Apropå hänsyn eller bristen på den

Min man pratar inte så mycket. Han är en sån där som OM han skulle råka känna något som inte är normalt för honom (typ hunger, törst, kiss- och bajsenödighet = det basala för en treåring) som…jag vet inte…ledsenhet? Då meckar han hellre sönder något och lagar det sen. Medan han håller käften såklart.

Och det är ju inte heller så att han kommer till mig och säger:

– Men OJDÅ, du låter lite hängig idag, mår du bra? Har det hänt något? Vill du PRATA om det?

Det skulle bara inte hända. Om han mot all världens samlade förmodan ens skulle märka något sådant så är det troligare att han skulle bosätta sig på heltid i Sibirien än att säga ovanstående mening.

Men det som är lite mer vardagsirriterande är den bristande kommunikationen när det gäller planering, logistik och sånt där. Återigen, tackgodegodihöjden för att vi inte har några barn att blanda in i vår logistikbrist. Han går hemifrån och delger minsta möjliga information. Inga ord slösas i onödan. Jag börjar misstänka att han liksom samlar på bokstäver. För egentligen är han svinsocial, och kan prata om skitointressanta saker jättemycket.

Igår hade jag migrän. Den extra taskiga sorten som gör att jag blir lite yr och illamående, och det hör egentligen inte hit fast det gör det ändå. Äh, ni kommer fatta.

I onsdags hade vi även ett samtal som handlade just om hans bristande kommunikation när det gäller vissa grejor och logistiken pajjar. Han var dessutom helt med i matchen och det verkade som att han fattade anledningen till att kommunikation blir mer och mer nödvändigt. Han använde exempelvis asmånga ord under det samtalet, så – som sagt, det verkade faktiskt som att han förstod kontentan.

Igår var det hans “pappalediga” dag. Den dagen som är avsatt åt att hjälpa hans farsa med saker. Han börjar bli till åren och tenderar att göra sönder datorer, telefoner, hörapparater och gräsklippare. Sånt fix. Plus veckohandling (för att han tycker det är kul att laga mat – den genen fick inte sonen heller). Och han har exakt noll andra släktingar, och hans polare är i samma teknikokunniga ålder.

Efter att han hjälpt fadern skulle han sjösätta en brygga till lillbåten. Allt detta visste jag eftersom han gick ut genom dörren och sa:

– Nu går jag till pappa och sen hämtar jag bryggan.

Fint så. Storartat informationsflöde. Det var knappt så att jag visste att han hade köpt bryggan, det fick jag reda på genom att jag överhörde ett samtal mellan honom och en kompis. Hoppla Pålle, hade han glömt säga det till mig? Jamen det var ju tur att vi löste hela informationsbiten under samtalet i onsdags då.

Jag låg som en klubbad säl hela dagen igår. Orkade inte ens fundera så mycket över att somliga i hushållet faktiskt hade varit borta aslänge. Och när klockan slog nio flyttade jag mig från soffan till sängen och somnade ganska pronto.

Klockan ett inatt vaknade jag av att det slamrade i ytterdörren. Efter det hör jag röster, fler än en. Även röster jag inte kände igen. Lägg till…onyktra och högljudda röster. Jag försökte ligga kvar i sängen i förhoppningen att de skulle försvinna och gå upp i rök, men det hände inte. Helt plötsligt hör jag maken säga:

– Men kom in och ta en husesyn då? Klart ni kan bo här nästa sommar.

Really? Husesyn klockan ett på natten?

Då gick jag upp, med ögonlocken hängande vid knäskålarna ungefär. Där stod P och J. Bröderna som inte är släkt med maken, men OM de hade varit släkt genom vänskap till familjen så hade de varit kusiner. De bor i Stockholm, men var nere i stan med respektive familjer på semester och bodde hos sin faster 200 meter längre upp på vår gata. P och J hade tagit tillfället i akt och gått på pubrunda som solobröder igår, och råkat springa på maken när han precis donat klart med bryggan (såvitt jag förstod, det var inte helt solid information ur någon av de tre fyllemunnarna) och TVINGADE med honom på puben sen. Han hade tydligen varit ytterst motsträvig, och ville egentligen gå hem till mig, men de hijackade honom helt enkelt.

Mmm…det lät inte inövat alls. Eftersom jag vet exakt hur icke-motsträvig han är.

Och de gick husesyn, på riktigt. Sen gick de upp i köket och pratade med de största bokstäverna de kunde hitta. Sådär som man pratar efter X antal öl. Medan jag kastade mig i sängen igen och uttalade besvärjelser över min erbarmligt korkade make. Och till slut gick bröderna. Så jag kunde fråga maken om han var dum i huvudet på riktigt, eller om vi skulle ringa en ambulans för att han trillat och slagit i huvudet någonstans och blivit extra dum i huvudet. Men näe, huvudskadan verkar medfödd.

Sedan frågade jag HUR han tänker när han varken ringer eller skickar ett sms. Om jag hade vaknat mitt i natten innan de kom in hade jag garanterat blivit skitorolig. För man anlägger inte en brygga klockan halvett på natten.

Svaret kom blixtsnabbt:

– Men jag ville ta hänsyn. Jag visste ju att du låg hemma med migrän och ville inte väcka dig.

Man måste nästan imponeras av snabbtänktheten där. Med tanke på faktorer som klockslag, antal öl samt antal arbetade timmar hela dagen. Men han missade ju en ganska vital del i sin snabbtänkthet. Nattbesök med husesyn.

– Så HUR exakt menar du att ett sms är MER störande än att ni kliver in som tre APOR mitt i natten och har mer eller mindre party i köket när jag sover OCH har migrän. För att sedan ÄVEN gå husesyn i fucking sovrummet? Är DET hänsyn?

Tystnad kan vara SÅ talande. För då tappade han alla de där bokstäver som han hade slösat med bröderna. Och så somnade han. Medan jag låg och undrade om min skalle skulle explodera före mitt humör.

Vi skulle köra ner till Göteborg imorse, för det är tisdag och arbetsdag för honom (för mig med visserligen men jag har en rätt schysst chef när det är migräntajm, hon vet om hur det känns och att jag jobbar ihjäl mig sen när migränen är borta).

Gissa om jag vaknade med en värre migrän än dagen innan och en migränögonfläck så stor att det känns som att jag stirrar på en svart oliv (oliven är vit på insidan ögonlocket när jag blundar – fancy schmancy).

Gissa om han inte hörde sitt larm och vaknade samtidigt som han skulle vara på jobbet, och det tar en och en halv timma att köra?

Gissa om jag visste om det eftersom jag redan var vaken med en migrän från helvetet men sket i att väcka honom på rent sattyg?

Gissa om jag bad honom dra åt helvete när han skulle åka och sa att jag, tack vare honom och hans partypolare samt grymt bristande information, inte fixar att sätta mig i en bil med min migrän och därmed måste stanna eftersom han är en sån klippa på att ta hänsyn.

Gissa om han snopet fick åka själv.

Gissa om jag är asgrinig eftersom jag hade planer för veckan, planer som utspelar sig i Göteborg och inte här.

Och GISSA hur förbannad jag är på mannen i mitt liv?