Category: Hundarna

Om någon mer mot förmodan skulle undra varför maken fick en dammsugare. Han hade såklart önskat sig en, eftersom han tydligen inte hade någon industridammsugare. Och min pappa gillar att köpa saker som det står Kärcher på.

Sen kan jag även berätta att han spenderade över en timma i källaren med att dammsuga. På riktigt, jag skojar alltså inte eller ens överdriver en smula. Han. Dammsög. I. En. Timma! Källaren är väl på sisådär 200 kvadrat, bara olika mysko stenutrymmen som tvättstuga, pannrum, källarförråd, verkstad och andra…utrymmen. Och han blev inte klar.

Vem fan dammsuger en källare i en hyresfastighet? Just ingen alls förutom han jag delar efternamn med?

Nu sprang han lyckligt ner för att dammsuga klart.

Nåväl, det kommer inte gå lära den gamla hunden att sitta, lika bra att låta honom hållas.

Nu har vi varit och käkat så mycket att magen ligger i knät, gratinerade havskräftor till förrätt, miniburgare (jag) och pepparstek (de andra) till varmrätt och marängsuisse till efterätt.

Vad tjurskallen inte visste var att jag hade ringt ner innan och bett dem sätta något glatt i efterrätten. Så det verkligen syntes att han var ett födelsedagsbarn.

Det syntes. Ingen på hela restaurangen kunde missta sig på att han fyllde år och han hatar att stå i centrum.

Jag är verkligen den raraste frun jag känner.

Sen kom vi hem till två glada jyckar och Liten hade för en enda gång skull inte rivit ner en endaste liten sak från bänkar och bord. Då har man verkligen hundsäkrat på riktigt och så blir man jätteglad över att slippa plocka plastsmulor, metallsmulor eller diverse andra smulor som hans krokodilkäft har bitit sönder.

Intet ont anande om vad som komma skulle.

Liten är en bedårande hund, men han hoppar väldigt högt och mycket när han blir glad. Gladast i världen blir han när han varit övergiven i säkert två timmar och hans älskade matte och husse kommer hem. Då hoppar han högre än Patrik Sjöberg och pussas med sin klapprande krokodilmun, något vi övar på att få honom att sluta med, eftersom blåmärkena inte direkt blir färre. Stor är också en munhund, men han är mer av sorten att han lugnt tar ett ben eller en arm i munnen för att “bära”. Liten är också en bärare, egentligen mer än Stor eftersom han är en fantastisk apportör, men just vid glädjeyttringar vill han gärna komma åt saker högre upp som han kan “bita ner” och sen bära.

Idag gjorde han något han aldrig lyckats med tidigare, han gav sig fan på att bära min vänstra bröstvårta.

Herregudihimmelen vilket tag han fick i nämnda bröstvårta. Så hårt att jag allra minst trodde att den trillade av.

Jag gallskrek, tittade in under tröjan för att se om den satt kvar och det gjorde den. Men det gjorde något så obeskrivligt ont att jag förväntade mig att se den i slamsor. Men näe, inte en enda slamsa syntes.

Sen tog jag av mig tröjan för att inspektera lite noggrannare. Och upptäckte att insidan av tröjan såg ut så här.

Japp, det är blodfläckar. Men den hade ju åtminstone inte lossnat.

Däremot slutade det inte att göra ont som fan och att ha tröja skavande mot såret var inte att tänka på så jag började hysteriskt leta efter plåster. Till slut hittade jag mina “tröstisar” (jo, de plåstren heter så på riktigt).

Jag har tagit det här med tejpade bröstvårtor till en helt ny nivå. Elitidrottare tejpar sina för att inte tröjor skall skava, kändisar tejpar sina för att de har sådana urringningar att de inte kan ha BH och jag tejpar mina för att jag har en hund som kelar väldigt oschysst.

Nu sitter jag här med ett gosedjur på ena tutten medan maken dammsuger färdigt källaren.

Inget kalas utan kras.

Nu skall jag och Tröstis gå och lägga oss. Oklart om Liten får vara lilla skeden ikväll.

Av mina totalt 44 år på jorden varav 39 år med hund så är just det här en helt ny incident.

Livet med hund blir verkligen aldrig långtråkigt.