Nu skall jag berätta vad det var jag köpte häromdagen som var rätt korkat. Och anledningen till att jag köpte det var än mer korkad. Men så här har det alltid varit mellan mig och maken, även på den tiden vi bara var kamrater och jobbade ihop. När det handlar om teknikprylar så står han inte ut med att jag har något han inte har, och jag står inte ut med att han har något jag inte har. Det låter förmodligen aningen sjukt men så är det bara. Går inte att växa ifrån.
Bästa exemplet är någon gång på forntiden när vi på jobbet fick vårt första erbjudande om köpa jobbdatorer. Det var ju extremt förmånligt och på den tiden jäkligt svindyrt att köpa över disk. Jag hade en stationär men önskade mig såååå en laptop. Men det var för dyrt för att vara ett okay inköp (över disk alltså), gick inte riktigt att rättfärdiga. Maken som satt mitt emot mig på jobbet skulle också välja en laptop, men han skulle ha minsta/billigaste möjliga. Eftersom han inte skulle använda den hemma, bara på båten, som en plotter med ett sjökortsprogram i.
Jag satt och fullkomligt gnuggade i mig innehållet i katalogen och blanketten man skulle fylla i med vad man ville ha. Girig och överlycklig. Valde värsta värstingen och om jag inte minns helt fel kostade den närmare 40 papp (nej det är inte riktigt klokt att datorer faktiskt har varit så dyrt). Maken, som inte var maken, satt och stirrade surt på mig. Sen fyllde han i EXAKT likadant.
Han klarade inte av att beställa något som var sämre än det jag hade. Fast han inte skulle använda full kapacitet. Knappt ingen kapacitet alls.
Så har det fortsatt. Är väl största boven i dramat i vårt hus som är fullsketet med teknikprylar. Eller ja, vi har ju förvisso ett enormt intresse för det med. Och jag erkänner, jag är inte ett dugg bättre, för när det gäller dagens scenario är jag ett lika stort arsle och dålig förlorare som maken. För det var jag som startade “tävlingen”.
För ett par veckor sedan släpptes ju en ny iPad Mini. Som jag vet att maken har väntat på, eftersom han faktiskt har en iPad som är generation 2 (jamen jag vet, stackare som måste använda så himla gamla grejor). Jag lyckades ju göra sönder min generation 2 och har därmed den senaste. Eller snarare det som var den senaste innan det nya stora släppet härförleden.
Maken började leta, men de fanns inte att köpa i butik. Ingenstans. Bara i applestore. Och det var 5-10 dagar innan de ens kunde skeppa manicken. Men till slut bestämde han sig, någon gång förrförra veckan. Närmare bestämt den andra december.
Jag skulle inte ha någon. Hade jag tänkt. För egentligen behöver jag verkligen inte en med tanke på att jag läser böcker på min Kindle, gör annat trams på paddan (som att sova med den) och har en lättviktsdator privat och en lite mer tungviktare för jobb. Jag ser exakt inget användningsområde som en Mini kan fylla. Så det här inlägget kommer egentligen visa att jag är mest dum i huvudet. Även om maken inte är helt normal och sansad heller.
Förra veckan gick jag in och kollade på exakt den som maken beställt. Och Apple hade ändrat skeppningstiderna från 5-10 dagar till 3-7 dagar. Då vet man att de har kommit ikapp sig. Och fan flög i mig, jag beställde en. Med förhoppningen att den skulle komma före makens, inte säga något och sen vifta med den i ansiktet på honom medan han fortfarande väntade på sin. Logiken hos en lika dålig förlorare som vidrig “vinnare”.
Det var alltså en sådan jag köpte förra veckan. Men inte skrev vad det var.
Sen var jag tyst som en mus till jag fick min bekräftelse på att den var skickad från Taiwan. Oskyldigt frågade jag maken:
– Hörrö, hur går det egentligen med din minipadda? Får du den snart eller? *visslar oskyldigt*
Men näe, han hade kollat. Och statusen på hans var fortfarande att ordern bearbetades.
Då kunde jag inte hålla mig längre, eftersom mitt flin började gå från öra till öra och var nära att spräcka hela ansiktet. Så jag kastade bara ur mig:
– HAHAHAHA! De hade ändrat leveranstiderna förra veckan, jag råkade visst beställa en likadan och den är redan på VÄG.
Herrejösses så sur han blev. Precis som förväntat. Två dagar efter det fick han sin bekräftelse och efter det har han frågat VARJE dag var min är och då måste jag på sekunden genast kolla min track and trace och tala om vilken hub den ligger på och vilket klockslag. Givetvis har jag legat två dagar före maken hela tiden. När hans var i Hong Kong var min i Holland. Und so weiter.
Igår kom min till Landvetter, och i morse låg den på bil “out for delivery”. Och har hela tiden haft den 13:e som beräknat förlossningsdag. Men det visste inte maken.
För en timma sen ringde han och påbörjade samtalet med att säga:
– Alltså jag vet att du kommer bli aslack nu, men det är faktiskt inget jag kan göra åt. (medlidsam och lite ursäktande ton). Min padda kom till Landvetter i morse, jag ringde och frågade TNT om utkörning men de får inte lov att köra ut den före dagen som är planerad (vilket var den 17:e för hans del). Men de sa att det var helt okay om man ville komma och hämta den själv. Så nu är jag på väg dit, men jag kan ju inte hämta din eftersom jag inte har din legitimation och/eller fullmakt. Jag vet att du kommer lacka ur på mig men det är inte mitt fel.
Jag fnissade lite och sa:
– Jamen vad är problemet? Min ligger ju redan på bil för utkörning under dagen? Så den finns inte kvar på Landvetter ändå.
Då började maken mullra och morra. Svära som en borstbindare. Och jag visste ju att han inte ringde för att vara ett skit medlidsam, han ringde för att tala om för mig att han skulle VINNA. Att han minsann skulle komma hem med SITT paket medan jag fortfarande inte fått mitt. Och han hade planerat att njuta av varje sekund genom att sitta med SIN padda och tala om hur fantastisk den är. Och jag förstörde ALLT för honom.
Nu har jag förvisso inte fått den än. Och det är fredagen den 13:e.
Jag ville mest bara säga att det tydligen går att tävla om allt. Och i den här familjen gör vi det.
Hela tiden.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
