Vi fortsätter lite … 

… en snabbis har vi tid med i alla fall. Sedan somnar vi gott?

På söndagen hade jag ställt klockan och bokat sen utcheckning för att hinna äta så mycket som möjligt och sedan sova så mycket som möjligt. Ända till jag kom på att jag inte alls ville sova. Grand har pokestops.


Där sprang jag som en stucken gris. Medan jag låg i sängen. Den springer ju faktiskt själv, men något sovande blev det inte. Istället ägnades fyra timmar åt att lyssna på snarkande man.

Och så var det klädsel och hattdags igen. Grand har den oslagbart bästa toan att ta kort på.


Hatten är svincool. Som ett smycke. Och det enda utbytt från gårdagen var färgen på Busnelkjolen och jerseytishan från Rosamunde. Och Julia. Älskade Julia. Det var nog nästan det bekvämaste jag haft på mig där och då efter att ha tagit om fem gånger på frukosten. Så många gånger att maken reagerade över hur mycket jag åt och var det kanske inte dags att trappa ner portionerna? Vi pratar alltså om mannen som inte reagerar om jag inte äter mer än en vindruva på två veckor eller går med droppställning. Så mycket åt jag att han oroade sig över att jag skulle spricka. Jag fortsatte, men det var trevligt med bekväm och snygg tisha med lite spelrum för frukostenrullarna på magen.

Nu har jag en fråga till er, för det där med banarbetet klarar jag inte att skriva om idag.

Jag har köpt en liten mikrofon som man kan podda med om man vill, det viktigaste för mig var att den tar bort bakgrundsoväsen när man till exempel spelar in på båten.

Men det hade verkligen varit kul att testa nu när jag ändå är så modig och testar allt. Med manus dock. Svårigheten för min del blir ju att jag inte lyssnar på poddar så jag har inget att lära mig av. På gott och ont.

Där kommer ni in. En podd skall såklart maken vara med på. Vi kan till och med spela in den i garaget om det passar herrn bättre.

Men sen då? Ge mig ämnen så skriver jag manus. Om det blir podd eller vlogg vet jag inte.

Det önskar jag mig i alla fall av er. Frågestund med vloggsvar kanske.

Kom igen. Jag är gränslös. Det brukar ni vara med. Och nu är det er tur att jobba lite.

Banarbete imorgon. Annars kommer jag bli så upprörd att jag inte somnar.

Nu håller vi tummarna för att jag hinner skriva klart …

… innan jag tappar telefonen i ansiktet och somnar. 

Men jag har PLANLAGT. Det finns inte en janne att jag klarar att ta igen en hel vecka på en kväll. Det vill ni inte heller eftersom jag envisas med att överdriva antalet ord per upplevd realtidstimma. Dessutom kan jag inte vara duktig på instagram samtidigt som jag verkligen sköter om bloggen som den förtjänar. Instagram förtjänar egentligen inte samma kärlek och omsorg, men det är vad jag har gjort. Idkat umgänge med instagram och låtit bloggen flyta i cyberspejs. Ensam och kärlekslös. Inte en enda bokstav har den fått i bekräftelse. Illa. 

Det går inte att dra tillbaka tiden och jag gillar både foton och ord. Jag måste bara hitta någon fördelningsfaktor som funkar.

Under tiden tänker jag använda ömsinta bokstäver medan jag berättar i kronologisk ordning om Stockholmsresan. Lilla bloggen.

I onsdags skulle vi åka till ömma modern vid två eftersom vi hade estimerat ankomst vid fyra. Fint så. Alla vet att jag hatar att packa, jag visste att jag skulle åka i mysdress Takano, men jag visste inte exakt vad jag ville ha på mig för att snitsa till det lite extra. Det vet man ju aldrig förrän det är dags att göra det. Jag visste att jag skulle ha världens snyggaste stövlar från Plain Vanilla. De svarta Julia. Men resten var ett svårt val.

Herregud, det är lättare att rösta i både kommun-, landsting-, och riksdagsval än att välja kläder för två dagar framåt i tiden. Jag hatar det, jag blir vansinnig och jag svettas kopiöst.

Planen var att ta med skinnbyxorna. De funkar i alla lägen och är ett fantastiskt bra räddningsplagg. Halvtvå hade jag packat klart, kanske lite överdrivet, men åtminstone fortfarande bara Juliabootsen i väskan. Då var det dags att hämta skinnbyxorna och lägga ner dem, putta in hundarna i bilen och för en gång skull åka i tid och utan förhöjt tonläge.

HAHA! HAHAHAAAAAA!

Skinnbyxorna fanns inte. Jag ringde Johanna hysteriskt för att kolla om de var glömda där. Det var de inte. Samma samtal till mamma. Inte där heller. Då fanns bara ett ställe kvar och torpet är inte stort, men det SUGER för att vi inte har garderober. Vi har ett garage på en miljon kvadratmeter, men bara en garderob.

Jag lovar att jag letade överallt. På allt från rimliga till orimliga ställen medan jag blev mer och mer högröd i ansiktet. Allt i klädväg plockades fram och när jag ändå höll på blev det sorterat och fint vikt innan det åkte tillbaka.

Klockan halvtre var jag hysterisk och klockan tre sprutade tårarna medan jag vrålade att jag väl fick skita i byxorna.

På väg ut i bilen med alla sorters svett som är möjlig att ha tittade jag på hatthyllan.

Där låg det ett par skinnbyxor ihoprullade till samma storlek som en tom dassrulle ungefär.

Eftersom jag inte orkar bli hysterisk en gång till nöjer jag mig med att säga att jag inte hade varken rullat dem eller lagt den där. Men av alla 43 gånger jag frågat maken om han sett dem hade jag fått 43 ganska hånfulla svar om att han knappt visste hur de såg ut och om jag hade haft lite mindre kläder BLA BLA BLA BLA. 

De 43 svaren reviderades till att de nog hade legat i trappan så han kanske hade flyttat på dem så inte den lille skulle bära omkring på dem. Jamen jasså jaha?

Till slut kom vi till mamma. Där somnade jag, sedan gick jag upp i svinottan, pussade ihjäl hundarna och fick skjuts till centralen utan att veta att det var banarbete fram till Alingsås och därmed buss dit. En typisk Hemingwaysk yxa, bara så ni vet. Banarbetet kommer återkomma i något annat kapitel.

Till slut stod jag i alla fall här.


Och efter ytterligare en halvtimma hade vi checkat in, målat mig lite och bytt kläder på mig.


Plain Vanilla och kalasbyxor. Jag hade inte överlevt utan mina kjolar och klänningar. En mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag sprang ut genom dörren låg det här lilla aset här.


Efter ett par timmar återförenades vi på hotellet för vi hade bokat 75 minuter klassisk massage. Bredvid varandra. Det var ljuvligt. Obeskrivligt. Men jag tror inte att jag har några muskler, för de där små tjejerna som masserar har ju för det första lika starka nypor som östtyska diskuskastare, men för det andra är man ju så avslappnad (nästan hela tiden) att det känns lite som att att allt bara fladdrar. Från tårna upp till skalpen och till och med tårna ligger och vibrerar ett tiotal sekunder efter att de östtyska nyporna redan passerat (masserat)?

Då kan man inte ha några muskler?

De är bra. De är orimligt bra. Och så här ser man ut efter 75 minuter.


Man är inte helt med i matchen, man vet nog inte ens om det spelas någon match alls eller inte. Hade man fått ligga kvar hade man somnat.

Sedan badade vi lite ensamma i den tomma poolen och nu visar jag mig i något jag inte gillar att visa mig i. Jag invigde tankinin. Den var däremot fantastisk. Vilken klyfta! Helene kan hon. Först hade jag ju aldrig bh, sen lärde hon mig att öva i supersköna och kanske lite mormoraktiga bh:ar som jag älskar. Men någon klyfta har jag inte sett på ett tag. Och resten som hängde över magen så jag slapp se den. Jag slog på stora trumman och beställde tre bh:ar som ser likadana ut som tankinin. (Det där kan inte jag förklara. Helene. Hjälp!)

Snygga är de i alla fall, men de får ni vänta med att se. En brun, en svart och en créme.


Och så badade vi i stor jacuzzi.


Gubben som ser död ut tillhör inte oss. Medelålders, ensam och hade antagligen tömt minibaren innan han gick ner.

Men han skvätte massor på oss genom att sitta under vattenfallet och sedan drog han. Det var trevligt. När han gick.

Hela spadelen är fantastiskt trevlig. Nästa gång skall jag ta med bok till ny tyst avdelning för stolarna var fantastiska och gungade sövande. 

Apropå sövande måste man nog säga att det är ett mirakel att jag är vaken fortfarande. Både i realtid och i torsdags. Så jag gör som i torsdags, jag vinkar godnatt och lovar att återkomma med resten om någon händelsevis skulle vara intresserad.


Natti natti.

Det är ju tur att man har hund när man behöver tassvård.

För vi hade aldrig haft Klorhexidin, kompresser, Jodopax och sparris hemma annars. Men för de små yttebytte raringarna har vi allt och lite till. Såklart. Det råkar ju bara falla sig så att alla tvåbeningar behöver det oftare än fyrbeningarna. Faktum är att jag inte ens minns när en fyrbening faktiskt slog sig sist och verkligen behövde pussar på det onda och omvårdnad (peppar peppar), däremot minns jag senast vi använde det på en tvåbening. Gången före det med.

Ser ni den här grejen? Den ser kanske inte så stor ut, men om man tänker att slangen som skall sitta inuti grejen med gängorna är ungefär som en trädgårdsslang i storlek. Då kanske man lättare kan relatera till storleken på grejen med gängorna. Dessutom ger jag mig fan på att någon, i lönndom, har skickat iväg gänggrejen för att slipa dem knivsvassa. För det var de, skulle jag bli varse.

img_3114-jpg-1

Maken skulle hämta några humrar och jag skulle springa efter maken och skrika på honom om glömd sak efter att han hade stängt ytterdörren bakom sig. Givetvis låg gänggrejen mitt på trasmattan i hallen. GIVETVIS. För det är ju inte så att det finns en hel lada att lägga TILL EXEMPEL gängrejor i? Nej nej, i mitten av hallen är ett typisk gänggrejaktig ställe.

Det gör jätteont att trampa ner delen med hårdhud under lilltån rakt ner på sylvassa gängor när man går med infanteristeg för att hinna efter, så ont att jag inte fick fram ett ljud utan bara avbröt uppdraget och lommade in på toaletten för att inte bloda ner hela hallen (lätt överdrift, möjligen halva). Det som retade mig näst mest var att jag inte kunde se deformationen eftersom jag inte är tillräckligt mobil generellt för att titta under lilltån. Finns inte en chans att min kropp kan konfigureras för att se något som är undertill 178 centimeter nedanför syncentra.

Ett par varv med toapapper runt foten och soffläge medan jag väntade på maken och humrarna.

fotvard

Klorhexidintvättat sår med omplåstring är det närmaste jag har kommit fotvård på väldigt länge.

Nu skall jag sluta vara en pipig tant och berätta om det jag egentligen skulle berätta. Det Stora Ljuskriget som inföll när jag och maken blev sambos. För övrigt exakt samma dag som vi bestämde oss för att bli ihop. Jag kom med övernattningsväska och åkte aldrig mer hem.

Klart jag hade varit hemma hos maken innan, men antingen har jag inte funderat över det eller så har det inte varit stearinljusrelaterade besök. Men tjena tjena mittbena, det skulle visa sig att han hade ljusstakar i alla möjliga och omöjliga storlekar och former. I alla rum utom datorrummet. Snubben hade till och med en kandelaber. Eftersom vi blev ihop en höst eldades det nästan orimligt mycket stearinljus och eftersom vi åkte till USA en månad efter att vi blev ihop raidade jag alla Yanke Candle-butiker som fanns. Det visade sig att han inte hade koll på doftljus. Han hade tydligen testat något från Ikea, men slängt eftersom det luktade fejkäckligt. Nu gick han bananas tillsammans med mig inne på Yankee Candle, det mesta var vi rörande eniga om, som man skall vara när man är nykär. När han började fylla kundkorgarna med fel sorts bildoft tyckte jag nog att han överdrev, men i alla fulla fall kom vi hem med minst en resväska full med produkter från Yankee.

När vi skulle ställa ljusen där ljusen skulle vara visade det sig att han hade mer än ett skåp med stearinljus. Flera skåp, flera sorter, väldigt petig med vilka ljus som skulle köpas var. Han ägnade minst en lunchrast i månaden åt att fylla på stearinförråden och jag blev doftljusansvarig.

Sedan var det ju som det var och vi lämnade hans ställe och flyttade in i mitt hus där mitt ex huserat i ett halvår efter att vi separerade. Exet ville flytta. Maken och jag bodde redan ihop och jag ville inte göra mig av med huset och absolut inte ha två hyror. Maken hade stor och dyr hyresrätt, så valet var rätt enkelt.

För att kunna flytta in var vi tvungna att göra en ordentlig utrensning. Verkligen en sådan där släng tjo i alla små skrymslen och vrår. Då hittade maken mina stearinljus i ett skåp. Ett ledset litet paket från Ikea. Det var allt jag ägde. Paketet var till och med dammigt, så sällan tände jag stearinljus med andra ord. Värmeljus till alla mina vax- och oljekrus hade jag däremot i mängder, och såklart doftljus.

Det här hånar han mig för fortfarande. Han kan inte förstå på någon intellektuell grund att det existerar människor som har dammiga ljuspaket.

Jag skulle vilja vända på situationen och tala om att jag inte tror att det finns överdrivet många män som springer omkring och tänder sin takkrona, kandelaber och gud vet vad med så fort man kom hem från jobbet?

Trots tiden som passerat får jag fortfarande inte lov att köpa några andra stearinljus än värmeljus. Och doftljusen.

Vi sitter fortfarande in rummet med Tigerliljeljuset på ett lite Ernstigt vis. Och jag skall låta hälsa att alla ljusen jag valt fick med beröm godkänt. Om det finns doftgrejor till bilen är maken spekulant. Även han hatar Village Candle, men eftersom han inte klarar att slänga saker som inte är slut så löste vi det genom att ge bort alla som inte var tända (förlåt alla som fick våra skitljus) och de som var kvar gjorde vi slut på på båten när det inte var sommar och man inte kunde ha öppet.

På fem kvadratmeter med stängda fönster hittade vi enda fördelen med doftljus som luktar skit och inget alls.

Så, vad har ni för relation till ljus och sådant? Här gränsar den nästan till osund?

Ni skulle hålla koll på SPÄNNANDE söndag och ingen har tjoat på mig?

TROTS att jag skrev att det skulle vara skitspännande och jätteroligt? Och att vi skall ha en fantastisk TÄVLING dessutom.

Har ni också samma filter som maken påstår sig ha? Ett som sorterar ut nästan allt jag meddelar honom i någon form, inte ens röksignaler går fram. Dessvärre missar han även ganska viktiga saker genom att filtret är förhållandevis kroniskt. Och ni med tydligen. VA VA vaaaaa???

Just det. Jag måste kanske skriva att det är reklam. Någon slags reklam i alla fall. Störtlöjligt. Extra löjligt med tanke på att inga transaktioner förekommer och ni som vet, ni vet att jag har skrivit om det här innan. Den gången hade vi en nästan orimligt lång nostalgidiskussion om just det jag skall skriva om nu och jag gör det enbart för att jag tycker att det är så HIMLA kul.

I det inlägget pratade vi ju om Takano. Och ni var en hel hoper som faktiskt hade ägt minst en overall, givetvis med byxorna instoppade i ett par moderiktiga tubsockor och antingen Nike eller Stan Smith till det. Jag hade pumps. Eller Nike. Pumps hade man ju till allt? Fattar ni storheten i att jag skriver ett inlägg till om Takano och att jag har vetat om det jag skriver om nu i över en vecka. Fattar ni exakt hur svårt det har varit att hålla tyst om?

Tack vare det inlägget, som är två år gammalt, fick jag reda på av upphovsmannen Roland att Takano hade återuppstått. Då skrev jag mitt livs första tiggarbrev, som resulterade i ett telefonsamtal med just Roland som berättade för mig om återuppståndelsen, att det fanns planer för fler färger och att det fanns riktiga träningskläder med. Det vill säga inte bara sådana man numera sitter med i soffan medan man på 80-talet kunde ha dem dygnet runt.

Träningskläder alltså. Man skulle nästan kunna tro att jag inte är lite medelålders överviktig här, utan att jag faktiskt tränar. Att ta på sig sådana däringa riktiga träningskläder var nog det närmaste jag har kommit ett träningspass på minst ett tiotal år, eftersom jag höll på att välta i garaget, grabbade tag i det som stod närmast och som även såg stabilt ut.

Det visade sig vara ett bord med hjul som rullade iväg med mig under det. Inte för att tappa den röda tråden eller så, men vem fan har ett bord med hjul? Att trilla omkull och ta sig upp räknas i alla fall som ett litet träningspass. I rätt outfit.

img_0365

Det ser i alla fall ut som om jag har tänkt gå till gymmet vilken dag som helst? Bortsett från klackarna då, men ungefär som “kräftor kräfva dessa drycker” om sprit och skaldjur är det faktiskt inte konstigare än att Takano kräver klack. Eller Nike och det hade jag inga i närheten. Inte heller några 80-talsrosa pumps, så det blev helt enkelt klackar anno 2016.

Nästa gång kan jag leta mer efter Nike. Den här gången skulle maken sköta kameran och ehuru ombedd minst 97 gånger hade han glömt det. Säkert krockade fotografihjälpen med något mäkta viktigt svartvitt tv-program om andra världskriget och dessutom tenderar han att glömma ALL kunskap om fotografering så fort jag ber honom. Fast han egentligen är ganska duktig. Egentligen vet han var ljuset bör komma från, skärpedjup och slutartider, men så fort jag ber honom om minsta lilla instagramfoto på något så simpelt som ett … lingon, då blir han tre år och stampar med foten och skriker “KAAAAAN IIIINTE”.

Med tanke på att jag är den minst fotogeniska människa jag känner var inte upplägget fantastiskt. Det funkar liksom inte att både tala om för honom att han gärna fick VÄNDA kameran och eventuellt vara såpass tålmodig att han håller kvar kameran med intryckt knapp så länge att han åtminstone hinner med autofokusen och kanske bara kika var fokus faktiskt hamnar. Vartannat foto frågade jag hur det blev och fick svaret “men hur skall jag kunna veta det?”. Snabb som en kobra frågade jag om han åtminstone kan kolla om jag är ful, har stängda ögon och om fokus ligger på mig eller kanske på bordet med hjul. Det kunde han inte, så efter vartannat foto fick jag gå till honom och titta i displayen, men i liten display är det kollosalt svårt att se ögon och skärpa.

Av alla foton iklädd den svarta originaloverallen från 80-talet fanns det ett som gick att rädda. Ett som inte var fokuserat på ett hängande spännband framför mig eller på garagedörrarna bakom. Kul, kul – bord har hjul?

img_0366

Overallen är obeskrivligt skön. Sådär fleecig på insidan, tjock som gamla amerikanska collegetröjor och perfekt modell.

Något man som tur är kan se på enda räddningsbara fotot av den vita overallen.

img_0364

Här sitter jag och är slösaktigt klubbklädd med ingenstans att gå.

Hur mycket nostalgi drabbas ni av när ni ser bilderna???

Och det här är coolt. Roland startade klädmärket 1982, vilket gissningsvis betyder att man antagligen inte minns det om man är född senare än 1970. Hela högstadiet för min del var ju Takano i alla möjliga färger. Han kom på det i Japan och väl hemma i Sverige med en kollektion delades de ut till diverse kändisar som älskade den. Dessutom var Vendela Kirsebom modell för Takano då. Hon var sjukt snygg då, men det är banne mig tveksamt om hon inte är ännu snyggare nu. Och hela Dan Tillberg-gänget hade Takano i Melodifestivalen 1986. Snacka om exponering rätt i tiden.

takano-melodifestivalen

Ingen har väl missat att 80-talet är trendigt igen (det har vi ju också pratat om här när jag hittade mina gamla örhängen). Och Takano återuppstod på tiotusenniohundrafemte dagen. År 2016 alltså. I min Takanoälskande blogg och det får mig till och med att nynna lite på Dan Tillberg.

Tävlingen då; jo serrni, eftersom märket är återuppståndet från tiden före internet så måste vi ju få ut det till den stora massan igen. Det är viktigt, eftersom jag spontandör lite om Takano försvinner en gång till.

Takano har numera både Instagram och Facebook. Man kan såklart tävla på båda ställena, vilket ger större chans. Men har man bara det ena eller det andra tävlar man givetvis bara på det ena eller det andra.

  1. Facebook: Gilla Takanos Facebooksida, skriv en kommentar på tävlingsinlägget, gilla och dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar som du tror vill ha en Takanooverall (vem vill inte ha DET liksom?) OCH tagga Takano så vi kan se att det är gjort.
  2. Instagram: Följ Takano på instagram (takano_se), dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar plus Takano där med. Kom ihåg att du måste ha ett öppet konto på Instagram åtminstone medan tävlingen pågår om du inte har det annars, det går inte att se på privat konto om reglerna följs.
  3. Solklar bonus om man gillar Fitterbittan på både Facebook och Instagram såklart. För att tävlingen bor på min blogg. Så även om man delar det här inlägget på Facebook eftersom det finns bilder här som inte finns någon annanstans. Sura bilder (i mysig nostalgioverall) på dumma män.

Och vinsten är inte att leka med. In med er och kika på takano.se för att se lite mer än jag visar här. Vinnaren får valfri overall i valfri färg (och storlek). Ni har redan sett att originaloverallen med collegetröja och sweatpants finns i svart och vitt. Det räknas som en overall. Men nu finns det ju även hoodie också, vilket man kan välja istället för collegetröja för att få ihop en overall. Tröstpriser kommer såklart delas ut (t-shirts t.ex).

Har jag missat något? Ja ja, ni vet var ni skall fråga i så fall.

Kan vi prata nostalgi nu? Fattar ni att ni kan vinna århundradets nostalgioverall?

Herregud så skönt att äntligen få skriva det här, jag hade aldrig kunnat hålla mig en dag till.

 

Det händer alltså att de både lyssnar OCH är gulliga?

Jag följer FatBoy på Instagram. Ni vet de där som gör fantastiska sittsäckar och underbara hängmattor, även om somliga lyssnare kan ha vissa problem med just hängmattan trots att det borde vara fysiskt omöjligt. Sedan gör de visserligen de där nedrans uppblåsbara liggrejorna med, Lamzac, som det tog ett tag innan man förstod att det åtminstone krävdes styv kuling eller en lövblås för att kunna använda den som den var tänkt att användas. Att premiärblåsa upp den när det var den mest vindstilla dagen på hela året var väl inte särskilt värdigt. Det såg inte heller ut som det gjorde i alla reklamfilmer och jag är skitglad att jag inte hade på mig bikini, det var alldeles tillräckligt jävligt ändå.

Häromveckan slösurfade jag lite på deras hemsida efter att ha sett en lampa på instagram. Jag hade ingen aning om att de gjorde lampor och lamporna var on fleek som kidsen skulle sagt. Jag blev alldeles kär i den raraste lilla lampan som fanns i en hel hoper färger och dessutom helt sladdlös. Som en mormorslampa fast jättemodern. Inredningsmaken blev varse om min kärlek till lampan, han fick kika på hemsidan och dessutom talade jag om att den fanns i åtta olika färger. Inget mer med det och inga baktankar alls. Han lyssnar ju aldrig på något annat så varför skulle han ha råkat lyssna och ta till sig just det här?

Förra veckan sa jag att jag faktiskt skulle beställa lampan varpå maken skrynklade ihop hela ansiktet som ett russin. Sedan klämde han ur sig att han faktiskt redan hade beställt, i min bästa färg, men den hade bara inte kommit än.

Vem kunde ana liksom? Han som haft fetvadd i öronen sedan finska vinterkriget.

Men det var ju för all del väldigt rart av honom och jag älskar den väldigt mycket efter att ha sett den för första gången idag. Trots att jag tror att den a) är ett värmeljus varenda gång jag tittar upp, eller b) är skitvarm för att den är transparent fast blå. Den är ingetdera såklart.

fullsizerender-10

Som en ficklampa fast i bordsformat. Jag bara väntar på att maken skall lägga en virkad duk på den.

Men jag är oerhört tacksam och glad över att jag faktiskt fick den i present trots brist på bemärkelsedag. Sådana presenter är extra kul.

Nu vill jag ha den i fler färger. I alla fall gul och lila. Och så vill jag ha den coolaste av alla lampor de har på hemsidan.

screen-shot-2016-10-21-at-01-26-49

Det är utomhusbelysning och vi bor i mörker sisådär nio månader av tolv och jag kan inte tänka mig en coolare lampa att ha på gårdsplanen. Kanske med något virkat på? Det kommer ju inte räcka med en duk, men kanske ett överkast?

Den kommer jag däremot inte att få i spontanpresent för den var snordyr. Till och med så dyr att jag tror att jag är för snål för att köpa den själv med. Men det hindrar ju inte att jag hemskt gärna vill ha den?

Imorgon skall ni få se film på det lilla söta sjumånadersmonstret och när Liten gick och gömde sig för henne i källaren.

OCH! På söndag kommer det hända grejor här. Som ni antagligen inte vill missa. Nu talar jag om det i ganska god tid ändå. Ni som är i min ålder kommer bli alldeles knollriga och ni som inte är det kommer att bli det ni med. Söndag alltså. DET kommer verkligen vara on fleek.

Under tiden kanske maken kan använda det nya, fina och skitstora garaget till något vettigare än att gjuta betonglejon och beundra bilarna underifrån. Jag tänker att han kanske kan bygga en svincool lampa.

Eller så köper jag den ändå. Fast utan virkat överkast.

Under förutsättning att maken lovar att aldrig någonsin backa på den.

// Fortfarande inte särskit imponerad