Min vilopuls just nu är på cirka 900 slag i minuten. Så jag är väl inte helt utom fara antar jag, även om det är en klar förbättring från de cirka 2000 slag i minuten som den var för någon timma sen. Men hundarna är åtminstone utom fara, och jag har showat för grannskapet i vanlig ordning.
Vi har ju en inhägnad trädgård alldeles utanför ytterdörren i lägenheten i Strömstad. Det finns två ingångar till den, dels dörren utanför vår lägenhet och dels en dörr som vetter direkt mot gatan och som är i änden av ett prång som går mellan den här fastigheten och grannfastigheten. I prånget står soptunnor, så den dörren är ju liksom aldrig låst, men den skall vara stängd.
Ibland händer det att förbipasserande IDIOTER går förbi och öppnar dörren, eller att sopgubbarna ger fan i att stänga den bakom sig. Vilket betyder att man måste ha stenkoll på just den dörren, för utanför den är ju en jävligt trafikerad gata mitt i stan och en trottoar full med folk och fä.
Maken släppte ut jyckarna på baksidan för att de skulle få rejsa i snön lite medan han gjorde en kopp kaffe. Då hör vi argapåriktigt-skall. Jag vrålar och frågar maken vad som händer (han är dressad i tisha och kallingar – inget mer och jag är dressad i kofta och trosor och…inget mer). Han går ut på baksidan i sin outfit plus de sedvanliga sexiga foppatofflorna och jag hör honom skrika.
– HEEEELVETE, PRÅNGDÖRREN ÄR ÖPPEN OCH HUNDARNA ÄR BORTA.
Mattes vilopuls rusar upp i tusen slag per minut av den meningen, och jag reser mig och springer ut i bara mässingen (plus kofta). Inga skor, inga glasögon så jag faktiskt SER något medan maken springer in för att klä på sig.
Där har vi skillnaden på hur män och kvinnor prioriterar när det håller på att gå åt helvete på riktigt. Jag blev så rädd att jag inte tänkte alls, och han blev så rädd att…han inte tänkte alls heller faktiskt.
Nanosekunderna det tog att få upp portdörren och de tankar som hinner gå genom huvudet är långa “vad kommer möta mig när jag öppnar dörren – prepare for the worst hope for the best”.
Ut på gatan barfota i snön, i trosor och kofta, får syn på Stor som snällt stod kvar utanför prångdörren och illstirrade på brevbäraren som sorterade paket på sin cykel (vem fan cyklar i decimeterhög snö?). Stor såg mest chockad och förvånad ut, men han gillar ju inte främlingar så himla mycket och det gick en hoper folk på både vår sida trottoaren och på andra sidan. Och där stod jag och såg vettlös ut och bara skrek på honom. Jag hade ju ingen aning om han hade bitit brevbäraren eller ens hur länge han hade stått där och vad som egentligen hänt.
Men Stor kom direkt, och med ett stadigt tag om hans halsband får jag syn på Liten. Som inte är tillräckligt miljötränad för att fatta att gator är farliga. Inget är faktiskt så himla farligt när man är ett år och en dag. Han känguruhoppade glatt ute på gatan bland bilarna för att sällskapa med en dam som gick på trottoaren på andra sidan. Eller ja, dam och dam. En tjej var det. Och Liten var glad och studsbollig. Istället för att stanna och hjälpa Liten ignorerade hon honom och fortsatte gå.
Då exploderade nästan varenda artär i kroppen på mig och pulsen var så hög att det svartnade för ögonen på mig.
Tack gode Gud för att Liten är bra på inkallning. För han kom när jag ropade och just då var det bilfritt när han sprang över gatan mot mig. Hund nummer två i säkert förvar, matte däremot höll på att tuppa av i ren skräckslagenhet.
Där stod jag, mitt i smällkalla vintern, med håret på ända, röda trosor med apan Julius på, en turkos fleecekofta och barfota med tårarna sprutande med en hund i varje hand.
Precis i det ögonblicket öppnar maken portdörren (efter att ha kommit på bättre tankar) i sina jävligt knallorange kallingar och t-shirten med trycket “fortfarande SNYGG efter alla dessa år”. Och de fodrade foppatofflorna.
Sen brast det. In med hundarna. En hund i knät och tårarna sprutade i pälsen på Liten. Stor hoppade upp och la sig i soffan.
Så här en timma senare kan jag andas igen. Genom munnen, näsan är fortfarande igentäppt med skrämseltårar och glädjetårar. Men fortfarande med skyhög vilopuls.
Underskatta aldrig mammainstinkter, oavsett om det gäller hundar eller barn. Även om jag höll på att stryka med på kuppen och inte få uppleva ytterligare en sunkig födelsedag på torsdag.
Men man kan ju lugnt påstå att vi är Strömstads snyggaste par.
Nu skall jag ägna resten av dagen åt att andas i en papperspåse och pussa ihjäl hundarna. Och ta några betablockerare och en burk Losec.
Imorgon skall jag strypa sopgubbarna och barrikadera prångdörren.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
