Britney Spears är soundtracket till mitt liv

I alla fall “Oops I did it again”.

I vintras viftade min stora hund på svansen (som vanligt) vid bordet där jag har datorer och på den tiden glas med coca-cola. Han viftade ut hela colaglaset över tangentbordet på min ett år gamla MacBookPro, och innan den sa adjö och lämnade in för gott slog det blå blixtar ur laddkontakten. Sen blev skärmen svart och det fanns inte en startkabel i världen som kunde få igång den.

Den åkte raka vägen in i operationssalen (toaletten), men trots ihärdiga försök med den mest moderna kirurgitekniken (skruvmejslar och skalpellliknande föremål) var det bara att konstatera att de vitala delarna hade tagit för mycket stryk. De inre skadorna var för omfattande för att den skulle kunna komma tillbaka till de levandes skara igen. Jag deklarerade den död ungefär 23:13 den kvällen, och sedan sörjde jag.

Efter det fick jag tokpanik. Hur jobbar man utan dator? Jag skrämde liv i svärfar dagen efter som fick köra mig till närmsta El-Gigant och köpa en ny, med trygghetsförsäkring på inrådan av elgigantkille. Med den kan man tydligen få en ny ifall man har väldigt svansviftande hundar. Påbörjade installation av backup (som tar en halv jävla evighet) och gick och lade mig. Förmiddagen efter (och ja, detta är lite pinsamt att erkänna) viftade hunden på svansen igen. Samma sak hände, fast inte lika stor mängd klibbig cola. Det vill säga, MINDRE än 24 timmar efter att den nya bäbisen hade flyttat in i huset så händer det igen.

Återigen operationsbord, med en mer lyckosam utkomst. Den fick bara permanenta skador på cmd- och mellanslagstangenterna. De tangenterna är en smula…dysfunktionella. Och istället för att ta egen svans mellan benen och åka tillbaka för att få en ny så skämdes jag för mycket. Sannolikheten att det skulle hända en gång till inom så kort tid var lite för mycket för mig att hantera. Jag hade ju inte ens sörjt klart den första liksom. Och i övrigt funkar den ju. Förutom knapparna.

Om jag var rädd om mina saker innan så blev jag manisk efter det. Fick till och med pipmugg av förstående och välmenande kompanjon. Och ändå går saker liksom bara sönder (iPaden som stod still på en madrass och fick så mycket stenskott att den var tvungen att bytas ut är bara ett exempel), jag har otur.

Men jag har blivit väldigt försiktig med mina datorer. Och glas. Plus att jag har slutat dricka saker med socker i efter det. Och jag har en reservdator modell mindre.

När man (jag) har migrän måste jag dricka mycket, och eftersom det av redan nämnda anledningar inte blev någon matshopping igår så trodde jag att min Ramlösa var slut. Och har försökt samla kraft att a) ta mig till apoteket och hämta mer migränmedicin och b) handla Ramlösa och lite andra saker att äta så jag inte tynar bort (rysk yoghurt).

Den där dagen när jag blev så arg på maken för att han inte såg Kosterfärjan och färjans svallvågor och det regnade Ramlösaflaskor i huvudet på hundarna. Alltså den dagen som jag blev så infernaliskt arg att jag mönstrade av, så glömde jag ta med Ramlösan från båten. Det gjorde jag däremot häromdagen men hade glömt det, så döm om min barnsliga förtjusning när jag hittade en helt oöppnad tvålitare i båtväskan.

Jag satte mig just i soffan och öppnade den. Men hade glömt att den hade trillat omkring på båten som rullade lika mycket som de där krabbfiskarbåtarna i Berings Hav.

Kolsyrad dryck som trillar omkring brukar vara bra att öppna utomhus eller åtminstone över vasken. Det gjorde inte jag, och var inte ett dugg beredd.

Det syns inte, men hela tangentbordet och skärmen är plaskblöt. Plus att fötterna fick simhud av all Ramlösa som landade på golvet.

Den är nu opererad. Och väldigt avtorkad. Eftersom det inte är något socker i Ramlösa var de inre skadorna inte omfattande alls.

Däremot har touchpaden fuckat ur litegrand. Jag gissar att den behöver lite konvalecenstid bara.

Men då kommer följdfrågorna:

1. Det här MÅSTE ju vara makens fel även det? Det var ju han som körde i svallet.
2. Finns det någon slags trygghetstrygghetsförsäkring?
3. Hur är det möjligt att sådana här saker bara händer mig, som är så rädd om mina saker att de mer eller mindre sover på sidenbolster, men inte händer maken som är en slarver?

Och det gjorde inte migränen ett dugg mer hanterbar, så nu måste jag verkligen dra ut den fastcementerade tummen ur arslet och gå till apoteket.

Jag skall bara torka av fötterna först.