Igår skrev jag att jag “definitivt” skulle åka båt och att det “förhoppningsvis” skulle bli fint väder. Herregud så erbarmligt korkad jag är. Så kan man ju inte skriva, för då kommer polaren Murphy och sabbar precis hela upplägget.
Liten hade ju en fästing i ljumsken för ett par veckor sedan, där fästingens huvud råkade stanna kvar när jag ryckte den. Inga konstigheter, det händer ju dessvärre ibland, men i början av veckan såg jag att det började se inflammerat och svullet ut så jag skulle “laga” honom. Med universalmedlet klorhexidin. Hundägarens bästa vän näst efter kompostgallret.
Varje dag, tre gånger dagligen, har jag vänt upp och ner på Liten och tvättat såret med klorhexidinspray och sedan klabbat på sårsalva vilket har gjort underverk med fästingbettet.
Ända till igår kväll innan läggdags.
Jag vände upp och ner på honom, skulle precis börja spraya och då ser jag att hans små unghundspungkulor lyser röda som en stoppsignal mitt i den svarta pälsen. Eller snarare huden runt kulorna. Såklart gjorde det ont och kliade (fästingbettet är däremot fortfarande jättefint och snart läkt).
Det var bara att planera bort midsommarlunch klockan två och planera in att få tag i en veterinär på självaste midsommarafton.
Det har med andra ord varit dagens agenda. Först till distriktsveterinären som konstaterade en sorts frätskador på den tunna huden vid pungen. Sen en matte som kände sig som århundradets sämsta matte för att hon inte haft en tanke på att sprayen såklart runnit ner där varje gång jag har tvättat ljumsken (även om veterinären sa att jag gjort allt rätt och att det var OTUR och kanske lite överkänslighet mot klorhexidin). Efter det till apoteket för att hämta antibiotika- och cortisonsalva som veterinären skrev ut och slutligen köra 15 mil till en helt annan stad för att få tag i nämnda salva eftersom det var det närmsta apoteket i norra bohuslän som hade salvan i lager.
Vi käkade midsommarlunch på McDonalds i Uddevalla. Det är förvånansvärt svårt att låtsas att en Big Mac på en parkering är samma sak som sillunch i pensionärskuvösen på ön. Faktiskt.
Anledningen till att vi satt på parkeringen istället för inne på den fashionabla restaurangen och käkade går att läsa i dagens aftonblaska. Jag VISSTE att jag inte skulle ha klippt mig?
Eller så var det för att vi hade vår söta lilla sjukling med oss i bilen och inte kunde lämna honom. (Kanske en kombination av båda delarna?)
Men hundarna fick i alla fall en riktig midsommarlunch. Som jag hittade i djuraffären när jag köpte hundschampo för väldigt känslig hud.
Köttbullar är ju såklart ett måste på sillbordet.
Sen beror det väl på vem man frågar, men öl verkar vara en väldigt viktig ingrediens med.
Öl som ger livskraft åt hundar alltså. Klart pojkarna fick det med.
Ja, jag är en sucker för att köpa goda (och roliga) saker till jyckarna.
De är ju däremot inte så noga med hur det serveras, mest ATT det serveras, så de fick ölen och köttbullarna på samma tallrik när vi kom hem.
Inte heller gnäller de över hår i maten. Tacksamma gäster. De hälsar att det var fantastiskt gott.
Sen körde vi det lite mer otraditionella “lampskärm på huvudet” istället för den obligatoriska blomsterkransen.
Hundpojkar kan ju faktiskt slicka sig på pungen till skillnad från människopojkar.
Då går det så här.
Nu är det dags att duscha de nedre regionerna på Liten, smörja med ny salva och fira en alternativ midsommar i lägenheten.
Det funkar det med.
Men Murphy ger jag inte mycket för just nu.
