…men jag har varit fullt upptagen med att vara klimakteriekossa. Varför lär man sig inte detta i skolan, eller åtminstone snackar om det på kafferasterna?
Folk i allmänhet kan prata om färgen på barnbarnens bajs, men klimakteriet eller andra underredesrelaterade åkommor verkar vara tabu. Undantag för underredesinformation är förstås förlossningar. De kan ältas in absurdum. Att de bajsade på sig, hur moderkakan såg ut, ifall de sprack från framstjärt till den förlossningsslappa ringmuskeln. Då finns det absolut inga tabun. Fascinerande.
Jag umgås fortfarande med alla tjejer från min grundskoleklass, och under en period födde alla barn. På riktigt. Alla utom jag. Gissa hur trevliga DE middagskonversationerna var när vi träffades?
– Men varsågod, skall du inte ha lite mer köttfärssås?
– Hörrni tjejer, tog ni lavemang innan?
– Åh guuuud…mig fick de sy med tio stygn, jag kunde inte bajsa på flera veckor!
Att prata om klimakteriet känns som när man var tonåring och pratade om onani. Alla läste om det i Mitt Livs Novell, men absolut INGEN erkände att de faktiskt gjorde det. SÅ himla äckligt och onaturligt (sen sägs det att man får håriga handflator)!
Nu är det istället ingen som säger att de möjligen skulle ha hamnat i klimakteriet. Så HÄR tidigt? Nej nej, absolut inte. Humörsvängningar säger du? Jaaa, det har jag, men det har ju med min depression att göra och jag äter ju antidepressiva så DET har ju absolut inget alls med klimakteriet att göra.
Jag börjar misstänka att vår generations klimakterie har blivit depression. För depression är rumsrent och det har ju var och varannan människa. Ungefär samma symtom, men att vara deprimerad är okay, medan att tänka sig klimakteriet – nej då blir man väl av med sin kvinnlighet och det går ju inte an?
I mitt fall är jag askvinnlig (mja, inte mindre kvinnlig än förut i alla fall), men skitförbannad. Inget annat har hänt ännu. Förutom att jag tappar humöret. Och det har jag haft svårt att hålla reda på i hela mitt liv. Det har liksom inte blivit bättre. Med tanke på att det “bara” är hormonerna som svajar så kan man tänka sig de där perioderna med både PMS och lite klimakterievallningar. Helvetet på jorden. För både mig och alla i min närhet.
Så. I lördags skulle vi ju ut med båten. Jag satt på båten och myste med jyckarna och kollade på folk i det fina vädret. Fick bonusbanna en och annan norrman, och sedan var det dags att åka ut till valfri “öde” ö. Ut på böljan den blå, jag kollade hundarna med ett öga och kollade tillförordnad kapten med det andra (ja, vi är två kaptener på båten – det brukar funka dåligt men är inget att göra åt). Men nu låg fokus på att Liten inte skall bli båträdd utan tycka att det är kul eftersom vi inte ha åkt så mycket.
Vips hade vi Kosterfärjan vid sidan om oss. Och den ger ordentliga svallvågor. Inget var surrat och det stod prylar mest överallt eftersom det var så stilla ute. Försök hålla i två hundar så det inte regnar tvåliters Ramlösa i huvudet på dem samtidigt som man själv håller balansen. Det gick sådär.
Det räckte för att jag skulle explodera på maken. Han borde ha sett den. Han borde helt klart ha sett den före jag gjorde det eftersom vi har en miljard elektroniska mackapärer som visar sådana saker om man nu råkar vara blind för allt annat, eller inte kan vrida på huvudet.
Då blev jag så monsterarg att jag bad honom köra in mig till stan igen. Oresonligt vansinnigt arg. Jag mönstrade av, tog min väska och hundarna och gick tillbaka till lägenheten medan han åkte ut till den planerade ön. Sen var jag arg i flera timmar, ända tills jag mentalt hade sparkat mig så trött att jag somnade.
Igår vaknade jag med mina älskade jyckar. Då firade vi tre min och makens förlovningsdag, för han var ju kvar på ön. Och så var jag lite mer dramatisk. Eller kanske snarare martyr. Eftersom vi aldrig firar vår förlovningsdag, men just igår var det tydligen svinviktigt. För då kunde jag ju bli arg igen.
Ej att förglömma, det var dessutom tillbakaresedag, och jag hade en missad Barcelonaresa i bagaget vilket gjorde susen för humöret.
Nej, vi har fortfarande inte talat med varandra.
Men däremot hade jag ett asschysst snack med Björn Hellberg om felen i Herman Lindqvists böcker om Sverige medan vi roadtrippade i norska fjällen inatt.
Sjukt trevlig snubbe.
