Skärmdump tog jag igår när båten hade legat där i exakt en minut. Dessutom var den testkörd före och förliste inte en enda gång. Även om jag medger att de nyborrade hålen oroar mig lite på riktigt. Det säger ju sig själv, man borrar inte hål så där hur som haver i skrovet under vattenlinjen på en båt. Ett skrov bär ju sig olika åt i olika väder. Nu har vi en häckthruster (vilket faktiskt låter lite … snuskigt?) i alla fall. Och den envise påstår att det skall få mig att gilla båten mer vid tilläggning. Jag säger att han är envis i onödan. Jag gillar inte drev, jag har gett drevfanskapet en chans i fem år, men det visade sig med all oönskvärd tydlighet att jag tydligen var en sådan där rak axel-person. Det finns sådana och så finns det drevmänniskor. Sen finns det ju såklart de som använder tyg, men de bråkar antagligen om olika typer av kölar?
Jag undrar lite stillsamt hur många klippor jag skall dundra in i, hur många ankare jag skall fastna med och hur många nästan-krockar jag skall behöva kämpa med innan maken inser det lönlösa och vi byter drev mot axel. Min plan verkar funka sådär. Vilket jag inte förstår. När vi hade axel körde jag inte på en endaste liten sak?
Nåja, Den som (över)lever får se?
Så. Ja. Nu kommer det någon slags istid antar jag? Även om det är vansinnigt vackert just i denna arla morgontimma (fråga inte ens varför jag är vaken, men det är inga mördares fel i alla fall).
Jag ber ödmjukast om ursäkt på förhand.
Okay?
Jag avslutar med pinfärsk bild. Jösses så vackert det är när solen ramlar in över hamnen.
Godmorgon?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Om vi skulle ta och fortsätta med söndagen nu då? Det känns som att det är hög tid med tanke på att det är onsdag och jag hatar eftersläpningar.
Medan jag fortfarande roade (?) mig med att ha migrän var jag synnerligen ouppkopplad och när migränen behagade vika hädan kollade jag mailen. Och såg att jag hade fått ett mail sisådär 14 timmar innan jag faktiskt kopplade upp mig, där det stod så här:
Eftersom jag faktiskt har sett bild på hennes telefon så sket jag i att skicka ett sms, jag kastade mig på egen telefon och ringde istället. Om man skall uttrycka sig milt, hennes telefon skulle kunna ställas ut på museum för tekniska artefakter, om det inte hade varit för att den hålls ihop av tejpbitar. Det är inte en smart telefon vi pratar om, det är en synnerligen osmart telefon, men jag antog att den åtminstone förstod uppringning. Det har ju faktiskt varit just telefoners huvudsyssla sen han den där Bell kom med grundidén.
Och det funkade. Jag fick tag i henne på Kosterbåten, dit hon och maken var på väg för trevlig dagsutflykt. Vi pratade i exakt 58 minuter medan hennes arme man gick omkring och lekte makrofotograf på ön. Ny kamera, nytt intresse, ett intresse som tydligen innebar att han kunde stå böjd över saker i midjehöjd i timmar för att få det PERFEKTA fotot på exempelvis glödtråd eller humleben. Oehört underhållande, för både honom och omgivning.
Efter många om och men fick vi till en träff efter att den kringresande cirkusen hade lämnat Zombieland och vi bestämde dejt på specifikt ställe. Jag utgick ifrån att jag var lättigenkänd, eftersom det inte är särskilt många som glider runt på Segway i Jan-Öyvind Swahn-brillor, medan Susanne sa att hon var den av alla turister som hade längst hår.
Hon borde gett mig ett helt annat igenkänningstecken faktiskt. För det var inte ens henne jag kände igen först. Det var den arme maken. Eller snarare arme makens röv.
När jag kom susande runt ett hörn såg jag först en röv, sedan ägaren till röven, framåtböjd i något slags buskage som just då hade påhälsning av mängder av humlor. Efter det såg jag kameran i ansiktet på honom och sist av allt såg jag faktiskt håret och dess ägarinna. Men då hade jag redan stannat, stirrat och skrattat jättemycket åt (med) arme maken.
Ett högst angenämt besök i stan måste jag säga. Planen var att fika en liten stund och sedan hade jag bråttom tillbaka till torpet för att avlösa han den där som lämnade mig med seriemördarna. Vi fikade inte en liten stund, även om det kändes så. Helt plötsligt hade flera timmar gått och det var dags att bege sig.
Men det finns inga foton. Eller jo, det finns det, men de vill inte vara med på bloggen. Vilket är helt okay med mig.
Jag är faktiskt orimligt tacksam över mailet och att hon flaggade för att de var i krokarna, för det var en särdeles intressant bekantskap. Som jag hoppas få göra om. Och då kanske ge arme maken lite mer taltid. Han fick inte så himla mycket av just den varan alls faktiskt, men han verkade inte vantrivas ändå. Trots allt.
Med tanke på det nyfunna fotointresset och att arme maken var en extremt kreativ person gav jag uppslag till en ny lek.
Pen eller Pong.
En gammal hederlig lek/tävling från tiden i ett helt annat liv och helt annan bransch, där jag oftast gick vinnande ur leken.
Jag undrar nu om de har börjat leka och vad ställningen är.
Och ni får själva lista ut hur leken går till.
Men jag lovar att den är jättealldelesfantastiskt rolig.
På riktigt.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Idag var det dags att hänga på ön med syster yster och kusinfamiljen från USA. Amerikanerna skall avsluta sin semester i Sverige och fortsätta äventyret med två veckor i Schweiz och två veckor i Tanzania innan de drar hemåt över Atlanten igen. Jag är knallgrön av avundsjuka. Vilket i och för sig är en trevlig omväxling från min normalt bårhuslila hudfärg.
När jag åkte genom skogen på väg tillbaka till torpet började det bli riktigt mörkt. När det är mörkt kommer tankarna på seriemördarna igen.
Då gör det INTE saken bättre att det här är det första man möts av när man har ställt bilen utanför ladan.
Och så konstaterar man att elskåpet, stenen och flaggstångsgrejen ser ut som gravstenar.
Trots det tänker man inte på sin egen säkerhet i första hand, för man stannar och tar ett kort till bloggen. Sedan springer man in och kryper långt ner under täcket med sin iPad och skriver det här.
Imorgon åker båten i sjön. På fredag får maken testa om de nyborrade hålen i båten läcker eller inte på alldeles egen hand eftersom han tar båten till Oslo för att kolla på AC/DC. Läcker den som ett såll så får han förlisa alldeles ensam faktiskt. Läcker den inte blir det fortsatt semester på böljan den blå på söndag.
Det betyder även att ni kan förbereda er på drivis, regn och hagel. Ni är varnade.
Imorgon lovar jag att berätta allt strunt om fortsättningen på söndagen, måndagen och även tisdagen.
Nu skall jag och min jättebråkiga mage läsa ungdomsböcker i mörkret. Magen är faktiskt så himla bråkig att jag lämnar er med det här fotot.
Hjärtat är en typiskt oviktig, eller åtminstone sekundär muskel vissa dagar, HAHAHAHA.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Är inte slaktmask. Faktiskt. Inte heller alla seriemördare som låg i svampskogarna igår natt, även de lät mig vara.
Det är jag oerhört tacksam över. Vad jag däremot inte är lika tacksam över är att jyckarna fullkomligt struntade i mig och låg på nedervåningen medan jag låg ensam på övervåningen och pratade med er samt funderade över olika seriemördares modus operandi. Jag kom fram till att det finns skitmånga. Både seriemördade och modus operandi.
Vådan av att läsa seriemördarböcker innan man skall vara jätteensam i en skog.
Före det var det dock väldigt trevligt på torpet. Glatt och lättsamt. Cirkusen, som även kallas familj, invaderade plejset. Sex vuxna (nåja, en del av dem typ vuxna) föräldrar och sex barn. En systerfamilj och två kusinfamiljer kom i tre bilar fulla med … saker som barn behöver. Mat och klädbyten ungefär?
Idag har jag extrem respekt för alla förskolelärare. Vi snackar respekt av ohemul magnitud. Jag gissar att de är färre än en vuxen per sex barn och där är ju ägarna till barnen inte ens i närheten. Här var ju barnägarna högst närvarande och delaktiga. Och barnägarna serverade medhavd mat.
Man kan säga att Zombieland VERKLIGEN har invigts. Sex kids, eller snarare fem eftersom det ena kiddot bara är ett par månader, har skitkul när det finns badkar, linbana, jättestor mörk och spännande lada, vattenrutschbana och gudvetvadmer. Det var även en del vuxna som hade ganska roligt. Eller ja, alla vuxna hade roligt, men en del hade lite extra kul.
Jag har berättat om min svåger innan. Livet utan honom hade verkligen varit alldeles dödstrist eftersom han är fantastiskt bra på att göra ogenomtänkta saker vilket gör att man borde kunna skriva ut även honom som antidepressiv medicin. För man skrattar jättemycket med och åt honom. Syrran skrattar förvisso inte alltid, men nästan varje gång. Hon skrattade till exempel inte så himla mycket när hon och barnen hade magsjuka, han var på jobbet och hon blev arg och skällde hem honom för att få lov att vara sjuk i fred och få lite avlastning. Då blev han så stressad att han sprang ut från jobbet med portföljen i högsta hugg för att hinna med bussen, sprang rakt in i en lyktstolpe, trillade ovärdigt omkull och kom hem med ryggskott på grund av stolpe och blev sängliggande.
Nej, DÅ skrattade hon faktiskt inte.
Han är en vandrande rolig historia. Och han skulle visa barnen hur man åkte vattenrutschbana.
Barnen fick lära sig hur man inte skulle göra. När det var dags för cirkusen att åka hem såg det ut som om han bröstat upp sig lite väl mycket mot en varulv. Vilket i och för sig kan vara passande på ett zombieland.
Sedan åktes det linbana. Min älskade look a like till systerson var först ut. Arma barn som till utseende är lik sin moster. Han hamnade inte i bäcken.
Det var ju skönt. Faktiskt.
Extra fascinerande är det att de sex barnen har tre olika nationaliteter, men ändå leker tillsammans som om det vore en piece of kaka. Två barn är norska (med svensk mamma), två är amerikanska och två är svenska. Ungar kirrar sådant. Det gjorde vi kusiner när vi var små med. Det är oerhört underhållande att lyssna till deras konversationer som är en mishmash av tre språk.
Det var en svinmysig dag. På riktigt. Trots viss ovana vid många barn samtidigt. Jag älskar ju faktiskt skitungarna (och deras föräldrar).
Men inget kalas utan kras. Såklart. Dagen avslutades med att litet och väldigt trött kusinbarn fick linbanan i huvudet när systersonen åkte och två barn fick tjyvnyp av Liten (som är dumsnäll med barn, men tror att de leker med just honom när de springer).
Under gråt och tandagnisslan lämnade den kringresande cirkusen Zombieland. Systerdottern grät i bilen för att hon skulle MINSANN flytta till torpet och bo här för alltid, kusinbarnet som fick linbanan i huvudet grät gissningsvis av glädje över att lämna stället och för att han aldrig mer skulle behöva åka hit. Det sistnämnda är högst obekräftade uppgifter dock. Det förstnämnda är bekräftat.
Det var ungefär då jag dog trötthetsdöden och började se just förskollärare med helt nya ögon.
Men det var bara del ett av gårdagen. Då var det bara att ge sig i kast med det två.
Har man slösat en drös dagar på migrän får man komprimera helt enkelt.
Så jag lämnar er med en cliffhanger. Händelserna från resten av söndagen och dagen återkommer jag om imorgon.
Visst är jag taskig?
Tack för att ni höll mig sällskap inatt.
Nu skall jag fundera lite på vad seriemördarna kan tänkas pyssla med. Svampplockning kanske?
I så fall hade det varit trevligt om de kunde lämna en påse på farstutrappan och strunta i att mörda mig litegrand.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Men däremot vill jag bara säga en skitsnabb sak så här på kvällningen. Om man har en migränfri dag och spenderar den i horisontalläge med att läsa tre böcker i en serie som alla handlar om seriemördare och eventuellt lite avsides belägna hus där några av seriemördarna håller sina offer fångna innan de tar livet av dem, så är det ytterst opraktiskt att spendera söndag kväll från och med nu helt ensam på torpet.
Det är jag, de oerhört skräckinjagande (inte) hundarna och alla seriemördare som gömmer sig lite varstans i svampskogen som är här nu. Vi skall även sova själva inatt. Jag och hundarna alltså, min förhoppning är att seriemördarna faktiskt stannar i skogen och inte tänkt sig natthärbärge just här.
Men det är ju just det jag inte VET. Just seriemördare lämnar sällan garantier på sådant.
Hör ni inget från mig så vill jag att ni skall veta att jag tycker väldigt mycket om er. Och jag kommer sakna er när (om) jag blir tillfångatagen i skogen.
Nu skall jag skynda mig att gå och lägga mig innan det blir nattsvart.
Om allt går bra och varken seriemördare eller zombies dyker upp har jag massor att berätta imorgon.
MASSOR.
Så vi kan väl hoppas på det?
(Varför lär man sig aldrig att man inte skall läsa vissa saker när man skall vara ensam med sin hjärna som arbetar väldigt bra och fantasifullt på egen hand?)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
