… innan jag tappar telefonen i ansiktet och somnar.
Men jag har PLANLAGT. Det finns inte en janne att jag klarar att ta igen en hel vecka på en kväll. Det vill ni inte heller eftersom jag envisas med att överdriva antalet ord per upplevd realtidstimma. Dessutom kan jag inte vara duktig på instagram samtidigt som jag verkligen sköter om bloggen som den förtjänar. Instagram förtjänar egentligen inte samma kärlek och omsorg, men det är vad jag har gjort. Idkat umgänge med instagram och låtit bloggen flyta i cyberspejs. Ensam och kärlekslös. Inte en enda bokstav har den fått i bekräftelse. Illa.
Det går inte att dra tillbaka tiden och jag gillar både foton och ord. Jag måste bara hitta någon fördelningsfaktor som funkar.
Under tiden tänker jag använda ömsinta bokstäver medan jag berättar i kronologisk ordning om Stockholmsresan. Lilla bloggen.
I onsdags skulle vi åka till ömma modern vid två eftersom vi hade estimerat ankomst vid fyra. Fint så. Alla vet att jag hatar att packa, jag visste att jag skulle åka i mysdress Takano, men jag visste inte exakt vad jag ville ha på mig för att snitsa till det lite extra. Det vet man ju aldrig förrän det är dags att göra det. Jag visste att jag skulle ha världens snyggaste stövlar från Plain Vanilla. De svarta Julia. Men resten var ett svårt val.
Herregud, det är lättare att rösta i både kommun-, landsting-, och riksdagsval än att välja kläder för två dagar framåt i tiden. Jag hatar det, jag blir vansinnig och jag svettas kopiöst.
Planen var att ta med skinnbyxorna. De funkar i alla lägen och är ett fantastiskt bra räddningsplagg. Halvtvå hade jag packat klart, kanske lite överdrivet, men åtminstone fortfarande bara Juliabootsen i väskan. Då var det dags att hämta skinnbyxorna och lägga ner dem, putta in hundarna i bilen och för en gång skull åka i tid och utan förhöjt tonläge.
HAHA! HAHAHAAAAAA!
Skinnbyxorna fanns inte. Jag ringde Johanna hysteriskt för att kolla om de var glömda där. Det var de inte. Samma samtal till mamma. Inte där heller. Då fanns bara ett ställe kvar och torpet är inte stort, men det SUGER för att vi inte har garderober. Vi har ett garage på en miljon kvadratmeter, men bara en garderob.
Jag lovar att jag letade överallt. På allt från rimliga till orimliga ställen medan jag blev mer och mer högröd i ansiktet. Allt i klädväg plockades fram och när jag ändå höll på blev det sorterat och fint vikt innan det åkte tillbaka.
Klockan halvtre var jag hysterisk och klockan tre sprutade tårarna medan jag vrålade att jag väl fick skita i byxorna.
På väg ut i bilen med alla sorters svett som är möjlig att ha tittade jag på hatthyllan.
Där låg det ett par skinnbyxor ihoprullade till samma storlek som en tom dassrulle ungefär.
Eftersom jag inte orkar bli hysterisk en gång till nöjer jag mig med att säga att jag inte hade varken rullat dem eller lagt den där. Men av alla 43 gånger jag frågat maken om han sett dem hade jag fått 43 ganska hånfulla svar om att han knappt visste hur de såg ut och om jag hade haft lite mindre kläder BLA BLA BLA BLA.
De 43 svaren reviderades till att de nog hade legat i trappan så han kanske hade flyttat på dem så inte den lille skulle bära omkring på dem. Jamen jasså jaha?
Till slut kom vi till mamma. Där somnade jag, sedan gick jag upp i svinottan, pussade ihjäl hundarna och fick skjuts till centralen utan att veta att det var banarbete fram till Alingsås och därmed buss dit. En typisk Hemingwaysk yxa, bara så ni vet. Banarbetet kommer återkomma i något annat kapitel.
Till slut stod jag i alla fall här.
Och efter ytterligare en halvtimma hade vi checkat in, målat mig lite och bytt kläder på mig.
Plain Vanilla och kalasbyxor. Jag hade inte överlevt utan mina kjolar och klänningar. En mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag sprang ut genom dörren låg det här lilla aset här.
Efter ett par timmar återförenades vi på hotellet för vi hade bokat 75 minuter klassisk massage. Bredvid varandra. Det var ljuvligt. Obeskrivligt. Men jag tror inte att jag har några muskler, för de där små tjejerna som masserar har ju för det första lika starka nypor som östtyska diskuskastare, men för det andra är man ju så avslappnad (nästan hela tiden) att det känns lite som att att allt bara fladdrar. Från tårna upp till skalpen och till och med tårna ligger och vibrerar ett tiotal sekunder efter att de östtyska nyporna redan passerat (masserat)?
Då kan man inte ha några muskler?
De är bra. De är orimligt bra. Och så här ser man ut efter 75 minuter.
Man är inte helt med i matchen, man vet nog inte ens om det spelas någon match alls eller inte. Hade man fått ligga kvar hade man somnat.
Sedan badade vi lite ensamma i den tomma poolen och nu visar jag mig i något jag inte gillar att visa mig i. Jag invigde tankinin. Den var däremot fantastisk. Vilken klyfta! Helene kan hon. Först hade jag ju aldrig bh, sen lärde hon mig att öva i supersköna och kanske lite mormoraktiga bh:ar som jag älskar. Men någon klyfta har jag inte sett på ett tag. Och resten som hängde över magen så jag slapp se den. Jag slog på stora trumman och beställde tre bh:ar som ser likadana ut som tankinin. (Det där kan inte jag förklara. Helene. Hjälp!)
Snygga är de i alla fall, men de får ni vänta med att se. En brun, en svart och en créme.
Och så badade vi i stor jacuzzi.
Gubben som ser död ut tillhör inte oss. Medelålders, ensam och hade antagligen tömt minibaren innan han gick ner.
Men han skvätte massor på oss genom att sitta under vattenfallet och sedan drog han. Det var trevligt. När han gick.
Hela spadelen är fantastiskt trevlig. Nästa gång skall jag ta med bok till ny tyst avdelning för stolarna var fantastiska och gungade sövande.
Apropå sövande måste man nog säga att det är ett mirakel att jag är vaken fortfarande. Både i realtid och i torsdags. Så jag gör som i torsdags, jag vinkar godnatt och lovar att återkomma med resten om någon händelsevis skulle vara intresserad.
Natti natti.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.