitt av Hollywoodfruarna.

Min tanke var att jag skulle se ut som Aria i Pretty Little Liars, men hon är typ 20 år. Det är inte jag. Men det var min plan (läs önskemål). Ända tills jag såg Ekland ha på sig en likadan, medan hon stolpade omkring på skyhöga pumps och såg ut som en vandrande höftledsfraktur.

Jag var helt bombsäker på att jackan skulle sitta som en smäck (och jag hade ju faktiskt en exakt likadan på 80-talet, fast med axelvaddar). Nu är jag inte lika säker längre. Trots att jag älskar den lika mycket som jag gjorde för 25 år sedan. Läsglajjor och bikerjacka känns som grå starr featuring high school musical.

Och så vill jag ju ha Primeboots också.

Tillbaka till affären eller inte?

britt ekland
Ja, jag är precis lika sur som jag ser ut. Och se även den här bilden som ett bevis på att jag köpte jackan FÖRE jag råkade se Britt i en likadan. Men åh vad jag vill ha den egentligen.

ariavsbritt
Aria – 20 år och Britt Ekland – 150 år, med arton liter nervgift i ansiktet.

Jomen visst funkar önskemålet om Aria. Eller kanske inte så mycket alls.
Men min plan var även att ha den till typ långklänning eller oversized tröja/tunika, inte tisha och tajta jeans. Då känns den för “hård”.

Det är på hittefåret att jag kan ha den utan att se ut som en pantertant va?

Det mest underliga är att jag har en biker-trenchcoat som jag använt varenda vinter i ett par år, den är inte hård. Hänger det verkligen på längden alltså?