Category: Klimakteriekossan

Maken ÄR verkligen händig på riktigt. När det gäller nästan allt. Bäst är han ju, av förklarliga skäl, på att kröka och gänga men även på mycket mycket annat. Han kan köra grävmaskin, det finns ytterst lite han inte vet om motorer. Elektricitetsgrejor och teknik är även det något han är en hejare på. Han är bra på det mesta som har med händighet att göra.

OM DET INTE KRÄVER VISSA MATEMATISKA KUNSKAPER.

Och nu råkar ju jag vara av den händiga sorten med. Dock med lite mer kunskaper när det kommer till det matematiska.

Idag rök vi ihop så hela badrummet vibrerade. För han är envis med (och det är ju inte jag…alls).

Vi har ju extremt ont om speglar än så länge, vilket är lite halvtjatigt. Enda spegeln i hela lägenheten är den uppfällbara i badrumsmöbeln han köpte på Ikea och den får ju knappt ansiktet plats i. Att kolla in arslet i den är ju bara att glömma, då får man lägga ett så stort avstånd mellan sig själv och den pyttiga spegeln att man skulle behöva gå in i grannlägenheten för att få plats med hela lagårdsväggen till röv.

Senaste projektet har alltså varit Operation Spegel Ovanför Handfatet. Där har vi snedtak.

Som ser ut så här.

Och vi hade en rektangulär spegel, lika bred som glashyllan under och lika hög som avståndet mellan glashyllan och panelen med lampor. Då behöver man ju inte vara ett snille för att räkna ut att det inte funkar med rektangelspegel. Det konstaterade även maken rätt snabbt medan han gick där inne och fnulade på måtten.

Medan jag satt i godan ro och donade med mitt kom han inrusande med vinkeljärn och vattenpass i handen, högröd i ansiktet av ilska, och mer eller mindre beordrade mig att HJÄLPA TILL. Med måtten. Och att hålla i en penna och rita på väggen där han sa till mig att rita medan han höll i vattenpasset. Bums och omedelbart skulle det göras dessutom.

Först hade vi en väldigt högljudd diskussion där han vägrade lyssna. Och jag vägrade lyssna på honom. För han tänkte fel. Han ville enbart veta vad den nya bredden upptill och höjden på vänster kortsida skulle vara. För då skulle minsann vinkeln lösa sig automagiskt. Tyckte han.

Det tyckte inte jag alls och vi var ungefär lika mycket överens som Putin och … tja …resten av världen.

Inför stendöva öron försökte jag förklara att snedtaket har en alldeles egen vinkel och att bestämma en bredd och en höjd där man skall kapa ett hörn inte, per automatik, ger rätt vinkel mot taket. Spegeln behövde ju liksom kapas ungefär så här och A och B är hyfsat viktiga i sammanhanget.

För att få rätt vinkel på A till B behöver man kolla vinkeln på snedtaket. Och göra en hyfsat enkel ekvation för att överföra det på spegeln. Jag försökte förklara pedagogiskt genom att rita och berätta, jag försökte förklara genom att räkna och till slut försökte jag förklara medelst röstnivå med mer decibel än musiken på en stureplansnattklubb.

Men näe. Jag hade fel, fel och fel enligt maken. Och så var jag eventuellt lite trögfattad som envisades med vad han ansåg vara trams.

Då suckade jag, gav upp och höll käft. Gjorde som han sa, ritade med pennan och han skrev nöjt upp måtten på ovandel och kortsida och så pinnade han iväg med rektangelspegeln till någon slags spegelskärare för att kapa den.

Nu kom han hem. Gick glatt in i badrummet för att hänga upp den och så blev det väldigt tyst. Oroväckande tyst med tanke på tidigare skrikmatch. Och så kom han ut och mumlade med väldigt små bokstäver “jaha ja, då kan ju du vara glad för det blev visst fel”.

Det var en glipa på sex centimeter nedtill mot snedtaket och bara två centimeter upptill.

Jomensåatte!

Nu står spegeln här.

Ouppsatt. Och spegelskärarplejset har stängt för dagen.

I lugn och ro fick jag utföra en korrekt vinkeluträkning mot snedtaket för att tala om hur mycket som skall kapas för att det skall bli samma vinkel på spegeln som på snedtaket. Och för ovanlighetens skull är maken knäpptyst. Så tyst att jag är osäker på om han faktiskt lever. Men han lyckas ändå med konststycket att se lite tvivlande ut.

Imorgon åker han tillbaka med svansen mellan benen för att skära om och jag sitter med väldigt passade hatt på huvudet.

Inte för att jag är skadeglad alls (JO DET ÄR JAG). Eller är ens lite lite sugen på att säga “I hate to say I told you so ungefär femtiosju gånger i alla möjliga och omöjliga tonfall” (JO DET ÄR JAG).

Vad jag däremot säger, lite tyst för mig själv:

Bråka inte med en ingenjörsdotter om vinklar!