BÄSTA köpstoppstipsen

Jag har ju glömt summera mina första två veckor på köpstoppet och delge mina tips. För det har gått nästan läskigt bra. Tack vare (på grund av) ruttna orsaker. Men huvudsaken är väl att det har funkat antar jag?

Ni vet ju redan att jag överlevde inlämningen av datorn på stora shoppingcentrat. Eftersom jag fick torgskräck så fort jag kom dit och sprang ut igen så snabbt det bara gick.

Så, första veckan gjorde jag slut på totalt 150 kronor till mat, nöjen och snus. Plus 752 kronor till tandläkaren. Men jag antar att tandläkaren faktiskt räknas som förbrukning (nödvändigt ont – särskilt när man biter av tand och får infektion). Antibiotikan kostade just inget alls eftersom jag har frikort och matkostnaderna hölls på extremt låg nivå eftersom jag åt två skedar yoghurt till frukost, två till middag och två till kvällsmat. En del dagar skojade jag till det med lite havregryn i yoghurten för att göra måltiden mer spännande.

Nu vet jag att det faktiskt går att leva på 150 kronor i veckan utan problem. Men det krävs att man har ont i en tand samtidigt. Antar att till exempel vinterkräksjuka skulle fungera lika bra för att hålla nere matkostnader.

Vecka två inleddes med att min korthållare med bankkort och kreditkort var spårlöst försvunnet. Sådär spårlöst att jag faktiskt fick panik, för jag hade inte använt kortet sedan jag var hos tandläkaren.

Det skapade lite problem eftersom jag skulle betala för en datorlicens och jag ägnade fyra dagar åt att leta. Jag trodde nästan att jag skulle leta ihjäl mig och var helt övertygad om att jag på något vis hade tappade det under hundpromenad på torpet förra helgen, varför jag nu skulle ha gått i skogen med hundarna och viftat lite sinnesslött med korthållaren samtidigt, men till slut fanns liksom ingen annan förklaring.

Jag hade letat igenom alla jackor, kollat i alla klädesplagg, lyft på alla soffdynor och kollat ALLA Litens gömställen (dvs hela lägenheten) ifall han skulle ha råkat hitta det med sin mun. Men näe, korthållaren bara fortsatte vara spårlöst försvunnen.

Då handlar man för exakt noll kronor. Maken köpte dock ett lypsyl och yoghurt till mig, så man kan säga att jag kanske har gjort slut på ungefär 200 kronor av hans pengar under vecka två.

Igår fick jag ett regelrätt frispel över att inte hitta korthållaren och letade på de få ställen jag kunde tänkas ha missat eller struntat i för de var så himla otroliga. Jag flyttade alltså på hela soffgruppen, där det skall vara omöjligt att något mer än dammråttor ligger, eftersom den står i princip kloss an golvet.

Där såg jag något, men soffan är stor och tung så jag fick inte ut den tillräckligt mycket.

Det var mitt absolut sista hopp och när maken kom hem fick han, med hjälp av ficklampa och mandom, flytta soffan igen.

Och DÄR låg den.

Lyckan och lugnet som infann sig av att hitta den går inte att beskriva.

Det är alltså mina bästa köpstoppstips.

1) Skaffa sjukdom (tex tandproblem) som gör att inget är roligt och att all mat bör vara passerad och kunna inmundigas med sugrör eller som går att svälja utan att tugga.

2) Slarva bort alla kort. I minst en vecka. Gärna längre. Ytterligare en fördel med det är att det blir väldigt städat eftersom man måste plocka undan efter sig när man har vänt upp och ner på boendet.

Jag har alltså gjort slut på mindre pengar de två första veckorna än vad en tioåring har i månadspeng och då får faktiskt tioåringen mat av sina föräldrar.

Det skall bli väldigt spännande att se hur jag löser vecka tre.

Hur går det för er?

Det här börjar gå till överdrift nu

Jag hade hur många datorer som helst. Sen hällde jag diverse drycker i ett par av dem och en blev snodd under ett inbrott. Då lärde jag mig dels att skaffa bra datorförsäkring och dels att göra backuper i tid och otid.

Nu har jag alltså inte överdrivet många datorer längre, trots att min datordoktor har utfört mirakel på en del av dem. Jag har en MacBook Pro och en MacBook Air. Den förstnämnda är typ en månad gammal och den sistnämnda är åtta månader.

Jag har skrivit om det här innan, det är den sistnämnda jag har alla program på som jag verkligen behöver och den förstnämnda har det inte. Och det har varit lite trassligt med nedladdningen av alla miljoners miljarder program igen. Den sistnämnda har även en svår och kronisk sjukdom och har haft sedan dag ett ungefär. Den hänger sig lite för många gånger per dag. Så många att om jag ser den där badbollen som snurrar så brinner det i huvudet på mig och jag exploderar (det betyder på normala datorer att de tänker lite extra, men på just det här måndagsexemplaret betyder det att allt man gjort är åt helvete för att den har gått och hängt sig).

Det har gått så långt att huvudet brinner om jag ser badbollen även om jag inte sitter vid datorn som är dum i huvudet. Efter åtta månader med en snurrande badboll som har sabbat x antal timmars datoranvändade x antal gånger per dag så är det som Pavlovs hundar. Den där förbannade badbollen kommer alltid framkalla brinnhuvud hos mig.

Sen helt plötsligt började ju grafiken balla ur.

Nu har den totalhavererat och jag är LIKA arg som jag är på bloggheaderbilden. Jag vill ta slägga, motorsåg, kofot och gudvetvad mer. Jag vill till och med sätta mig och BAJSA på den jääääävla datorn.

IMG_5435

Sen blev den svart ibland. Och det har kommit ÄNNU fler regnbågsfärgade ränder på den.

Före fruarna igår kämpade jag med att göra en snabbvariant av backup av det senaste, vilket var lite komplicerat eftersom ikonen för uppdateringen gömmer sig precis bakom det vita i skärmen som har pajat så det går inte att se ikonjäveln. Man måste chansleta efter den med markören och hoppas att man träffar rätt. Det beteendet, i kombination med att den hänger sig hela tiden så man måste leta upp nämnda ikon efter varje tvångsomstart för att börja om med backupen, gör att man … inte blir så glad.

Man blir skitförbannad.

Då går det så långt att när man vaknar på morgonen, upptäcker att datorn har gått till de sälla jaktmarkerna utan att veta om den hann med att backa upp det man kämpade med, ja då VILL MAN FAKTISKT BAJSA PÅ DEN.

För att riktigt gnugga in vilken skitdator den är.

Sen försöker jag tänka på att jag har drulleförsäkring och att jag har planerat att åka och lämna in den för att de skall byta den mot en ny och jag misstänker att Elgiganten inte uppskattar att få en dator full med bajs.

Dessutom vill jag inte vara så taskig mot dem. Det är ju inte deras fel.

Och så kanske kanske det skulle vara lite pinigt att förklara för reklamationsavdelningen?

Jag skall börja jobba med något som kräver röksignaler. Som man kan puffa iväg ur öronen.

Håll nu tummarna

För här sitter jag.

IMG_5416.JPG

Och känner mig inte särskilt cool bakom mina glasögon. Eftersom jag är här, mer specifikt.

IMG_5415.JPG

Och väntar på att få komma in akut efter att ha bitit av en halv kindtand. Sist det hände blev det operation.

Känns inte som läge för det 24 timmar före avresa.

Sen är jag ju dessutom fullkomligt skräckslagen för tandläkaren rent generellt.

// Victoria 3 år

Han fastnade i vinkelvolten

Maken ÄR verkligen händig på riktigt. När det gäller nästan allt. Bäst är han ju, av förklarliga skäl, på att kröka och gänga men även på mycket mycket annat. Han kan köra grävmaskin, det finns ytterst lite han inte vet om motorer. Elektricitetsgrejor och teknik är även det något han är en hejare på. Han är bra på det mesta som har med händighet att göra.

OM DET INTE KRÄVER VISSA MATEMATISKA KUNSKAPER.

Och nu råkar ju jag vara av den händiga sorten med. Dock med lite mer kunskaper när det kommer till det matematiska.

Idag rök vi ihop så hela badrummet vibrerade. För han är envis med (och det är ju inte jag…alls).

Vi har ju extremt ont om speglar än så länge, vilket är lite halvtjatigt. Enda spegeln i hela lägenheten är den uppfällbara i badrumsmöbeln han köpte på Ikea och den får ju knappt ansiktet plats i. Att kolla in arslet i den är ju bara att glömma, då får man lägga ett så stort avstånd mellan sig själv och den pyttiga spegeln att man skulle behöva gå in i grannlägenheten för att få plats med hela lagårdsväggen till röv.

Senaste projektet har alltså varit Operation Spegel Ovanför Handfatet. Där har vi snedtak.

IMG_5270

Som ser ut så här.

Och vi hade en rektangulär spegel, lika bred som glashyllan under och lika hög som avståndet mellan glashyllan och panelen med lampor. Då behöver man ju inte vara ett snille för att räkna ut att det inte funkar med rektangelspegel. Det konstaterade även maken rätt snabbt medan han gick där inne och fnulade på måtten.

Medan jag satt i godan ro och donade med mitt kom han inrusande med vinkeljärn och vattenpass i handen, högröd i ansiktet av ilska, och mer eller mindre beordrade mig att HJÄLPA TILL. Med måtten. Och att hålla i en penna och rita på väggen där han sa till mig att rita medan han höll i vattenpasset. Bums och omedelbart skulle det göras dessutom.

Först hade vi en väldigt högljudd diskussion där han vägrade lyssna. Och jag vägrade lyssna på honom. För han tänkte fel. Han ville enbart veta vad den nya bredden upptill och höjden på vänster kortsida skulle vara. För då skulle minsann vinkeln lösa sig automagiskt. Tyckte han.

Det tyckte inte jag alls och vi var ungefär lika mycket överens som Putin och … tja …resten av världen.

Inför stendöva öron försökte jag förklara att snedtaket har en alldeles egen vinkel och att bestämma en bredd och en höjd där man skall kapa ett hörn inte, per automatik, ger rätt vinkel mot taket. Spegeln behövde ju liksom kapas ungefär så här och A och B är hyfsat viktiga i sammanhanget.

spegelvinkel

För att få rätt vinkel på A till B behöver man kolla vinkeln på snedtaket. Och göra en hyfsat enkel ekvation för att överföra det på spegeln. Jag försökte förklara pedagogiskt genom att rita och berätta, jag försökte förklara genom att räkna och till slut försökte jag förklara medelst röstnivå med mer decibel än musiken på en stureplansnattklubb.

Men näe. Jag hade fel, fel och fel enligt maken. Och så var jag eventuellt lite trögfattad som envisades med vad han ansåg vara trams.

Då suckade jag, gav upp och höll käft. Gjorde som han sa, ritade med pennan och han skrev nöjt upp måtten på ovandel och kortsida och så pinnade han iväg med rektangelspegeln till någon slags spegelskärare för att kapa den.

Nu kom han hem. Gick glatt in i badrummet för att hänga upp den och så blev det väldigt tyst. Oroväckande tyst med tanke på tidigare skrikmatch. Och så kom han ut och mumlade med väldigt små bokstäver “jaha ja, då kan ju du vara glad för det blev visst fel”.

Det var en glipa på sex centimeter nedtill mot snedtaket och bara två centimeter upptill.

Jomensåatte!

Nu står spegeln här.

IMG_5271

Ouppsatt. Och spegelskärarplejset har stängt för dagen.

I lugn och ro fick jag utföra en korrekt vinkeluträkning mot snedtaket för att tala om hur mycket som skall kapas för att det skall bli samma vinkel på spegeln som på snedtaket. Och för ovanlighetens skull är maken knäpptyst. Så tyst att jag är osäker på om han faktiskt lever. Men han lyckas ändå med konststycket att se lite tvivlande ut.

Imorgon åker han tillbaka med svansen mellan benen för att skära om och jag sitter med väldigt passade hatt på huvudet.

IMG_5272

Inte för att jag är skadeglad alls (JO DET ÄR JAG). Eller är ens lite lite sugen på att säga “I hate to say I told you so ungefär femtiosju gånger i alla möjliga och omöjliga tonfall” (JO DET ÄR JAG).

Vad jag däremot säger, lite tyst för mig själv:

Bråka inte med en ingenjörsdotter om vinklar!

V I L K E N skitlång dag

Och så är maken i onåd igen. Intet nytt under solen där med andra ord. Som straff för det har han drabbats av Montezumas Hämnd efter intag av väldigt gräddig parfait på 83-årskalas. Graden av medlidande hos mig är försvinnande liten.

Hur fan lever folk ihop i hela sina liv och verkar tillfreds? Par som inte ser ut att bråka och bara går omkring och är fucking eniga om allt från toapappersrullebyte till inköp av gemensam bil i 50+ år? Jag är…fascinerad?

Enda chansen för mig att vara enig är om jag skulle genomgå elchocker och/eller kemisk lobotomi. Detsamma gäller för maken.

Men det var ju inte det jag skulle få ner på pappret idag. För här går det undan.

Det började egentligen i helgen. Liten kissade ju i sängen natten mellan lördag och söndag. Liggande och halvsovande. Natten efter kissade han på golvet. Sen ville han gå ut lite mer ofta dagtid än vad som är brukligt, vilket fick den här hönsiga mamman att misstänka allt från diabetes till urinvägsinfektion (jamen jag vet, jag ÄR en höna). Men det var lite knepigt att han fortfarande var som vanligt när det gällde allt annat. Lika glad, lika bitig, lika hungrig. Lika allt liksom. Även hans kissande var helt normalt. Han flickkissar ju sittande eftersom han är så ranglåg och strålen var så fin att man skulle kunna tro att han skapade en perfekt kissbåge där leprechauner hade gömt en guldskatt i slutet av nämnda båge. Med andra ord just inget som inte en väldigt hönsig mamma hade reagerat på.

Så jag reagerade såklart. Och var hos distriktsveterinären idag där han fick kissa på en sticka (han var inte gravid). Däremot hade han förhöjt antal vita blodkroppar och protein och vaddetnuvarmer. Det vill säga urinvägsinfektion.

Inget ont om distriktsveterinärer, men när man är van vid specialistsjukvård för sina djur på stora sjukhus så känns det en smula udda att knata in på ett ställe där det står en dator på undersökningsbritsen och samtidigt överhöra veterinären prata om att han skulle laga sjuka fiskar i Havstenssund under eftermiddagen och kanske förlösa en ko imorgon. Och så pratade han konstant med sitt datasystem som han verkade lite gramse på. Vi var där i 50 minuter, tio minuter gick till Liten och resterande 40 gick till att prata i telefon, prata med datasystemet (OAVBRUTET – varje moment diskuterades med datorn), konstatera att Liten var en rar och lugn kille och därmed hämta sin orimligt söta Papillonvalp på tre månader för att samtidigt miljöträna den i undersökningsrummet ihop med Liten och sedan hämta sin fyraåriga enögda mops för att de skulle chilla ihop.

Har. Aldrig. Varit. Med. Om. Maken.

Men jag blev kär i valpen. Trots att hon gallskrek de första fem minuterna bara Liten tittade på henne. Som valpar gör. I preventivt syfte. Hellre illa fäkta än att fly typ? Han skulle ju kanske sluta upp med att bara titta på henne och faktiskt tro att hon var en bit hängmörad oxfilé eller så, det kan man inte veta som liten valp. Då är det tryggast att gallskrika redan när man blir kikad på.

Sen kom hon på att han var rätt schyrre ändå. Eftersom han som vanligt låg jättestilla och knappt ens andades i ren försiktighet för att vara snäll. Så hon blev miljötränad, Liten blev ignorerad (av sin hönsiga matte) och så slutade det med att hon sov i mitt knä medan jag snusade valpdoft i nacken på henne.

photo

Hur söt och liten kan man vara egentligen?

photo 5

Jag vet att hon hade fått plats i fickan. Men jag höll mig. Och i henne. Medan stackars Liten fick kissa i bäcken, bli vaccinerad och få medicin. Mopsen låg på golvet och sov med rumpan i ansiktet på Liten och inåtsnarkade. Svårt att göra annat när man tillhör en ras som ser ut som att de har skallat en betongvägg med hela ansiktet och locktångat svansen. En raring, som jag missade att fota i min upptagenhet med valpen.

Sen var det hög tid att lösa ett väldigt påfrestande problem. Datorproblemet. Eller snarare bristen på fungerande datorer-problemet. Jag skäms faktiskt över att erkänna att jag nu har fyra MacBook Pro och en MacBook Air liggande som…kan ha råkat gå sönder av oklara anledningar?

Numera har jag en sjätte.

photo 1

Som fortfarande är högblank med tangenter som inte är nedslitna. Vilket betyder att det återjävlaigen är dags att köra tillbaka backuper och installera program, vilket tar en evinnerlig tid. Har man inget att göra kan jag varmt rekommendera datorslöseri som en oerhört tidskrävande sysselsättning. Överväger att starta back up-cirklar istället för syjuntor.

Och så köpte jag ytterligare en trygghetsförsäkring.

photo 2

En thermomugg som skall tåla att man vänder den upp och ner över datorn. Eller vad man nu kan tänkas vilja vända den upp och ner över. Expediten ringde till och med, efter vissa påtryckningar om muggens betydelse för min fortsatta mentala hälsa, till Stelton för att dubbelkolla att den är en datorräddare och det visade sig att jag numera kan jonglera med drycker utan att döda datorer. Den som lever får se. Eller som maken sa: “du hittar säkert något sätt att få ut vattnet/teet/drickan som ingen thermomuggsdesigner i världen har räknat med”.

Sen var det dags att spendera kvällen på 83-årskalas. Med svingod mat och väldigt mycket käftslängeri. 80 plussare är klart underskattade konversatörer och sjukt bra på att slänga just käft. Och det var där vi fick fläderparfait. Som gav mig en munorgasm. Eller i ärlighetens namn gav den mig multipla munorgasmer eftersom jag tog om fyra gånger utan att skämmas det minsta. Medan maken fick springa och skita första gången redan hos 83-åringens flickvän som var värdinna. Den sysselsättningen har han fortsatt med ända sedan vi kom hem.

Somliga straffar etc etc…

Nu önskar jag mig fred på jorden, att förkylningen skall dra åt helvete, att datorn skall vara klar för serious business och så vill jag sova lite med.

Imorgon skall vi däremot prata om andra saker. Antingen blir det en lite allvarsam fråga eller så blir det en barnslig recension.

Det hänger på om paketet jag beställt hinner komma eller inte.