Tomhetskänslan när man vet att man måste vänta på fruarna en hel vecka

Snacka om livsuppehållande åtgärder. Söndagsångesten är ju nästan som bortblåst när man vet att man bara måste stå ut två dagar innan ett nytt avsnitt av HF kommer.

Same time, same place och TV3 nästa vecka hörrni.

Nu är det banne mig dags att avsluta den här dagen. På exakt samma sätt som den började, minus timmarna på dass.

Liten är en väldigt glad hund, och pussas ofta och gärna, men har inte fattat att det där med munnen stängd är praktiskt. Hunden blir ju dessutom bara längre. Imorse när han skulle få mat blev han så glad att han skallade mig i pannan.

Nu när jag inte sitter fastlimmad i soffan framför TV:n längre blev han så glad att han skallade mig i pannan en gång till. Med munnen.

Nu ser jag ut så här.

20130910_203132_resized

Tough love.

Men imorgon skall jag berätta en historia om en snubbe som var en väldigt nära vän, ända tills jag insåg att han var en mytoman med kronologifel – inte helt olik Gunilla Persson. Han ljög (ljuger?) om allt. Och får nästan GP att framstå som sympatisk.

Men först skall jag Rambo-laga min panna och släpa in jyckarna i sovrummet.

Tack för idag – slut för idag.

Let’s get this party started

Nu är det fredagsmyyyys. Jag tjyvstartade, med en riktigt kulinarisk märkvärdighet.

20130906-211307.jpg
Med ett litet hundhår ser jag nu när det redan är på väg ner i tarmsystemet. En bonuskalori jag inte visste om. Mums.

Kolla kolla. En hors d’oeuvre och varmrätt i ett. Med ett glas bubbel (Ramlösa) som apéritif. Han den där Lallerman kan slänga sig i väggen. Finncrisp med brieost och rökt skinka, vilken belöning. Så skönt det var att få motionera tänderna och käkmusklerna.

Om ni vill ha receptet är det bara att säga till. En mer poppig version av tacofredag.

Och så lite blandat material. Karin ville ha helgens outfitta. Den ser ut så här.

20130906-212339.jpg
L som i loser.

Vill man vara lite extra fäschon skaffar man matchande hund som hoppar (har man ingen egen kan man hyra mina), medan maken tar ett artistiskt skakigt foto.

20130906-212602.jpg

Och slutligen. Smurfmössan kommer absolut inte användas i helgen. Men för att ni skall få en försmak på hur himla trendkänslig jag är så kommer jag visa förra vinterns barnmössa. En muffins på huvudet.

Så här glad var jag när jag hade köpt den.

20130906-212836.jpg

Sen när det blev kallt tog jag på mig mössan och gick på fest.

20130906-212956.jpg

Gemene man brukar ha vissa åsikter om mina olika huvudbonader. Jag älskar dem. Och jag älskar folk som älskar dem ihop med mig lite mer.

Förvånansvärt nog älskar maken mig lika mycket både med och utan mössa.

Jag är osäker på om det är genomgående positivt. För det kan även betyda att han sällan kollar hur jag verkligen ser ut.

Det kan hända att jag lider lite av brist på självinsikt jag med.

Men bara ytterst lite.

Jodå, jag har shoppat lika mycket som en mindre by i Norrland

Jag åkte till köpcentret som Gud glömde och norrmännen hittade. Köpcentret som jag avskyr, men vissa affärer finns inte i stan. Nordens största shoppingcenter, som enkom är byggt för norrmännen, sisådär ett par kilometer från norska gränsen.

Jag har en förkärlek för teknikaffärer, såsom Elgiganten, Teknikmagasinet och ytterligare en teknikbutik som inte är en kedja utan bara finns där. Ser ut som en kontrabandsbutik för norrmän. Och är troligen just det.

Man skulle kunna tycka att maken borde vara tacksam över just den teknikintresserade delen. Det är ju butiker han gillar med. Men icke då, idag var det JÅBBIT för att jag skulle titta på alla lurar och läsa specarna, eller titta på allt kablage och läsa specarna etcetera in absurdum. Vi snackar om mannen som kontrollerar millimeter på skruvdimensioner. Han borde ju i allra högsta grad vara kåt, glad och tacksam över att inte ha en fru som släpar in honom på Louis Vuitton och tvingar honom att välja väskor?

Fast nä. Dit tar jag honom aldrig. Skulle han se de priserna skulle han få den stora dåndimpen. Men otacksamheten visste i alla fall inga gränser.

Första anhalten var Sportshoppen. Jag hade två planer med dagen. Det ena var att leta upp ett par Nike Air Max för att promenera i, det andra var att kolla om det fanns någon butik som sålde UGG eftersom jag är frostskadad om fötterna sommar som vinter.

Jag har hund, har man hund så går man, går man mycket gör det ont i fötterna, gör det ont i fötterna blir skorna utslitna. Ungefär så. Där hittade jag ett par knallblå Air Max, och råkade även hitta ett par mycket sköna yogabyxor och en tröja. Maken gick på egen hand och lyckades faktiskt köpa tre tröjor till sig själv som inte var fula. Amazing.

Sen Elgiganto. Scannade utbudet av spel, köpte fodral till telefonen, lite trista kablar och frågade ärkepuckot som jobbade där vad jag skulle göra med mitt telefonproblem. Det går inte att ringa till mig om inte jag ringer ut först. Oerhört opraktiskt. Men han var till ungefär lika mycket nytta som om jag hade frågat cafébiträdet. Faktum är att cafébiträdet antagligen var till mer nytta, för hon utfodrade mig åtminstone. Telefonproblem kvar med andra ord.

Efter det till kontrabandsbutiken. Där maken höll på att få ett riktigt frispel på mig för att jag med expeditens hjälp skulle gå igenom alla lurars bra och dåliga sidor (jag samlar på hörlurar, man skulle kunna kalla mig ljudfreak – och mina bästa är de jag kan sova med så jag slipper höra att jag är gift – eller vem jag är gift med). Sen petade jag på precis allt annat i hela butiken, köpte lurarna, batterier och ytterligare kablar. Ja, jag vet – jag är inte jättekvinnlig i min shopping hela tiden.

Efter det trodde maken att det äntligen var dags att åka hem. Men icke. Jag snubblade på den enda butiken i kommunen som säljer UGG:s. Han den där barlasten satte sig på en stol medan jag valde färg. Eller rättare sagt, de var så varma och mysiga oavsett färg att jag var ädel nog att låta maken välja färg. Och han valde svart. Dödstrist. Men strunt samma, det blev ett par svarta ljuvligheter med ludd i.

När jag var klar där fick maken välja butik. Och han valde Rusta. Kan vara en av hans absoluta favoritaffärer. Vi är inte helt eniga där (heller). Snacka om att fingra på allt. Vi skulle ha toapapper men kom ut med hundben, leksaker, handtvål, tvättkorg och gudvetvadmer.

Avslutningsvis gick vi till godisbutiken. En av de godisbutiker som finns i anslutning till shoppingcentret. Samma storlek på godisbutikerna som på hela NK.

20130831_171127_resized

Någon som kan gissa vad som är mest svindyrt i Norge och vad de beskattar som vi inte har skatt på…ännu…i Sverige?

20130831_171152_resized

20130831_171806_resized
Ja, det står två KILO

20130831_171227_resized
Man kan konstatera att försäljningen inte direkt är riktad till svenskar?

20130831_171448_resized

Och så fick jag veckans klubba av maken. Iklädd de obligatoriska foppatofflorna. So sexy.

20130831_171258_resized

Givetvis har de inte bara sockerskatt och köper godis i Lisebergsförpackningar, de har såklart en skyhög tobaksskatt också.

20130831_171749_resized

Sen åkte vi hem. Delade ut presenter till hundarna, packade upp allt vi hade köpt och jag tog på mig träningskläderna.

20130831_192559_resized

Nu sitter jag i soffan med träningskläder på och övar på att öva på att träna. Det här med träningskläder är ju en osedvanligt bekväm lördagsklädsel när man äter chips och godis. Och just nu äter jag väldigt mycket chips och godis. Medan jag torkar av mig på det fiffiga träningsmaterialet som byxorna är gjorda av.

Jag skall byta till UGG:sen alldeles strax och luta mig tillbaka och titta på en film. En sak i sänder för sjutton. Först köper jag kläderna, sen sitter jag in dem, och om man har varit på 500 kvadratmeter godisbutik så säger det sig själv att det här inte är rätt dag att börja banta på.

Det där med rätt dag är egentligen oerhört svårt att hitta i almanackan.

Vad har ni gjort idag?

I rakt nedstigande led

Vilken dag. Vilket väder. Hade jag inte varit så jädrans gnällig i grunden hade jag vräkt ur mig superlativ om just den här dagen. Men eftersom jag är som jag är nöjer jag mig med att säga att det var en kanondag. Det kan ju liksom inte börja annat än bra när maken säger att han hade sett att de hade smurfmössor på marknaden.

Dagen började med att mamma, styvfar och mormor ramlade in genom dörren. De bor alltså inte i den här stan, men mormor 97 bast har en crush på stan och litegrand på svärfar 83 år. De andra bara älskar att vara här när det är fint väder.

Svärfar kom knatande ungefär samtidigt som de kom, och gentilt nog hade han med sig en röd ros till mormor. Och mormor konstaterade att det hade hon nog inte fått sen Per Albin Hansson var statsminister. Då fick maken en skopa, för om hans far klarar att ge 97-åriga damer en ros så kan väl sonen ge sin fru blommor någon gång. Han brås uppenbarligen inte på farsan.

Så fikade vi, på mormors hembakta ambrosiakaka. Japp. Hon bakar fortfarande ett par gånger i veckan. Och städar. Så in i helskotta noga att det antagligen är renare på hennes golv än vad det är på mina tallrikar.

Sen gick vi och badade mamma. Det vill säga, mamma badade och jag och mormor satt och kollade på henne.

Efter det mötte vi upp på båten, unga som gamla, och satt där och njöt av vädret. Jag och mannen i mitt liv sprang upp och köpte en smurfmössa till mig. Den lyckan. När vi kom tillbaka till båten och visade den påpekade mormor att jag såg rätt så sinnesslö ut i den. Och så provade hon den, ansträngde sig lite extra för att visa exakt hur sinnesslö jag såg ut, medan jag fotade henne.

20130824_143752_resized_1

Jomensåatte, hon är på riktigt nästan 100 år. Och är både smartare och piggare än vad jag är. När hon fortfarande tycker att livet är en kaka så har jag börjat krokna för längesedan. Men jag har ärvt hennes humör och hennes stora trut. Eventuellt hennes humor med.

Sen när de hade dragit hem gick jag och maken ut på en promenad som två normala människor. Jag tyckte till och med att jag tog ett ytterst normalt, och ganska vackert, foto på pojkarna i familjen. Ända tills jag kom hem och såg att den medelålders mannen på fotot ser ut som en massmördare.

20130824_194314_resized

Men hundarna och omvgivningen är rätt vackra.

Nu skall den här kärringen vila lite. Och minnas den 24 augusti 2013 som den där dagen hon var på gott humör en hel dag. Får man hoppas i alla fall. Det är ju trots allt lite drygt två timmar kvar som kan gå åt skogen.

Den som lever får se.

Jag samlar på småskador tydligen

Men alltså, allt är helt upp och ner. Jag somnade i min löjligt sköna säng igår, men har ägnat natten åt att leka tittut med Liten. Eller snarare, han har lekt med mig. Tydligen blev det för mycket för honom att få så enorma ytor att röra sig på, så varje gång maken har rört sig i sängen så har Liten vaknat i ett glädjefnatt av typen “JAHA OJ VAD ROLIGT ÄR DET MORGON NU DÅ FÅR MAN MAT VA VA VA…NU NU NU?”

Med tanke på att maken rör sig som en elvisp nattetid så har med andra ord Liten vaknat 233494834 gånger. Och glatt hoppat i ansiktet på mig, nypt mig lite i armen och trampat mig i håret. Varje. Gång.

Så. Gissa vem som vaknade till hällregn alldeles för tidigt imorse. Och vem som har en migrän som känns som att jag har minst tre tennisbollar inopererade bakom ögat som vill ut. Plus en begynnande vagel i ögat. Det är OERHÖRT synd om mig idag. Framför allt är det på riktigt sista dagen på semestern. För helgen räknas ju inte.

Jag vägrar således att gå upp ur sängen. Min sista semesterdag ägnas åt att dricka enorma mänger Ramlösa och att äta godis och överkonsumera tv-serier på Netflix och Viaplay. Städa bajs kommer inte på tal att fråga om att jag gör (ja, jag är medveten om att uttrycket är fel, men jag har sagt fel i så många år att jag inte vet vad som är rätt längre).

Det enda produktiva som jag gjort idag är att räkna blåmärken, och det är möjligen lite tveksamt om det kan räknas som produktivt. Men jag har gjort det i alla fall. Somliga åker på semester och kommer hem med bruna ben eller fräkniga ben. Personligen kommer jag hem lika bårhusblå som jag var när jag åkte, men med en helt ny fashionabel samling med blåmärken.

20130816_145104_resized

Nej, jag är inte sjuk (mer än i huvudet), jag råkar bara få blåmärken löjligt lätt. Och jag lever med en valp som visar kärlek med tänderna. Några blåmärken är nog mitt eget fel, som den där morgonen när jag missbedömde avståndet mellan kajen och båten och slog höften i “taket” på båten så hela jag rasade ut ur båten framlänges huvudstupa och lade mig raklång på kajen. Eller från den där dagen som jag snubblade på tröskeln ut på akterdäck och inte fick tillbaka balansen förrän jag låg med överkroppen i gummibåten bakom båten. Jag var väldigt glad över gummibåtens existens den dagen, hade den inte funnits så hade jag legat med överkroppen i vattnet. Vatten är kallt och blött.

Det är en myt att man har taskig balans om man har små fötter. Jag har fartygsstora fötter och snubblar över mig själv precis hela tiden. Stora fötter i kombination med låg muskelmassa gör att man välter stillastående för att man trasslar ihop sig. Och en stor portion otur kan läggas till ingredienserna för ett lyckat fall.

Men det där med blåmärkena är ju inte speciellt snyggt. Hade jag sett mig själv gå i shorts så hade jag tyckt synd om mig som lever med en trolig hustrumisshandlare.

En hustrumisshandlare som nyps. Hårt.

Jag är inte helt säker på att just den typen av misshandel är jättevanlig, men jag kan för all del ha fel?