Här ligger vi och chillar, och räknar hundkex. Och nu menar vi inte kex i form av löpande tikar som går förbi på strandpromenaden, utan ätbara. Vi har räknat ut att vi kommer få fler kex var än vad vi faktiskt kan räkna till. Tårna räcker inte till.
Den lyckan.
Jag mötte upp med min stilige kavaljer och han tog mig till Slagsidan. Eller Pråmen som det egentligen heter. Där har jag inte varit sedan 2004, men inget hade förändrats, pråmen lutar fortfarande så mycket att det känns som att man skall glida i vattnet om man sitter på “rätt” sida.
Det var vacker utsikt. Om man nu tycker att gigantiska norska båtar är vackert. Jag är tveksam, men känner mig storsint.
Och väldigt käckt sällskap. Ganska förvånande att en 83-åring med hörapparat kan vara trevligare att småspråka med, och framför allt att han HÖR bättre än sin 45-åriga son. Det var längesedan jag var på middagsdejt med en man som ägnade mig sin fulla uppmärksamhet. Inte satt och pillade med telefonen, eller pratade med någon annan. Sjukt trevligt. Och ovanligt. Inte ens notan fick jag betala. Sonen har att leva upp till efter den här veckan, let me tell you.
Sedan tog jag min lilla gränd hemåt, medan svärfar gick åt sitt håll. Lite kuriosa, en gång i tiden gick en serie som hette Polisen i Strömstad. Per Oscarsson spelade polischef. En miniserie som gick vid fem olika tillfällen. Baserad på fem olika böcker. Han den där Stefan Ljungqvist spelade klantpolis. Och i den delen som hette Polisen och Domarmordet spelade Kaffedoppet en väldigt central roll. Det har inte ändrat sig en millimeter sedan tidigt 80-tal när det gick på TV.
När jag satte nyckeln i dörren hemma undrade jag som vanligt vad som väntade mig innanför dörren ihop med de två håriga herrarna. För det finns ju en viss Liten som inte klarar att INTE göra sattyg när han är ensam. Man tror att man har valpsäkrat allt när man lämnar lägenheten, men att öppna ytterdörren är som att öppna ett Kinderägg.
Ibland, som när han tuggade sönder glasögonen, får man detektivleta ett tag efter spåren, medan andra gånger röjer han sig direkt. Som idag.
För det var det första jag såg. En hel rulle turkosa bajspåsar där Operation Konfetti var påbörjad.
När det var bajspåsesanerat kollade jag min mail, och såg ett från maken där han bara hade skrivit att han hade glömt sina telefoner (ja, plural – en jobb och en privat) på jobbet. iPaden glömde han här redan i tisdags morse. Hur är det möjligt?
Och då ruttnade jag igen. Han har lyckats göra sig själv totalt onåbar. Eftersom vi inte har hemtelefon.
Det var den där detaljen med information. Nu kan han ju i alla fall skylla på att han inte kan informera för han har inget att informera med.
Jävla klantarsle.
I alla fall “Oops I did it again”.
I vintras viftade min stora hund på svansen (som vanligt) vid bordet där jag har datorer och på den tiden glas med coca-cola. Han viftade ut hela colaglaset över tangentbordet på min ett år gamla MacBookPro, och innan den sa adjö och lämnade in för gott slog det blå blixtar ur laddkontakten. Sen blev skärmen svart och det fanns inte en startkabel i världen som kunde få igång den.
Den åkte raka vägen in i operationssalen (toaletten), men trots ihärdiga försök med den mest moderna kirurgitekniken (skruvmejslar och skalpellliknande föremål) var det bara att konstatera att de vitala delarna hade tagit för mycket stryk. De inre skadorna var för omfattande för att den skulle kunna komma tillbaka till de levandes skara igen. Jag deklarerade den död ungefär 23:13 den kvällen, och sedan sörjde jag.
Efter det fick jag tokpanik. Hur jobbar man utan dator? Jag skrämde liv i svärfar dagen efter som fick köra mig till närmsta El-Gigant och köpa en ny, med trygghetsförsäkring på inrådan av elgigantkille. Med den kan man tydligen få en ny ifall man har väldigt svansviftande hundar. Påbörjade installation av backup (som tar en halv jävla evighet) och gick och lade mig. Förmiddagen efter (och ja, detta är lite pinsamt att erkänna) viftade hunden på svansen igen. Samma sak hände, fast inte lika stor mängd klibbig cola. Det vill säga, MINDRE än 24 timmar efter att den nya bäbisen hade flyttat in i huset så händer det igen.
Återigen operationsbord, med en mer lyckosam utkomst. Den fick bara permanenta skador på cmd- och mellanslagstangenterna. De tangenterna är en smula…dysfunktionella. Och istället för att ta egen svans mellan benen och åka tillbaka för att få en ny så skämdes jag för mycket. Sannolikheten att det skulle hända en gång till inom så kort tid var lite för mycket för mig att hantera. Jag hade ju inte ens sörjt klart den första liksom. Och i övrigt funkar den ju. Förutom knapparna.
Om jag var rädd om mina saker innan så blev jag manisk efter det. Fick till och med pipmugg av förstående och välmenande kompanjon. Och ändå går saker liksom bara sönder (iPaden som stod still på en madrass och fick så mycket stenskott att den var tvungen att bytas ut är bara ett exempel), jag har otur.
Men jag har blivit väldigt försiktig med mina datorer. Och glas. Plus att jag har slutat dricka saker med socker i efter det. Och jag har en reservdator modell mindre.
När man (jag) har migrän måste jag dricka mycket, och eftersom det av redan nämnda anledningar inte blev någon matshopping igår så trodde jag att min Ramlösa var slut. Och har försökt samla kraft att a) ta mig till apoteket och hämta mer migränmedicin och b) handla Ramlösa och lite andra saker att äta så jag inte tynar bort (rysk yoghurt).
Den där dagen när jag blev så arg på maken för att han inte såg Kosterfärjan och färjans svallvågor och det regnade Ramlösaflaskor i huvudet på hundarna. Alltså den dagen som jag blev så infernaliskt arg att jag mönstrade av, så glömde jag ta med Ramlösan från båten. Det gjorde jag däremot häromdagen men hade glömt det, så döm om min barnsliga förtjusning när jag hittade en helt oöppnad tvålitare i båtväskan.
Jag satte mig just i soffan och öppnade den. Men hade glömt att den hade trillat omkring på båten som rullade lika mycket som de där krabbfiskarbåtarna i Berings Hav.
Kolsyrad dryck som trillar omkring brukar vara bra att öppna utomhus eller åtminstone över vasken. Det gjorde inte jag, och var inte ett dugg beredd.
Det syns inte, men hela tangentbordet och skärmen är plaskblöt. Plus att fötterna fick simhud av all Ramlösa som landade på golvet.
Den är nu opererad. Och väldigt avtorkad. Eftersom det inte är något socker i Ramlösa var de inre skadorna inte omfattande alls.
Däremot har touchpaden fuckat ur litegrand. Jag gissar att den behöver lite konvalecenstid bara.
Men då kommer följdfrågorna:
1. Det här MÅSTE ju vara makens fel även det? Det var ju han som körde i svallet.
2. Finns det någon slags trygghetstrygghetsförsäkring?
3. Hur är det möjligt att sådana här saker bara händer mig, som är så rädd om mina saker att de mer eller mindre sover på sidenbolster, men inte händer maken som är en slarver?
Och det gjorde inte migränen ett dugg mer hanterbar, så nu måste jag verkligen dra ut den fastcementerade tummen ur arslet och gå till apoteket.
Jag skall bara torka av fötterna först.
Gårdagen i fler bilder. Eftersom Jumbo-Maria önskade sig lite. Och somliga landkrabbor som var tvungna att googla ordet “dörja” kanske kan lära sig lite på kuppen.
Jag ber på förhand om ursäkt över det fantastiska vädret och utsikten. Kan tyvärr inte editera bort det från bilderna.
Efter att vi inte hade hjälpt till att leta efter Hermans balle åkte vi till hemön för att hänga med släkten.
Det här är centrum. Öns torg. En Icahandlare och en entré till Kosterhavets Nationalpark. Man behöver inte vara skiträdd för att det skall hänga lokala blöjraggare med moppe på just det här torget. Eller ens de obligatoriska parkbänksalkisarna. De som super här super hemma. Gissar jag. För att det säkert finns någon regel om att det måste se sådär skärgårdsidylliskt ut.
Och här är det som synes inte Ica Maxi, snarare Ica Mini. Eller Nano?
Vid ankomst till pinnbryggan hände det som alltid händer. Det råkar bara vara olika personer som gör det. Insert valfri man på flybridge med en öl i näven på den mest bekväma platsen. Och de står alltid beredda. Det är nästan så de har hoppat på, satt sig i vår FatBoy med en öl redan innan vi har knutit fast båten och lagt ut alla puttifrånkorvar. Fascinerande. Just igår råkade det bli min “svåger” från USA, som hade längtat efter platsen i två år. Men olika män i familjen brukar avlösa varandra under dagen.
Jag börjar misstänka att det till 80% handlar om att det är gott och skönt, och till 20% att det är skönt att “vara sig själv för en stund” och slippa ståhejet i stugan. Och de har koll på oss, eftersom det går att söka vår båt på både en hemsida och genom en app, så de har KOLL. Hökögekoll.
När Norrlands Guld-stunden (fast med Tuborg) var över var det dags att gå upp till stugan och äta enorma mängder mat. Med min bästaste favoritutsikt i hela universum. Det här är utsikten från verandan. Att sitta där och stirra är en av de få saker som får mig att hålla käft och bli lite religiös. Men framför allt hålla käft. Vilket är hyfsat ovanligt. Det är ett ställe där man löser världsproblem.
Hade Mursi bott där hade han garanterat inte blivit avsatt. Om det hade varit Vita Huset som legat där istället för bruna stugan så hade Obama inte blivit misstrodd. Så bra är det.
Den stora tjocka ön till vänster i bilden ovan kan man gå till. På ett sandrev, och det är väl kanske 200 meter över. Är det riktigt lågt vatten går man nästan torrskodd, är det skithögt vatten…så gör man det inte. Igår var det lagom. Så vi gick dit för att träna våra “vattenhundar” på simning.
Den stora hunden är helt talanglös. Han står bredvid mig där det är max en decimeter djupt. Men vi har stora simhopp för den lille. Han kämpar i alla fall. Och tycker inte att det är så himla blött och äckligt. Den store blir svårt avundsjuk på att det finns godis där ute i vattnet, men han tar sig inte längre än att han kan fusksimma och ha åtminstone en fot kvar på botten. Den simhuden mellan tårna är ju helt klart bortkastad och kunde hamnat på en anka eller dylikt istället.
När vi kom tillbaka till båten försökte vi dränka vår lilla hund genom att kasta honom i vattnet. Oklart varför så här i efterhand. Eller så använder vi honom som fiskbete. Han ser mer ut som fiskbete.
Vad vi egentligen försökte göra var att få honom att fatta att vi har en hundbadtrappa (ja, hönshundmamma – klart man måste ha), det gula som skymtas bakom maken. Så att han skall lära sig att simma dit om han trillar i, istället för att få panik och trötta ut sig på badbryggan där han ändå inte kommer upp.
Därav den torskliknande uppsynen på hunden. Och han fattade, till slut. Och gjorde om det ett par gånger. Men det hade nog gått lite enklare om inte husse och matte var badkrukor och faktiskt var i vattnet med honom. Det är planen för nästa gång. Även vi lärde oss något.
Efter badet skickade jag ett meddelande till uppfödaren och undrade hur länge dolda fel gäller. Den här rasen kommer i två pälsvarianter, vågig och krullig. Och båda de här herrarna har vågig päls. Som den till höger (den lille) ser ut. Den till vänster (snart treåringen) skulle möjligen kunna vara en vågig som misslyckats med en pudelhemanent. Men jodå, även han är vågig. Verkligen. Jättevågig?
Sen några bilder till Jumbo-Maria. Så här ser det ut inne i båten. Det är inte en lyxyacht bara för att vi kan styra på taket. Mer en vanlig båt som råkar ha en ratt på taket?
När vi beställde båten beställde vi även fullt kök, och två diskhoar. Man kan kapa det på hälften annars och få en stol till längst fram. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte, eller ens om vi tänkte, men uppenbarligen hade vi planer på storkok och väldigt mycket disk. Under fyra år har vi gjort äggröra och bacon kanske fem gånger. Så det var ju ett väldigt nödvändigt tillval.
Toadörren står som vanligt öppen, och bakom den är masterbedrummet. Där det skulle kunna vara mycket äktenskaplig action om det inte hade varit för att man först delade det med en vansinnigt svartsjuk hund, och numera två. Det är helt enkelt deras säng, som vi lånar på nåder. Självklart är det även en liten soffa och TV där nere med. Herregud, vi måste ju leva som vanligt på båten. Vi har till och med eget WiFi, det förstår ju vem som helst.
Och så finns det såklart en säng till. Men som mer används som koja för besökande barn. Oerhört praktiskt med midcabin och barn. Man slipper helt enkelt roa dem och man varken ser dem eller hör dem.
Och här är det stället på båten som är mest förenat med livsfara. Hålet ner mot akterdäck från övervåningen. Det är inte så himla farligt att gå upp och ner eller ens vara där uppe. Det är när man är där nere och det råkar trilla saker från övervåningen i huvudet som är det mest opraktiska.
På väg hem stod jag på nämnda akterdäck och dörjade makrill, om man med dörja menar “hålla fiskelina med massor av krokar efter båten, som går så sakta att den nästan går baklänges, bara för skoj skull”. Eftersom det enda vi fick var lite sjögräs. Vilket är en bedrift i sig, det går nästan inte att dörja utan att få massvis med makrill. Makrill är fisken som kastas bort när man fiskar torsk. Vi…lyckade inte så bra skulle man kunna säga.
När vi kom hem och satte oss på akterdäck och blickade ut över strandpromenaden hittade vi massor av alkisar. Troligen även de där som inte får lov att sitta i idyllen. Vi har en pub och en nattklubb precis vid röven av båten som synes.
Det är ganska mysigt 47 veckor per år. Men de där fyra industrisemesterveckorna kan kvitta. Eftersom just de veckorna väsnas de kvälls- och nattetid, och dagtid brukar det stå en jäkla panflöjtsspelare precis mellan de två ställena. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr den panflöjtsspelaren och hans musik, eller hur många gånger jag har funderat över vad jag skulle vilja göra med flöjten och honom.
Eftersom det är industrisemester nu så tog vi vår hundväska och vår handväska och gick tillbaka till lägenheten (genom att kryssa mellan fyllon på nämnda strandpromenad).
Och jag slog världsrekord i trötthet. Jag somnade sittande i soffan med datorn i knät.
Idag är det avkoppling på schemat. Och köttpullepicking med familjen hos pappa. Även det rätt avkopplande.
Jag antar att det är ungefär samma med ungar som med hundar. Är det för tyst så är det jävelstyg på gång. Om de faktiskt inte sover, och är som sötast och rarast.
Varje morgon/förmiddag i det här huset ser exakt likadan ut. Gå upp (tidigt, för annars får man kärleksbett i ansiktet av vampyrtänder), dela ut mat (nog så svårt, en asgam och en lite mer försiktig herre skall samsas), borsta tänderna (på mig själv, vilket brukar ske utomhus ungefär hälften av gångerna för att hundarna bara MÅSTE ut). Sedan är det min tur att äta frukost samtidigt som jag värjer mig mot asgamens fintande medan han ger sig den på att sno maten.
Den store pojken har åtminstone vett på att gå och lägga sig och sova frukost, medan den lille fortfarande bara måååhåååste leka. Om man med leka menar tugga på något knyckt.
Oftast hör jag. Men då har jag hunnit sätta mig och pyssla med något jobbaktigt, och ibland missar jag själva knycket. Och njuter bara av ro och tystnad i tron att båda sover.
Idag hann jag njuta i flera minuter innan jag upptäckte att det bara var en hund som sov. Min superhjältehundmammaöverljudshörsel snappade upp att tjuven var på utsidan, och ljudvågorna skvallrade om att det tuggades på något. Men det tuggades jättetyst. När det tuggas jättetyst handlar det om stulna saker. Tuggar man på fådda saker ger det utslag på Richterskalan och hörs i hela radhuslängan.
Mina glasögon ligger numera i säkert förvar i varsitt fodral i låst handväska när de inte används, men det finns ju sisådär 150 kvm fullt med andra saker att tugga på. Kameror, telefoner och andra dyra manicker. Eller varför inte farliga, i måndags fick jag åka till djursjukhuset för att han tuggade på en blisterkarta med värktabletter som jag helt ärligt inte har den blekaste aning om var han hittade. Jag är hönsig, sådana saker ligger absolut inte framme. Men man skall aldrig underskatta en valps förmåga att göra inbrott. Och ja, det gick bra. Tack och lov.
Med hjärtat i halsgropen gick jag ut på verandan samtidigt som jag försökte estimera antal minuter som han varit ensam, och hur mycket skada man hinner göra på utvalt föremål under så lång tid. Kontentan var; mycket skada. Skitmycket skada.
Då blir man SÅ glad när man ser att monstret bara har knyckt en sådan här.
En toarulle.
Och han hade haft gott om tid för den var ny från början.
Så han kommer skita ut ett helt Lambilamm så småningom.
Då kissade jag nästan i byxorna av ren lycka att han hade valt att sno något jäkligt billigt.
Och ofarligt.