Category: Mannen i mitt liv

Hörbarhet nolla och kärt återseende

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Hörbarhet nolla och kärt återseende

Idag kom maken. En dag för tidigt, som en bonus. Och jag får väl erkänna att det var ganska trevligt att se honom eftersom jag knappt sett röken av honom på två veckor (har däremot känt den distinkta fisdoften de få nätter vi spenderat under samma tak).

Han hade hämtat ut lite paket som hade kommit till mig i Gbg som han hade med sig upp.

Först var det jätteroligt att se honom. Tyckte både jag och hundarna. Hundarna fick förtur på välkomsthälsandet, och Liten pussade honom så hårt på munnen att han nästan bet igenom läppen. Blodvite uppstod och då var det min tur att få en puss. Kommer helt klart bli omvänd ordning nästa gång.

Sen gick maken in i duschen och jag packade upp mina paket. Jag hade köpt två nya hattar. Väldans fina. Tyckte jag. Han den där jag bor med skrattade så han kissade ner sig och sa att jag såg ut som…

rattlesnake

…gubben till vänster i bild. Min man tycker alltså att jag ser ut som en gammal tjock gubbe som jobbar med att fånga skallerormar i Texas (jag kollar inte på det, han följer tydligen det programmet på Discovery).

Då blev jag lite gramse och sa att JAG i alla fall tyckte att jag var fin. Hatten var dessutom blå.

Sedan packade jag upp mina Spanx och provade. Jag skall på bröllop, jag skall ha klänning, det finns ett visst behov av magi som jag trodde Spanx skulle vara. Det var det inte. Jag gissar att det antagligen inte finns några genvägar i form av trolleriunderkläder. Man måste antagligen träna och äta lite mindre rysk yoghurt.

Vad han sa om åsynen av mig ett ett par hudfärgade Spanx tänker jag inte ens återge. Men det hånskrattades en hel del, och han förstod inte riktigt vad de fyllde för funktion mer än att vara fruktansvärt fula. Då blev jag ännu surare och satte på mig gubbhatten ihop med Spanxen.

Till sist packade jag upp ett bokpaket. En bok till honom (med bilder på väldigt gamla skepp i Strömstad från olika krig) och en bok till mig (med noll bilder i, som handlar om energitjuvar).

bok

Jag läste baksidan för maken, för att liksom betona allvaret i att han SKULLE kunna vara en energitjuv.

Jag: – Finns det någon i din närhet som gör dig oförklarligt trött och får dig att må dåligt? Någon som inte lyssnar på dig … … …
Han: – … … …
Jag: – Men HÖR DU INTE VAD JAG LÄSER?
Han: – Va? Vad sa du?

I rest my case.

Nu skall jag lägga mig och läsa och börja sortera ut lite energitjuvar i min närhet. En vet jag redan om, men behöver en spark i arslet för att göra mig av med henne. Efter en halvtimmas umgänge med maken känns det som att även han ligger rätt brunt till.

Men han får vara kvar till andra gallringen tror jag.

Tillbakaresedag eller inte?

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Tillbakaresedag eller inte?

Och det varde söndag. Tillbakaresesöndag. Den härliga dagen när jag går omkring och är så lättirriterad att man skulle kunna använda mig som en bomb i ett terrordåd utan varken stubin eller tändare. Jag självantänder, flera gånger om dagen, och jag är en smula less på mig själv.

Maken kom i fredags eftermiddag/kväll, men jag var trött och orkade inte vara uppe så värst länge. På lördagmorgonen skulle det fixas med båten så han drog snabbare än en avlöning medan jag hängde med kompisar, käkade med hans pappa och sen gjorde jag mest inget alls. Han kom hem efter att ha gullat med båten i tolv timmar, och i släptåg hade han en av våra bästa kompisar. Först hade de bestämt att de skulle ut och käka, och ville att jag skulle med – men jag hittade på någon ursäkt så jag kunde sitta hemma och vara en sur martyr. Logiskt egentligen det där med maten, de var hungriga efter att ha jobbat hela dagen – ologiskt i min hjärna eftersom det gav mig utrymme att ruttna ordentligt för att de bara gjorde ett depåstopp här hemma.

Sen blev jag informerad av kompisen att han skulle sova här. Det hade maken lovat. Utan att säga något till mig. Men så ovanligt. Att han glömmer informera alltså. Inte för att det gör något med tanke på att just den här kompisen är som en brorsa på gott och ont, mer för att det gav mig en liten liten anledning att blir lite lite förbannad.

Toapappret gjorde kompisen slut på innan de gick, så mina sista ord till maken innan de gick på “lokal” var:

– Kommer du hem utan dasspapper kan du sova i trapphuset, in kommer du inte i vilket fall som helst!

Jag är verkligen ett under av trevlighet.

Före midnatt trippade Askungemaken in genom dörren, med dasspapper, och jag dog nästan i ren chock. Han hade gått tidigare, kompisen var kvar, för han ville inte att jag skulle bli arg. Och han kom ihåg dasspappret!

Det var ju för all del väldigt rart. På riktigt faktiskt. Men eftersom jag är en häxa gick även det att vända till hans nackdel. Han väckte ju mig faktiskt. Och eftersom kompisen skulle komma senare innebar ju det att jag skulle bli väckt två gånger istället för en. För det går inte att smyga in i ett hus med två hundar.

Jag är fullt medveten om att jag är helt dum i huvudet.

Nu kan jag inte bestämma mig för om jag skall fortsätta sura och faktiskt inte åka med till Gbg idag heller. För jag trodde det var tillbakaresedag imorgon, och har fått tid att testa på fransförlängning imorgon bitti. Här i stan. Och det vill jag ju egentligen inte missa. Men att stanna en vecka till enbart för det känns lite korkat. Det finns grejor i Gbg jag behöver.

Eller så kan jag köra operation övertalning på maken att vi kan åka lite senare. Så får JAG som jag vill.

Han den där snubben jag är gift med är nog egentligen inte helt pantad. Jag är däremot ett monster.

Men herregud, vi har flera timmar på oss att bli ovänner över något innan det är dags att bestämma sig.

Det tar ju bara en nanosekund att explodera, så vi har gott om tid.

Må ditt anus gro tänder och äta upp dig när du sover!

Posted on | by Victoria | 4 Comments on Må ditt anus gro tänder och äta upp dig när du sover!

När man vaknar och är så jäkla förbannad att man nästan får en hjärtinfarkt då är det inte läge att fortfarande INTE ha tagit vara på maten från gårdagen.

Igår stekte jag fläskfilé som hade marinerats i ett jäkla dygn, gjorde rotfruktsgratäng och svingod sås. Hade bjudit över en polare, som ALDRIG kommer när man bjuder honom. Man skall bara umgås på hans villkor, dvs hemma hos honom eller ute. Det kommer bli dagens ovänskap nummer två, för jag är ytterst tveksam till om jag kommer klara att hålla käft denna gången. Klart han inte kom, och hörde heller inte av sig. Det hade jag förvisso inte räknat med, men det gör mig inte mindre förbannad.

Efter maten stod hundarna nedanför spisen och suktade HÖGLJUTT efter resterna. Det låg minst två portioner mat kvar i stekpanna och gratängform. Fanns till och med sås kvar. Mannen låg på soffan med iPaden i ansiktet och “tittade” på TV, men blev till slut less på hundarnas klagan.

Hur löser en man, eller åtminstone just den HÄR mannen problemet? Ja inte fan tar han rätt på maten så det finns rester idag, nejdå – först ställer han ett kompostgaller framför trappan till köket så hundarna inte kommer dit, och därmed är tysta. Sedan nattäter han all fläskfilé som är kvar men lämnar allt annat att bli förstört under natten.

Detta är alltså mannen som varje gång jag handlar på mat.se säger:

– Men det är väl ONÖDIGT att köpa ditten och datten, vi slänger ju så mycket mat?

Med “mycket mat” menas vanligen att det slängs lite ägg med passerat utgångsdatum och kanske en gurkslatt som inte är fräsch längre. Inte för att han skulle ha koll på vad som slängs ändå, eftersom han aldrig är hemma när leveranserna kommer. Det är jag som slänger och packar om kylskåpet varje vecka. “Mycket mat” betyder alltså inte hela måltider som aldrig plockas undan om inte jag gör det. Eventuellt gör han det om jag har tjatat mig blålila i ansiktet först.

Imorse stod alltså maten kvar i sin form, såsen i sin kastrull och jag såg rött. Blodrött. Och så slängde jag maten medan jag frågade exakt HUR jävla dum i huvudet han är. Och HUR många gånger förr vi haft den här diskussionen. Jag lagar mat, han äter den och därmed borde han vara kapabel att ta hand om resterna. Så man slipper slänga god mat och faktiskt kan äta den en dag till. Framför allt eftersom vi hade extra mycket över då den tilltänkte gästen som vanligt inte dök upp. Så vi slipper slänga “SÅ MYCKET MAT”.

Nu hoppas jag att hans anus gror tänder och äter upp honom när han sover.

Och så skall jag ringa min kompis och säga samma sak. Om hans anus alltså. Jag hoppas inte att makens anus äter upp kompisen.

Satan vad förbannad jag är.

(ja, det är tillbakaresedag idag)

Konsten att få sin man att skämmas

Posted on | by Victoria | 8 Comments on Konsten att få sin man att skämmas

Eftersom min käresta tillhör sorten som i princip aldrig skäms trodde jag inte att det var möjligt att få honom att skämmas. Om han inte ens skäms själv när han exempelvis river ner ett helt glasögonställ hos optikern (så jag får lägga mig på golvet och plocka upp allt) eller när han tar tag i en DVD-film på Siba så det blir en dominoeffekt på hela raden och alla välter (och jag får lösa det med medan han bara skrattar och går iväg). Han har även stått ensam mitt på dansgolvet på en av hippkrogarna i Gbg och dansat alldeles ensam till Lena PH:s “Det gör ont” utan att det bekom honom (sen ramlade han förvisso ner för trappan precis efter det och brydde sig inte heller). Som sagt, jag trodde verkligen inte att det var möjligt. Han lever ju trots allt med mig, och jag gör saker utan att tänka mig för mest hela tiden.

Igår var det en fantastisk kväll, så vi gick ner till en av de stora uteserveringarna nere vid strandpromenaden och käkade ihop med kompis Krögare och en annan kompis. En helt magisk kväll, mängder med folk, 30 grader varmt och om man bortser ifrån att maten på just det här plejset kostar betydligt mer än rysk yoghurt och smakar sämre än på sunkig vägkrog så var det en perfekt kväll. Det är okay att käka pulverbea och knastertorra sönderbankade fläsknoisetter i den miljön.

Kompis Krögare känner alla (alla känner honom), och helt plötsligt stod en krullig söt liten snubbe vid bordet och pratade med honom. En sådan där kille (medelålders man) som man känner igen om man är beroende av Veckans Nu och Hänt Extra, men poletten trillade inte riktigt ner. Rätt kille men fel plats typ. Men till slut fattade jag att det var Kicken i Poodles. Noppes bästis, Carolas flirt. Vad han spelar för musik har jag ingen aning om, men med tanke på frillan och bandnamnet så känns pudelrock som en kvalificerad gissning (jisses vilket vackert hår han har).

Han och hans kompisar satt vid bordet bredvid vårt, och för mig blev det en grej. Jag skulle prompt ta ett “jag mötte Lassie-foto” med honom. Något jag aldrig skulle våga fråga om det var en idol på riktigt, men det här kändes mer som att ta ett kort med Eilert Pilarm, eller Justin Bieber. Ett ironifoto liksom. Inte för att vara taskig mot Kicken, för han var verkligen aptrevlig. Mer för att han faktiskt syns på skvallerpressens alla premiärfoton. Och för att det är ironi att som klimakteriekärring ens be om ett idolfoto. Frågade om maken kunde fota, men då blev han LIVRÄDD och sa att jag skämde ut mig, och framför allt honom.

Först blev det en hetsig diskussion (som var tvungen att föras på låg volym) där maken upplyste mig om att jag var pinsam, om jag faktiskt gjorde det så skulle jag få sätta mig vid ett eget bord alldeles ensam efteråt, eftersom maken skulle låtsas som att han inte kände mig alls. Att HELA uteserveringen skulle tycka att jag var helt bängo. Att jag var för gammal, för dum, för ogenomtänkt. Allt för att jag faktiskt inte skulle göra det. Diskussionen slutade med att han satt vid bordet med ansiktet gömt i händerna och sa:

– USCHA USCHA…du GÖR det bara INTE. Jag kommer DÖÖÖÖ om du gör det! (dramaqueen!)

Jag lät maken invaggas i falsk säkerhet en stund, och när det var dags för Kicken att gå gick jag med till utgången och sa:

– Ursäkta, men alltså är det okay om vi tar ett foto ihop, min man håller på att bryta ihop och dö skämseldöden men jag måste ju faktiskt fråga – om inte annat så just för att han håller på att skämmas ihjäl.

Och visst var det okay. Kompis Krögare fotade, och Kicken var så trevlig så. Och söt.

bild(1)

(Ja, jag håller på att fnissa ihjäl mig och anstränger mig verkligen för att hålla kvar det inombords. Och det är en gummibåt som kör in i örat på Kicken. Spännande värre.)

När han skulle gå vidare sa han:

– Men ni kommer väl och kollar sen när vi spelar?
– Näe, ni spelar så in i helskotta sent, och jag är för gammal för att vara uppe så himla länge.
– (gapskratt) Jaha, men tänk på MIG då, som är lika gammal och har spelat en hel drös med kvällar i rad – klart som fan du orkar.

Errm. Jaha. Fast nä. Jag orkade faktiskt inte. Så jag satte mig vid bordet igen, drack upp min cola medan maken ojade och stojade över att jag var den mest pinsamma i HELA världen. Sedan gick vi hem. Och fick syn på denna på vägen.

bild

Måste man se så tuff och arg ut när man är en pudel? Hade han sett ut så i verkligheten hade jag aldrig vågat be om ett foto. Och mannen hade levt lycklig i resten av sina dagar antagligen.

Ömsom vin ömsom vatten. Innan vi gick ut och käkade talade mannen om för mig att han faktiskt var gift med den snyggaste och roligaste kärringen i hela stan (ja, jag svimmade nästan eftersom han inte precis gödslar med komplimanger, och han var dessutom nykter).

Tre timmar senare var han tydligen gift med den mest pinsamma kärringen i hela vintergatan. Och alla andra galaxer med.

Men jag trivs ypperligt med mig själv, och det beror antagligen mest på att jag lyckades få maken att skämmas ögonen ur sig. Inte så mycket på själva fotot.

 

 

 

Får jag be om största möjliga tystnad

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Får jag be om största möjliga tystnad

Jomen jag hann till läkaren igår. Det funkade tydligen när allt redan var färdigletat dagen innan. Jag skulle bland annat kolla ögonen eftersom jag ser som ett miffo. Dubbelseende, brytningsfel, närsynt och långsynt. Kan kallt konstatera att jag antagligen ser rätt dåligt, för när sköterskan frågade hur långt ner på raden jag kunde läsa och jag gav svaret “ingen rad alls” sa hon:

– OJ…ser du VERKLIGEN inte en ENDA bokstav?!
(och samtidigt som hon sa det såg hon ut som en förvånad fågelholk)

Borde inte sköterskor vara mer…vana vid brillmongon? Och lite mer subtila i sina reaktioner? Nu känner jag mig verkligen som freaket de snackar om på tre-fikat.

Men, jag är inte bara långsynt. Jag bestämde mig dessutom för att vara långsint. Inte påbörja en enda konversation med mannen, utan se hur lång tid det kan vara tyst innan han känner sig tvungen att chitchatta lite. Att vara tyst är ett gigantiskt problem för min del, jag pratar med hundar, katter och även döda ting som datorer. Hålla käft en kväll är banne mig inte lätt, och att man måste tjata om samma sak varje dag gjorde ju inte mitt mission enklare.

Mina vanligaste surfraser:

– Men HÖR du aldrig när Liten skäller för att han vill gå ut?
– Kan du NÅGON gång ta rätt på maten i köket?
– Måste man alltid be dig ta upp strumporna (och allt annat) från golvet?
– Är det så jäkla svårt att ta med en tom ölburk ut i köket om man ÄNDÅ går dit för att hämta en ny?
– Är du döv?/Kan du sänka volymen på TV:n!/Skaffa en jävla hörapparat! (beroende på min sinnesstämning och ifall jag kanske känner mig lite…mild)

Und so weiter! Det är inte helt lätt att förstå att jag faktiskt är gift med en sjukt social man, med tanke på att han (för tillfället?) är så trist på vardagar att det är roligare att titta på målarfärg som torkar än vad det är att hänga med honom.

Kvällen i korthet:

(vid hemkomst från jobbet)
Han: -Hej!
Jag: – Hej!

…en timma senare…

(lyssnar på Liten skälla vid verandadörren fyra gånger och väntar på att maken skall resa betongröven från soffan och släppa ut honom – men icke – femte gången Liten skäller reser jag på mig)
Jag: – Hör du inte att han vill ut?
Han: – Jomen han skäller väl på Stor?
Jag: Ja, det är ju praktiskt att ALLTID tro det så man slipper resa sig.

…en timma senare…

Han: – Jomen det är väl görbra!!! (till TV-nyheterna)
Han: – Ja…HEJDÅ!
Han: – NÄÄÄÄEEE!
Han: -Sånt jävla trams! (upprört och irriterat)
Han: -Ja?!
Han: -JAMEN DET ÄR VÄL SVINBRA!
Han: -Ska den jävla idioten köra runt och köra ihjäl någon annan då, är DET bättre? (fortfarande en monolog med TV:n)
Jag: – … … … … …

…ytterligare en timma senare…

Han: – Varför har du flyttat bilen förresten?
Jag: – För att jag har varit hos läkaren?! (något jag pratade om så sent som dagen innan eftersom jag inte bara ringde och frågade var nycklarna var utan även berättade att jag tog fel på dag när han kom hem – korttidsminnet behöver helt klart jobbas på)
Han: – Oj! Just det. Hur gick det?
Jag: – Bra … … … … … (svarar inte utförligare för att inte riskera att säga för mycket)

…två timmar senare…

Jag: – Gonatt!
Han: – Skall du gå och lägga dig? (alltid denna fråga…ALLTID…nej självklart skall jag inte gå och lägga mig, jag brukar ju alltid säga godnatt när jag skall ta på mig stilettklackarna och ta med lackväskan och dra till stan och tjäna lite extrapengar)
Jag: … … … (tittar på honom som om han är helt dum i huvudet)
Han: – Jamen gonatt då.

Zzzzz…

Skall man tro statistiken från en kväll pratar han fler ord per minut med TV:n än med mig. Statistiken visar även att absolut inget av det jag vanligtvis gnatar fram faktiskt utförs när jag håller klaffen, strumpor, burkar och annan random skit ligger kvar på golvet. Och slutligen visar sifforna att han enbart reser arslet från soffan och tar ögonen från TV:n ifall han behöver gå på toa.

Och med en gnutta självinsikt inser man att TV:n inte käftar tillbaka och att TV:n inte är en klimakterie-TV. Men man kan ju tycka att det inte är en ursäkt för att uppföra sig som en trött dement 95-åring.

Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra…eller näe. Den där sinnesrobönen kan fara åt skogen. Det går att lära gamla hundar att sitta.