Om vi skulle ta och fortsätta med söndagen nu då? Det känns som att det är hög tid med tanke på att det är onsdag och jag hatar eftersläpningar.
Medan jag fortfarande roade (?) mig med att ha migrän var jag synnerligen ouppkopplad och när migränen behagade vika hädan kollade jag mailen. Och såg att jag hade fått ett mail sisådär 14 timmar innan jag faktiskt kopplade upp mig, där det stod så här:
Eftersom jag faktiskt har sett bild på hennes telefon så sket jag i att skicka ett sms, jag kastade mig på egen telefon och ringde istället. Om man skall uttrycka sig milt, hennes telefon skulle kunna ställas ut på museum för tekniska artefakter, om det inte hade varit för att den hålls ihop av tejpbitar. Det är inte en smart telefon vi pratar om, det är en synnerligen osmart telefon, men jag antog att den åtminstone förstod uppringning. Det har ju faktiskt varit just telefoners huvudsyssla sen han den där Bell kom med grundidén.
Och det funkade. Jag fick tag i henne på Kosterbåten, dit hon och maken var på väg för trevlig dagsutflykt. Vi pratade i exakt 58 minuter medan hennes arme man gick omkring och lekte makrofotograf på ön. Ny kamera, nytt intresse, ett intresse som tydligen innebar att han kunde stå böjd över saker i midjehöjd i timmar för att få det PERFEKTA fotot på exempelvis glödtråd eller humleben. Oehört underhållande, för både honom och omgivning.
Efter många om och men fick vi till en träff efter att den kringresande cirkusen hade lämnat Zombieland och vi bestämde dejt på specifikt ställe. Jag utgick ifrån att jag var lättigenkänd, eftersom det inte är särskilt många som glider runt på Segway i Jan-Öyvind Swahn-brillor, medan Susanne sa att hon var den av alla turister som hade längst hår.
Hon borde gett mig ett helt annat igenkänningstecken faktiskt. För det var inte ens henne jag kände igen först. Det var den arme maken. Eller snarare arme makens röv.
När jag kom susande runt ett hörn såg jag först en röv, sedan ägaren till röven, framåtböjd i något slags buskage som just då hade påhälsning av mängder av humlor. Efter det såg jag kameran i ansiktet på honom och sist av allt såg jag faktiskt håret och dess ägarinna. Men då hade jag redan stannat, stirrat och skrattat jättemycket åt (med) arme maken.
Ett högst angenämt besök i stan måste jag säga. Planen var att fika en liten stund och sedan hade jag bråttom tillbaka till torpet för att avlösa han den där som lämnade mig med seriemördarna. Vi fikade inte en liten stund, även om det kändes så. Helt plötsligt hade flera timmar gått och det var dags att bege sig.
Men det finns inga foton. Eller jo, det finns det, men de vill inte vara med på bloggen. Vilket är helt okay med mig.
Jag är faktiskt orimligt tacksam över mailet och att hon flaggade för att de var i krokarna, för det var en särdeles intressant bekantskap. Som jag hoppas få göra om. Och då kanske ge arme maken lite mer taltid. Han fick inte så himla mycket av just den varan alls faktiskt, men han verkade inte vantrivas ändå. Trots allt.
Med tanke på det nyfunna fotointresset och att arme maken var en extremt kreativ person gav jag uppslag till en ny lek.
Pen eller Pong.
En gammal hederlig lek/tävling från tiden i ett helt annat liv och helt annan bransch, där jag oftast gick vinnande ur leken.
Jag undrar nu om de har börjat leka och vad ställningen är.
Och ni får själva lista ut hur leken går till.
Men jag lovar att den är jättealldelesfantastiskt rolig.
På riktigt.
I min värld says:
Låter som en trevlig dag ni fick. Pen o Pong vågar jag inte ens gissa på 🙂 fast det där med taltid för makarna kan nog kvitta iaf för min han är ofta fullt nöjd med att sitta o kolla alla andra. Hmmmmm
Victoria says:
Då passar han jättebra in i Strömstad 😉
I mitt huvud says:
Nää, men… Nu vaknade tant Snusk till liv.. Ping Pong tävling?? Har aldrig besökt någon, men har hört sägas att det finns tävlingar på vissa etablissemang i Thailand som innehåller ping-pongbollar. Men jag gissar och tror att du inte har ett förflutet i den branchen??
Victoria says:
Läs om, läs rätt. Freudianskt felläsning eller skrivning? 😉 Pen eller Pong skall det vara hahaha.
En Annan Susanne says:
Fan, ping-pongbollar gav ju helt nya idéer till leken. *skrattar så jag gråter*
Victoria says:
Sånt leker de mest i Pattaya ju. Och jag skulle inte vinna. Om jag inte fiser ut dem? 😉 (Nej, jag har inte testat, men jag har haft det tvivelaktiga nöjet att se det på andra ställen i Thailand.)
I mitt huvud says:
He he!! Freudiansk felläsning!!!
En Annan Susanne says:
Dét står fortfarande 0-0…..
Jag vet ju redan hur det ser ut liksom, vad är sporten då, mer än att han får storstryk? Hahaha
Det var verkligen en särdeles intressant och kul bekantskap och timmarna rusade iväg. Jag är verkligen glad att jag skickade mailet, men jag funderade ett tag innan, för man vill ju inte bli ett “måste” liksom och det kan ju bli jättefel (vilket det inte blev) och vi gör det gärna igen när tillfälle ges.
Arme maken är det inget synd om alls, men han kanske svara själv om han törs, han hitar ju hit nu. 🙂
Victoria says:
Hahaha, du TROR att du kan leken och har koll. Det är inte så enkelt. Min antagonist på jobbet var man, och han vann inte en enda gång. Han om någon borde ju ha koll?
Maila makens mailadress. Jag skall vara tävlingsledare, så skall du få se hur “lätt” det inte alls är. 😉
Jag hade seriemördat dig om du inte hade skickat mailet. På riktigt. Det var ju skitroligt och jag hade gärna hängt i flera dagar, högst oklart om den känslan var ömsesidig 😉
Arme maken är välkommen in i värmen. Som du sa, nu hittar han ju hit. Han kanske skall starta en fotoblogg? *fnissar
En Annan Susanne says:
Det var skitroligt, och definitivt ömsesidigt.
Dock vet man ju aldrig i förväg, och jag var faktiskt lite nervös, det kan ju vara någon knäppis eller någon man känner direkt att “det här fungerar ju inte”, det vet man ju inte. Men femtioåtta minuter i telefon, och sen kändes det som man skulle kunna sitta och prata och skratta läppen ur led väldans länge. 🙂
Jag ska höra med maken om hans mejladress, men du kan köra ett provskott till min. Jag lovar att visa honom och meddela vad vi gissat på. Helt ärligt. 🙂
Victoria says:
Fördelen för dig (alternativt nackdelen) var ju att du redan visste att du skulle träffa en knäppis. Jag hade ju faktiskt ingen aning och så möttes jag av en röv i en buske hahaha. Men det var skitjäklakul och gick alldeles för fort. Men jag vet precis vad du menar, det hade lika gärna kunnat bli den asjobbiga tystnaden där man bara vill att tiden skall ta slut så man artigt kan tacka för sig och ljuga om hur trevligt det var. Oerhört skönt att slippa ljuga faktiskt 😉 Varför bor ni så långt bort?
Jag kör ett test till din. Men EGENTLIGEN är reglerna att man skall få samma bild i varsitt mail, och den som gissar rätt först vinner omgången. Det är liksom både snabbhet och skills som räknas, men ni kan få en övningsomgång 😉