Det finns hopp för ålderdomen tydligen. Upptäckte jag idag.
Svärfars jämngamla bästis (85 år) är en vansinnigt rolig snubbe. Sjukt intelligent, har bott och jobbat över hela världen och trots sin ålder är han akademiker ut i fingerspetsarna. Utbildad jurist och sjökapten. Hans första och hittills enda fru bodde han med på andra sidan jordklotet, fick fyra barn, skilde sig för 30 år sedan och flyttade hem till Sverige igen.
I 70-årsåldern träffade han en “flickvän” på logdans som han har hängt ihop med tills ungefär nyss. Och såvitt jag visste hängde de fortfarande ihop. Ända till han ringde maken igår och frågade om vi kunde komma hem till hans nya “flickvän” (är man verkligen flickvän när man är 85?) och hjälpa dem med deras iPads.
Maken tog bara emot bomben till överraskning utan att ställa en enda fråga medan jag såklart knatade dit med att batteri av frågor i skallen. Vem var hon, hur hade de träffats, när i helskotta hade han dumpat exet och varför.
Vi kom dit och möts av en grymt snygg donna i vad som absolut inte såg ut som 85-årsåldern. Dessutom supertrevlig. Men vi funderar fortfarande över kronologin. Han är en lurig farbror med glimten i ögat. En 85-årig player if you will.
Vi VET att han var hos exet så sent som för en månad sen, men när vi satt där och jag ställde en miljard frågor om allt och inget (devisen frågar man inget får man inget veta) så visade det sig att de hade träffats på den lokala pensionärsföreningen och börjat gå på skogspromenader tillsammans. Redan i sensomras. Enligt flickvännen.
När jag blängde på gubben hade han i alla fall den goda smaken att se lite skamsen ut, för han visste precis vad jag tänkte. I sensomras hade han definitivt inte dumpat exet. De var i allra högsta grad ett par fram till för en månad sen.
Men skitsamma. Min åldersnoja försvann i ett huj. Har man fortfarande så många rävar bakom öronen när man är 85 år så finns det banne mig hopp. Kanske inte om män, men om mänskligheten sådär generellt. För de var nykära. De berättade att de pratade i telefon varje morgon i minst en timma innan det var dags att kliva upp och att spjuvergubben hade börjat skriva poesi till damen ifråga.
Ytterligare ett hopp för mänskligheten. Det går att lära gamla gubbar att sitta (kanske till och med att ligga?). För den här snubben är skitrolig i verkligheten men dödens trist och kortfattad i telefon. Han har dessutom aldrig någonsin skrivit en diktrad tidigare i sitt liv.
Livet ÄR alltså inte slut efter 45. Kanske. Helt avhängigt på antalet rävar bakom öronen?
Sen gick vi på lokal och åt middag. Jag och maken allså. För att häpet diskutera på temat “vad fan hände nyss och hur gick det till”.
När vi kom hem smög vi på jyckarna och ställde oss på en stol för att kika in i köket och kolla vad de gjorde när de var ensamma. När de fortfarande inte hörde något låg de snällt och kikade lite lojt på ytterdörren. Om det nu är snällt att ligga på köksbordet.
Sen kan det hända att jag knackade lite tyst med nageln på fönstret och då såg det ut så här.
Man MÅSTE faktiskt vakta från hög höjd. Den andre hann hoppa ner och försvinna mot ytterdörren medan han skällde sitt allra barskaste skall.
Ifall ni undrar vad det är för högar på golvet under bordet så hänvisar jag de frågorna till jyckarna. Eller snarare till Liten. Han brukar roa sig med att möblera om när de är ensamma. Vilket betyder “riva ner allt han når och lägga i en liten hög”.
Ytterligare en dag av minimalt datoranvändande.
Som avslutas med världens bästa tips.
Ni som gillade armbandet och örhängena jag fick igår.
In med er till Granntanten för hon har tävling där priset är just ett “Granntanten Original”. Där jag är meddomare. Ni har alltså chansen att vinna ett precis lika fint (eller snarare nästan lika fint, för mitt skall vara FINAST). Och det är jag och tanten som bestämmer vem som skall vinna enligt hennes kriterier.
Men innan ni drar dit kan jag ju passa på att tipsa om tävlingen hos Mona som har deadline imorgon (söndag) klockan 12:00. De världssnygga dunjackorna. Som jag med vill ha flera stycken av.
Det är mycket tävlingar nu. För blusen i kinesisk large skall ju hitta en ny ägare med.
Men det tar vi imorgon för nu är jag så trött att ögonen går mer i kors än vanligt.
