Min vilopuls just nu är på cirka 900 slag i minuten. Så jag är väl inte helt utom fara antar jag, även om det är en klar förbättring från de cirka 2000 slag i minuten som den var för någon timma sen. Men hundarna är åtminstone utom fara, och jag har showat för grannskapet i vanlig ordning.
Vi har ju en inhägnad trädgård alldeles utanför ytterdörren i lägenheten i Strömstad. Det finns två ingångar till den, dels dörren utanför vår lägenhet och dels en dörr som vetter direkt mot gatan och som är i änden av ett prång som går mellan den här fastigheten och grannfastigheten. I prånget står soptunnor, så den dörren är ju liksom aldrig låst, men den skall vara stängd.
Ibland händer det att förbipasserande IDIOTER går förbi och öppnar dörren, eller att sopgubbarna ger fan i att stänga den bakom sig. Vilket betyder att man måste ha stenkoll på just den dörren, för utanför den är ju en jävligt trafikerad gata mitt i stan och en trottoar full med folk och fä.
Maken släppte ut jyckarna på baksidan för att de skulle få rejsa i snön lite medan han gjorde en kopp kaffe. Då hör vi argapåriktigt-skall. Jag vrålar och frågar maken vad som händer (han är dressad i tisha och kallingar – inget mer och jag är dressad i kofta och trosor och…inget mer). Han går ut på baksidan i sin outfit plus de sedvanliga sexiga foppatofflorna och jag hör honom skrika.
– HEEEELVETE, PRÅNGDÖRREN ÄR ÖPPEN OCH HUNDARNA ÄR BORTA.
Mattes vilopuls rusar upp i tusen slag per minut av den meningen, och jag reser mig och springer ut i bara mässingen (plus kofta). Inga skor, inga glasögon så jag faktiskt SER något medan maken springer in för att klä på sig.
Där har vi skillnaden på hur män och kvinnor prioriterar när det håller på att gå åt helvete på riktigt. Jag blev så rädd att jag inte tänkte alls, och han blev så rädd att…han inte tänkte alls heller faktiskt.
Nanosekunderna det tog att få upp portdörren och de tankar som hinner gå genom huvudet är långa “vad kommer möta mig när jag öppnar dörren – prepare for the worst hope for the best”.
Ut på gatan barfota i snön, i trosor och kofta, får syn på Stor som snällt stod kvar utanför prångdörren och illstirrade på brevbäraren som sorterade paket på sin cykel (vem fan cyklar i decimeterhög snö?). Stor såg mest chockad och förvånad ut, men han gillar ju inte främlingar så himla mycket och det gick en hoper folk på både vår sida trottoaren och på andra sidan. Och där stod jag och såg vettlös ut och bara skrek på honom. Jag hade ju ingen aning om han hade bitit brevbäraren eller ens hur länge han hade stått där och vad som egentligen hänt.
Men Stor kom direkt, och med ett stadigt tag om hans halsband får jag syn på Liten. Som inte är tillräckligt miljötränad för att fatta att gator är farliga. Inget är faktiskt så himla farligt när man är ett år och en dag. Han känguruhoppade glatt ute på gatan bland bilarna för att sällskapa med en dam som gick på trottoaren på andra sidan. Eller ja, dam och dam. En tjej var det. Och Liten var glad och studsbollig. Istället för att stanna och hjälpa Liten ignorerade hon honom och fortsatte gå.
Då exploderade nästan varenda artär i kroppen på mig och pulsen var så hög att det svartnade för ögonen på mig.
Tack gode Gud för att Liten är bra på inkallning. För han kom när jag ropade och just då var det bilfritt när han sprang över gatan mot mig. Hund nummer två i säkert förvar, matte däremot höll på att tuppa av i ren skräckslagenhet.
Där stod jag, mitt i smällkalla vintern, med håret på ända, röda trosor med apan Julius på, en turkos fleecekofta och barfota med tårarna sprutande med en hund i varje hand.
Precis i det ögonblicket öppnar maken portdörren (efter att ha kommit på bättre tankar) i sina jävligt knallorange kallingar och t-shirten med trycket “fortfarande SNYGG efter alla dessa år”. Och de fodrade foppatofflorna.
Sen brast det. In med hundarna. En hund i knät och tårarna sprutade i pälsen på Liten. Stor hoppade upp och la sig i soffan.
Så här en timma senare kan jag andas igen. Genom munnen, näsan är fortfarande igentäppt med skrämseltårar och glädjetårar. Men fortfarande med skyhög vilopuls.
Underskatta aldrig mammainstinkter, oavsett om det gäller hundar eller barn. Även om jag höll på att stryka med på kuppen och inte få uppleva ytterligare en sunkig födelsedag på torsdag.
Men man kan ju lugnt påstå att vi är Strömstads snyggaste par.
Nu skall jag ägna resten av dagen åt att andas i en papperspåse och pussa ihjäl hundarna. Och ta några betablockerare och en burk Losec.
Imorgon skall jag strypa sopgubbarna och barrikadera prångdörren.
Hondjur says:
Oh sweet lord!! Vilken jäfla tur att det gick bra!! Och att dina hundar .. ok, stor iaf är lite “blyg” av sig och stod still.
Att världen befolkas av idioter är en femma! Suck!
Men TUUR att det gick bra! Fick onekligen lite hög puls här under inlägget!!
Och förövrigt – Ingen av oss vill missa din “getting one year older” så snälla håll dig vid liv tack! 😉
Victoria says:
Ja! Du vet ju hur trafiken ser ut här på gatan, och där sprang Liten. Jag har fortfarande inte fått ner pulsen!
Alltså jag VILL INTE bli ett år äldre, det räcker nu tacksåmycket. 😉
Brysselkakan says:
Kan meddela att min puls hade varit betydligt högre än din om det varit jag som mött dina lösa hundar.
Hög av skräck.
Victoria says:
Jag VET. Jag brukar vara SÅ noggrann med hundarna för att jag respekterar hundrädsla så in i bänken. En stod ju som sagt still. Men den lille tycker ju att världen är en lekplats och ville bara leka (med risk för liv och lem). Men nu var det utanför min kontroll eftersom sopgubbarna är åt helskotta SLARVIGA med dörren. Hade hundarna blivit skadade för att de slarvar så…vet jag faktiskt inte riktigt vad jag hade gjort på sopkontoret. Men jag hade gjort mig väldigt olycklig det kan jag lova.
MissK says:
Jädra tur att både Stor & Liten klarade sig helskinnade och kan förstå att du blev livrädd där
Men sorry jag kan inte låta bli att skratta så tårarna rinner över synen av er 2, du i trosor o kofta o sedan Maken i sin T-shirt o knallorange kallingar + foppa tofflorna mitt i vintern med snö o minusgrader 😀
Victoria says:
Skoja inte. Jag tror inte jag andas normalt ännu. Men även jag inser SNYGGHETEN i våra outfittor. Mina trosor var sjukt sexiga, och barfota i snön rekommenderas verkligen 😉
MissK says:
Skulle velat va bland folket som såg er i era tjusiga outfits 😀
Undrar om någon förevigat det o lagt ut på nätet 😀
Victoria says:
Mhmm. Jag hade iaf inte tid att föreviga snyggheten 😉
MissK says:
Ha ha….nej mobil/kamera e väl inte det första man tänker på när ens älsklingar e ute på rymmen
Malin says:
Förstår skräcken innan du visste var de var!
Men hej hop vilken servicenivå på sophanteringen hos er. Här måste man ställa ut kärlen vid tomtgränsen så det bara är för dem att stanna och fälla ner lyftarmarna så att säga. Inget kärl framme ingen kärl töms liksom 🙂
Victoria says:
Skräck var ordet. Och det enda som får mig att springa i trosor på gatan mitt i vintern 😉
Men här är det ju en hyresfastighet, kan det vara skillnaden? Plus att vi betalar enorma mängder pengar för sophanteringen i huset? Sen att de inte är kapabla att stänga en dörrjävel ingår tydligen i priset med?
Humlan says:
Det är väl vid sådana här händelser som hjärnan stänger av allt oväsentligt som signalen om att fötterna håller på att förfrysa och hur ni är klädda, och överlevnadsinstinkten “rädda hundarna” är det enda som existerar. Kan tänka mig att det tar tid att återhämta sig från det stresspåslaget!
Skönt att alla är hemma välbehållna!
Victoria says:
Ja! Jag andas normalt nu. Men hjärnan spelar fortfarande spratt. Gissar på hiskeliga mardrömmar inatt. Men tack och lov är mina hårbollar här och oskadda. Phew!
B-M says:
Men herreguuuuud!!! Vilken himla tur att det gick bra i alla fall!
Tänk sedan vad snacket ska gå ang era snygga outfits… 😉
Victoria says:
Vi var SNORSNYGGA. Och de får prata så mycket de vill faktiskt 😉
Anki says:
Oj, oj vilken tur att allt gick bra! Jag fick banne mig pulshöjning bara av att läsa din story. Det är min stora skräck att våran ska sticka och komma ut på stora vägen bakom huset. Jag hade ju mitt i allt det värsta gärna velat se er i era snygga outfits 😉
Jag hade själv puls höjning deluxe för ett par veckor sedan när vi var ute på promenad, jag och Whiskey (som var kopplad). Då mötte vi en lös ridgeback som kom springandes rakt emot oss. Djävlar vad jag skrek ( för att försöka skrämmas men det hjälpte inte ett skit) och till slut kom det en ägare småspringandes och försökte få fast i sin hund utan större framgång. Jag var så rädd och jag visste ju heller inte om det var en tik eller hane. Det var det sistnämnda och jag hann tänka att nu är det kört… Det är här han ska avsluta sina dagar. Nu gick det bra men jag hade sån puls att den nog inte var mätbar för ingen hade hunnit räkna den! Av rädslan så fick jag heller inte ur mig ett ord till ägaren. Men, jag hade så gärna önskat att jag mött ägaren efter en halvtimme för då jäklar hade jag inte varit rumsren i truten!!
Victoria says:
Det är värsta värsta mardrömmen faktiskt. Ihop med att träffa lös hund där ägaren inte har koll. Så många gånger som det har hänt. Så jag har full förståelse. Sist det hände var när min gamla tik var 16 år och den oerhört lama ägaren till den lösa golden retrivern bara stod och ropade slött på sin hund som fullkomligt sket i det. Det slutade med att jag hade min tik i famnen, medan jag låg på marken och höll undan henne så gott det gick samtidigt som jag höll bort golden med foten och en ledig arm. Herrejävlar så arg jag var. Ägaren stod med barn och ytterligare en hund i koppel och jag lärde nog hans barn alla könsord i världen, och talade även om att pappan VAR just de könsorden.
Då kom klassikern. “Men hon är alltid så snäll så det var DIN hund som gjorde det”. Mmmmm! För min hund var en kopplad, liten 16-åring som inte ens visste hur man morrade. Hans var inte kopplad. Jag blir mordisk i de lägena. Och livrädd.
Anki says:
Det kan göra mig galen när de har sina hundar lösa och inte har kontroll på dem 🙁 Vi har våran lös under mkt kontrollerade former.Whiskey fick sig allt en lite lufttur när jag fick halvt panik. Jag lyfte honom rakt upp i kopplet och tog honom i famnen. Jag tänkte att det är bättre den andra hunden hugger mig än Whiskey.
Den här ägaren sa inte ett pip för hon hade fullt upp att försöka fånga in och hålla fast sin ” lilla vovve”. Men min gissning är att det var en fartrand i hennes bralla efter mitt vrål… Å jag hoppas hon lärde sig att hon INTE släpper honom lös igen förrän hon har tränat inkallning (till saken hör också att hunden kom långt före henne så henne såg jag inte när jag fick syn på hunden).
Victoria says:
Hear hear. Jag håller bara med och tar hellre smällen än hunden. Vidrig upplevelse.
Bibbi says:
Herre jävlar, min puls steg bara av att läsa. Skitsamma om ni gick ut som ni gjorde, huvudsaken är att det gick bra i slutändan.
Fast, så här i efterhand, hade det varit kul att se er i er “morgonutstyrsel” bland allt folk på gatan.
Pussa på pälsbollarna från mig.
Kram
Victoria says:
Och min puls börjar gå ner under…200? 🙂
Apan Julius-trosor och orange kallingar? Jag gissar att brevbäraren stirrade. Vem som stirrade mer vet jag inte eftersom jag var blind utan glasögon, och det kanske var tur?
Bibbi says:
Hmmm, undrar om man ska söka jobb som brevbärare nere hos er? 😉
Victoria says:
HAH. Blir det mer attraktivt om jag säger att vi dessutom bor på bottenplan? Med fönster ut mot gatan? 😉
Bibbi says:
Underhållning ska inte underskattas. 😀
Camilla says:
Eftersom allt gick bra (hade också dött på kuppen) så skrattar jag fanimej så jag grinar. Igen 😀
-ME- says:
Shittilitti! Det där är så läskigt att jag inte ens kan skratta åt visionen av er näckandes offentligt. :S
Victoria says:
Ja det är det. Jag är JÄTTEGLAD så här i efterhand att jag inte fick på mig glajjorna. Mina minnesbilder är en smula suddiga, och det är jag ganska glad över. Det räckte att jag hörde bilarna tacksåmycket. Och jag förbereder mig på vidriga mardrömmar inatt.
Lillemor says:
Å fy sjutton! Värsta skräcken ju!
Jag har varit ute i meterdjup snö i T-shirten och dragit hem en chow chow i bara pälsen ( typ “lite-på-knä-gående”) i foppatofflor. Hans halsband pajade så han drog glad i hågen iväg på tur.Men det är så det blir när skräcken slår till. Hinner ju inte in och ta på sig, på den tiden kan ju precis allt hända .
Massa kramar!
Victoria says:
Näe, och det är väl en jäkla tur ATT man inte tänker i de lägena. De som tänker borde kanske inte ha hund? Eller…ens vandrande pinne? 🙂
tina says:
Jesus på cykel!!!
F A. S. A är bara förnamnet..
(Vad 17 har vi gett oss in på?
Skulle kanske ha skaffat plyschhund i stället, det hade nog varit lugnare åtminstone…)
Om någon dag kan jag kanske börja småfnittra (eller kanske tom asgarva) åt er outfit och tanken på vilka trauma som kan ha drabbat de som såg er,men just nu är jag bara tacksam över att det slutade lyckligt.
Victoria says:
Andas! Måla inte fan på väggen innan han har flyttat in. Och du kommer spendera hela första veckan med att vilja lämna tillbaka honom och ifrågasätta din mentala hälsa. Men det är liksom charmen med hund. Höga berg och djupa dalar, men 99,9% höga berg så det är värt det.
Och jag fnittrar inte åt det heller…än.
Det kommer gå skitbra med den lille sötnöten. Förutom de ovanligt vanliga saker som händer med hund. 😉
Annika K says:
Puh! Vilken djävla tur att det gick bra
<3
Ann-Britt says:
Vilken mardröm! Förstår att du måste haft alla jordens tankar i huvudet när du hörde av maken att hundrarna hade fösvunnit ut genom prångdörren!
Du berättar med sådan inlevelse att man ser allt så tydligt framför sig! Jag både ryser och får tårar i ögonen när jag läser om dina tankar och också känslan att inte veta var Stor eller Liten är någonstans!
Så otrolig tur att allt gick så bra och att inget hände med dina älsklingar!
Nu är resväskorna packade och listan med allt som måste med är avprickat och klart.
Vi reser till Thailand i morgon och nu bärjar resfebern att sätta in lite!
Men det ska bli så härligt att komma till värmen och också att slippa alla måsten!
Pussa extra på Stor och Liten från mig!
Kramen från Ann-Britt!
Victoria says:
Jag är inte avis, jag är inte avis, jag är inte avis!
Eller ja, just NU är jag faktiskt inte det, för nu är jag fastlimmad på mina hundar och skulle inte klara att lämna dem i fem minuter ens. Men om någon vecka kommer jag vara svårt avundsjuk antagligen.
Ha en LJUVLIG resa, Stor och Liten pussar tillbaka.
Hondjur says:
Kom på en sak… för alla dina läsare som tycks digga outfiten…
Du vet att det går att rekonstruera händelsen? ^^
(fast utan hundar självfallet)
Ha ha .. Ja, nu skrattar jag lite… Be random person ta ett kort när ni springer skräckslagna ur prångdörren.
Förlåååt!! Jag vet. Egentligen inte alls roligt. OK.. Liiite roligt! Förlåt! 😀
Victoria says:
Övermindödakropp att jag går ut barfota i snön en gång till. Aint gonna happen 😉
maria -jumbon med ett liv- lagervall says:
Fy 17 sicken panik.
Människobarn eller hundbarn spelar nog ingen roll.
Men med facit i hand skulle jag vilja varit med……:)
Victoria says:
Mhmmm…och med facit i hand skulle du antagligen kanske hjälpt mig istället för att gå vidare eller bara stå och titta på hundarna medan det for bilar fram och tillbaka :-p
maria -jumbon med ett liv- lagervall says:
Nej, nej, jag skulle fotograferat 🙂
MickeB says:
Nu vet jag inte hur prångdörren ser ut,men eftersom maken är händig och gillar att pyssla så vore det kanske idé att införskaffa en dörrstängare (http://www.jula.se/search-result/?q=D%C3%96RRST%C3%84NGARE ) och montera.
Victoria says:
TACK! Universums bästa tips! På riktigt. Jula skall få fylla en funktion även för mig (och mina nerver). För maken fick länken, och sa att det kommer funka. Sen såg han visserligen inte så himla ledsen ut över att få lov att åka till Jula ytterligare en gång heller. Men huvudsaken är att det funkar.
Du är bäst!