Vi var ju några som pratade om samåkning från Göteborgstrakten, men nu vet jag att en av samåkarna inte skall sova över. Och det skall jag.
Så, jag kastar ut frågan på bloggen. Är det någon från trakten som vill samåka och som skall sova över och festa som rockstjärnor?
(Inte troligt, jag kommer somna med huvudet i tallriken efter en heldag på varuhuset.)
Det är ju så himla fint för miljön att samåka.
Och så mycket roligare.
Jag och Liten knatade in i mitt krypin skittidigt, för han var så trött så trött. Så vi släckte alla ljus så han fick lugn och ro, medan jag kollade på en film.
Klockan halvfem imorse bet han mig i armen. DEN lyckan. Då tyckte han även att det var dags att äta, dra upp för trappan till de stora pojkarnas sovrum och OJ vad inte poppis vi blev.
Jag levde ju med två syskontikar som blev runt 16 år, än idag vet jag inte vem som bestämde och var högst i rang eftersom de aldrig slogs om något. Vilket är skitkonstigt med tanke på att tikar inte är det ultimata att ha tillsammans. De slåss ju till döden om de ryker ihop, har inte den där instinkten som hanar har att en lägger sig. Men som sagt, de här två slogs inte. Bortsett från ett par gånger nattetid.
Den yngre systern var inte så trött som den äldre, och kunde ibland råka trampa på den äldre när hon vandrade i sängen. Då vaknade hela familjen, för då blev det livat och o-glatt.
Ungefär så var det inatt när Liten smet upp. Man väcker inte Stor hur som helst, och absolut inte mitt i natten. Stor blev så upprörd att han morrade ända från rövhålet. Och jag blev tvungen att tända i taket för att se Liten…vilket föranledde morrningar från maken.
Vi kände oss hyfsat ovälkomna faktiskt, så det var bara att bära ner klumpen igen. Sen klockan halvfem har jag alltså legat och läst och kliat hundmage. Jag är väldigt opigg idag. Men han bet mig i armen, det var det mest viktiga och ett sundhetstecken. Och så bar han på en UGG.
NU till frågan. Jag vet inte varför jag började tänka på det men jag misstänker att det beror på någon passage i boken.
Alla har ju mobiltelefon numera, och för ett par år sedan hörde jag att den yngre generationen har slutat med armbandsur. Min generation gör ju den där vridapåarmenförattkollaklockan utan att ens tänka på det, medan den yngre har bytt ut den mot att dratelefonenurfickanochkollaklockan.
Så här ser min arm ut. Dygnet runt, året runt. Det enda som ändras är vilken klocka som sitter där. Mitt värsta i-landsproblem var när jag opererade handen och inte kunde ha klocka på tre veckor. Eller snarare, klocka på fel arm. Fungerade inte.
Jag tror jag kollar klockan en miljard gånger per dag, utan att vara medveten om det. Medveten blir jag ju om det inte sitter något där.
Meeeen, sen fick jag höra att även min generation gått över till telefonklocka och bytt ut armrörelsen mot telefonrörelsen.
Kan det verkligen stämma? Och hur stor dinosauriefaktor är det på mig då?
Telefonen funkar som väckarklocka. Inget annat.
Så, berätta nu för tant att tant inte är ensam om armbandsur.
Är jag det så har jag banne mig en fot i graven.
Shoot.
Jag är så trött så trött. Nästan dramatrött (när man uppför sig som värsta divan och letar bråk fast man inte orkar bråka – jävligt ogenomtänkt). Men jag bråkade lite med maken sådär i förbifarten, bara för sakens skull, och sen tog jag paddan och Liten Padda under armen och gömde mig i mitt krypin.
Vi har upptäckt att problemet inte är att Liten behöver lampskärm, för han struntar i sitt hackade öra. Däremot behöver Stor en hel lampa virad runt tungan, för han kan inte låta bli att hjälpa Liten med örat. Så nu delar vi på dem på nätterna. Liten ligger nöjt med sin ömma moder i hennes krypin.
Och så har vi ställt hundägarens bästa vän i dörröppningen. Kompostgallret. På behörigt avstånd på andra sidan ligger Stor. Som aldrig bryr sig om sin mamma på nätterna, men nu är tydligen hela rummet galet attraktivt. Liten sussar sött, medan Stor gnölar ut sitt missnöje över att bli utestängd från vad han tror är ett Liseberg för hundar.
Det var det där med att gräset alltid är så mycket grönare i den andra hundens öra. Eller bara rent generellt.
Idag var vi ju inne på det stora djursjukhuset igen. Och återigen kom det en hoper viktigare akutfall. Jag fattar det. En glad hund med ett falukorvsöra som inte bekommer honom är faktiskt inte lika viktigt som en tarmvridning. Nu har vi åtminstone fått en schemalagd tid imorgon klockan sju. Och jag kommer vanka alldeles ensam och övergiven här hemma till det är dags för hämtning och VAH. Tredje gången gillt?
Men, det här med vinter. Det är december. Till och med jag vet att det har tjatats om snö hela veckan, och jag vet inget om väder vintertid. Idag skulle vi vara på djursjukhuset klockan tio, och jag begär inte att det skall vara saltat och plogat i den lilla förorten om första snön kom imorse.
Däremot trodde jag att den största leden in till stan, som dessutom passerar hela Volvoområdet, skulle vara fin och snofsig att köra på.
Det var den absolut inte.
Så här såg det ut. Och jag inbillar mig att de har passat på att skicka alla snöröjarna på planeringskonferens. Jomen det är sant, de gör det ibland, och alltid vintertid.
Jag vet inte jag, men verkar det inte smartare att ha konferenser och firmafester på sommaren. Eller kanske senast i oktober? Inte under fösta snön som utan undantag alltid lamslår trafiken. Eller åtminstone puckona som sitter bakom ratten. Inga plogare/saltare och varenda människa bakom ratten blir akut stelopererad.
Efter att ha kört T o R djursjukhuset blev vi hemkörda av maken/hamstern. För nu var det dags att åka till Vara för att köpa den där plogsatsen till åkgräsklipparen. Snubben kör frivilligt 40 mil för lite spadar som skall transformeras. En pendelfri helg dessutom.
Så jag och hundarna chillade här hemma.
Igår såg det ut så här i skogen.
En fd. gångstig som stormen hade förvandlat till terränglöpning med hund. Idag snö, och sen modd.
Och nu är det sovdags för mig, den lille prinspaddan och storpotäten.
För imorgon skall jag upp klockan sex och pussa ihjäl Liten innan han skall lämnas på renovering. Och sedan planerar jag att vanka runt som en äggsjuk hön(smamma) till det skall hämtas.
Sa jag att jag hatar att inte få vara med?
Så imorgon klockan 07:00 kan ni börja tänka på mig och Liten.
Jag meddelar när det är okay att sluta tänka på oss.
Och inget jäkla fusk nu.
Maken läser ju som sagt bloggen. Inte direkt var femte minut och väldigt noga, men han skummar igenom den en gång om dagen eller så. Och så har han åsikter. Inte om inläggen där jag sågar honom jäms med fotknölarna, näerå – de inläggen bryr han sig inte om. Däremot gnatar han på mig om de få stackars inlägg som handlar om hundarna. Eller katten. För det är tydligen dööööötrist att läsa om.
Ibland undrar jag vad han skulle skriva om ifall han under pistolhot tvingades ha en blogg. Eftersom han är självutnämnd bloggmästare. Uppenbarligen inte husdjur i alla fall. Han kanske skulle skriva hyllningstal till sina foppatofflor *odiskret gäsp i handen*…?
I alla fall, han har tydligen råkat läsa bloggen idag. För han frågade om jag hade skrivit skit om dammsugaren.
Japp. Guilty as charged.
Eftersom vi hade varit i skogen med hundarna och de såg ut som om de hade vunnit OS i kamouflage när vi hade traskat i dyngbäckar, över rotvältor och genom allsköns barrskog. Det fanns inga pinnar, mossa eller granbarr kvar i skogen när vi lämnade den, allt satt i pälsen på Stor och Liten. En första rensning på farstukvisten, och sen en andra rensning i soffan medelst nedkastning av pinnar med hundhår på golvet föranledde den här synen.
Och ett pilutta från maken. För nu kan jag inte säga att dammsugarna bara står oanvända längre. Inte den senaste i samlingen åtminstone. Dessutom är jag lite chockad, snacka om att det är sug i en grovdammsugare (eller vad det nu hette). Jag satt mest och var förvånad över att inte parketten släppte och att inte soffan åkte med in i röret.
………
Det här skrev jag igår medan maken klippte Liten i örat. Det var alltså en bra lördag ända till det inte var en bra lördag mer. För det blev Torslanda Blodbad. Vilket generade ett sånt där trist djurinlägg (enligt bloggmeister då’rå) istället. Live från Blå Stjärnan.
Och nu är det dags att åka dit igen. Slita sönder hönsmammans navelsträng och lämna Liten för öronlagning alldeles ensam i stora vida världen.
Jamen ni hajar. Jag är en fjomp. Nu behöver både jag och Liten köttbullepussar. Och leverpastej.
En fjomp som skall klippa ett jack i makens öra nästa gång det är dags för hårklippning.
Öra för öra, tand för tand.
Eller, “jag är så jäkla snygg”.
Så här ser båda mina armar ut. Eftersom jag har två murmelhundar som dööööör om de inte får ha något i munnen när de blir glada.
Stor har vett på att alltid hämta en sko, en mössa eller en förbispringande katt. Liten har blivit precis som sin mormor (mamman till Stor, det skippade tydligen en generation). Han tar en arm. Eller båda två. Och det är inga mjuka tag som synes.
Som bonus snuttar han med framtänderna på armarna när han njuter av att bli kliad.
Alla blåmärken är ju en kärleksförklaring. Men det gör ont, det är inte snyggt och när jag biter tillbaka gråter han hjärtskärande och förstår inte felet. Arm eller grisöra, same same i jyckens ärthjärna.
Dessutom konstaterade jag just att mina finaste tröjor antingen är gjorda av helt genomskinlig spets, eller så har de en sprund från axel till ärmslut.
Om jag går ut med maken i någon av de tröjorna, hur lång tid tror ni det tar innan han hamnar bakom lås och bom? För att det ser ut som att han nyper mig med sina dasslockshänder dagarna i ända. Och det känns lite beige att säga “Näe jag lovar, det är inte han. Det är min lilla nallebjörnssöta unghund som gillar att bära på mina armar innan jag hinner stoppa något i munnen på honom”.
Hej vad det låter som en konstruerad ursäkt från en kuvad kvinna.
Så vad fan skall jag ha på mig nu då – va va VA?
(Och än värre, vad skall jag ha på mig till sommaren/på solsemester? Än så länge går det ju att drapera sig i heltäckande plagg och skylla på årstiden. Det funkar sämre när det är 25 grader varmt.)