Jag vet att det är pisstrist att läsa om andras drömmar. Lika trist att höra om dem in absurdum. Fråga maken, han måste lyssna i princip varje dag eftersom jag tydligen lever något slags dubbelliv på nätterna. Och han är dödsless på att höra om mina vrickade äventyr nattetid. Som inte mejkar sense överhuvudtaget eftersom jag oftast har glömt delar när jag vaknar ordentligt.
Inatt vaknade jag mitt i drömmen. Lackade ur för att jag tyckte det var en bra dröm, men fortsatte drömma och då blev drömmen lite…twistad?
Och nu kommer jag tvinga er att lyssna, för det var sjukt längesedan en dröm var så himla tydlig. Sen kan ni tala om för mig vad som fattas mig (mer än det uppenbara).
Först måste vi bara ha koll på rollfigurerna. Eller den viktigaste av dem i alla fall. Huvudperson inatt var snubben som är snygg i NCIS.
Och han är så jävla snygg att jag inte kunde välja bild, så vi tar en till.
Och ungefär så såg han ut i drömmen. Någon slags bricka och kostym. Samt att han var skitlång. Sådär flaggstångslång att man häpnade.
I alla fall, det började med att jag öppnade posten hemma och hade fått en check. Ni vet en sådan där som ser ut som alla de där mail som cirkulerar med att man vunnit triljoners triljarder pengar om man bara mailar Mr Smith sina kontouppgifter och betalar en halv triljard i deposition.
Men det var inte det. Tydligen hade jag stämt Jumperfabriken (förlåt Jumperfabriken, jag har absolut inget emot er i vaket tillstånd) för plagiat. För fyra år sedan. Och nu hade deras amerikanska advokat bestämt sig för förlikning och skickat med ett följebrev långt som en dassrulle och en check som såg ut så här, på ett ungefär.
Johodå. 24.000 dollar minsann.
För att fira skulle jag gå på Liseberg ihop med två gamla klasskamrater som jag inte har sett i verkligheten på så länge att jag knappt minns att de någonsin existerat.
Givetvis låg inte Liseberg i Göteborg. Utan i någon träskmark, fast av någon outgrundlig anledning låg Göteborgs Hamn alldeles i närheten.
Och så åkte vi bergochdalbana. En som var aslång, skitkonstig och jättejättehögt upp i luften. Typ flygplanshögt på de högsta ställena, och till skillnad från det väldigt illustrerande fotot var det inga tågvagnar utan vi tre åkte i en ensam vagn. Jag var på gränsen till hysteriskt livrädd och vågade inte titta ner medan de andra tyckte det var hur kul som helst.
När vi var som absolut högst på en raksträcka började vagnen luta åt sidan. Mer och mer. Tills vi hängde alldeles still och väldigt mycket upp och ner. Snabbt som ögat kom räddaren i nöden…
…som hette Peter i drömmen, och var säkerhetschef på Liseberg, med en räddningsmaskin (nej, fråga mig inte hur han kom med räddningsmaskinen – alldeles för invecklat) och plockade ner oss. Sekunden efter rasade vagnen rätt ner i träsket.
Men vi var ju fortfarande väldigt högt upp. Och jag blev lite akutkär i Peter (hur kan man inte bli det liksom, snygg och räddande?). Men han blev tydligen inte kär i mig, utan fokuserade på sitt jobb. Så vi skulle ta en hiss ner för de löjligt många våningarna vi befann oss på, och för att ta oss till hissen gick vi en väldigt förvirrande labyrintväg genom olika kontorslandskap där folk satt och jobbade.
Hissen gick självklart utanför huset och var gjord av glas. Och än mer självklart lossnade den från väggen precis när vi hade gått in. Fritt fall i luften med Peter och klasskompisarna, mot en jävligt säker död i Göteborgs Hamn.
OM det inte hade varit för att jag kom på att det gick att använda kläderna som segeltyg precis när det höll på att gå åt skogen. Så de sista fem metrarna seglade vi alla ner och landade på lite olika ställen i vattnet. Men turligt nog hamnade jag med Peter. Och då hade han nog äntligen blivit lite kär i mig, så vi skulle åka hem till honom och sexa till det samtidigt som vi torkade våra kläder.
Opraktiskt nog bodde han i Skanskaskrapan i Göteborg. Som är ganska hög. Och såklart på översta våningen.
Nej, den ser inte så hög ut på bilden men det är den. Och den kallas för Läppstiftet.
Under hela drömmen när jag hängde med flaggstångs-Peter skulle jag gissa hur lång han var. Något som han vägrade bekräfta, och jag gissade på allt mellan 2.07 och 2.20.
På spårvagnen hem till honom talade han om anledningen till att han inte ville bekräfta sin längd, och det var för att hans pillevipp inte var proportionerligt stor. Och så lade han min hand i sitt skrev och sa något i stil med “känn här vad jag verkligen vill ha dig”. Varpå jag förväntade mig ett praktexemplar i full blom.
Men näe, jag letade och letade, och hittade till slut något litet marshmallowsliknande innanför brallorna. Snacka om erotikdöden. En snygg snubbe på över två meter med en skumbanan i verktygslådan?
Sen ägnade jag spårvagnsresan och entrén i Läppstiftet åt att försöka trassla mig ur visiten hos Snyggot.
Och där vaknade jag. Sjukt nöjd över att inte ha hunnit in i lägenheten. Sen ägnade jag ett par minuter åt att fundera över exakt hur sjuk i huvudet jag är.
Nu delger jag er, vilket kan tyckas ännu mer sjukt.
Men vad fan är det med mig och alla dessa vrickade drömmar.
Är jag wacko på riktigt?
