En del inlägg är ju ofta ganska lätt att se om det är framkrystat och bara visar den tjusigare sidan av livet. Den där man vill visa för att det är så man önskar att man hade det och det är framför allt väldigt viktigt att andra tror att man har det så.
Min förhoppning är att jag inte framstår som en streber. För det är jag inte. Men jag är däremot både tacksam och medveten om att jag har det ganska bra. Extra medveten blir man bara man öppnar en dagstidning eller varje gång man tittar på nyheterna. Mitt behov av rosenskimrande fasad är dock icke-existerande. Det är inte viktigt för mig att andra tror att mitt liv är fyllt av flärd (som om det nu ens går att tro det på torpet?) och jag är inte särskilt avundsjuk på andras liv. Jag är en alldeles lagom tjock kvinna, något äldre än mina bästa år, med hyfsad självkänsla och mycket mer behövs inte för att fatta att de med fasaderna, det är nog de som kanske mår lite dåligt egentligen. Sen finns det givetvis ett fåtal som bara vill visa den fina sidan för att de egentligen har rätt fula personligheter.
Komplicerat det där. Jag tycker om verkligheten med allt vad det innebär och jag gillar fina foton. Givetvis även hundar och katter, jag älskar hundar och katter. Och havet. Det finns väldigt mycket jag tycker om och jag tycker inte om fejk.
Men idag blev det en sådan där dag som jag nästan inte vågar blogga om. En helt oplanerad dag på sjön tack vare överraskande fantastiskt väder. En sådan där dag som om jag hade sett den på bild hos någon annan, medan jag själv satt i drivis och hagelstormar, så kan det hända att jag hade muttrat lite ofint. Men jag måste dela med mig, för det var årets första av så orimligt många saker. Viktigast av allt, det var sommarens första båttur. Och det var ingen av oss som trodde att vädret skulle visa sig från sin soliga sida igår när vi satt i kylig dimma och väntade på regnet hela kvällen.
Vilket oerhört glad överraskning?
Vi åkte till Alaska för att mamma så gärna ville dit. Det ligger så nära småstaden att man kan säga spottavstånd och vi passerar det ett oräkneligt antal gånger varje sommar, men jag har inte gått i land på många år. Googla det för att få mer information, men det är nog ett av de vackraste ställena i krokarna. En vansinnigt cool kvinna som hette Hilma emigrerade till just Alaska under guldruschen i slutet av 1800-talet för att vara med och vaska, sedan kom hon hem igen, ärvde en ganska stor del av en ö som hon bit för bit och alldeles själv byggde om till ett paradis. Medan hon bodde där i sin ensamhet. Det är riktigt imponerande för en kvinna på den tiden (det är imponerande ändå tänker jag). När hon dog 1965 tog någon (jag tror kommunen) över skötseln och det har de gjort bra. Tänk alla dessa stenar som hon har släpat omkring på.
Om man bortser från att tilläggning vid bryggan som vanligt utfördes medelst gap, skrik och svordomar för att tankeläsning FORTFARANDE inte fungerar på båten konstigt nog. Men resten var vackert. Så vackert att bilderna får tala för sig själva och jag håller käft för en gång skull.
På väg dit med ömma mamman, styvfadern och maken. Skinande glad familj och inte en enda svordom har uttalats. Än.
Sedan svor vi. Bara jag och maken såklart och så gick det bra som vanligt och så knatade vi runt på Alaska. En badade och det var inte den här badkrukan. Mamma har betydligt mer gemensamt med sälar om man ser till hennes badande i tid och otid, min likhet är mer kroppsformen. Genen muterade alldeles tydligt på något sätt när den gick från henne till mig. Jag älskar havet men inte när det är under 20 grader.
Jag är verkligen brunbränd. Herregud, det går inte ens att se skillnad på dagens klänning och mina armar och ben.
Råkar ni befinna er i krokarna på semester, åk då hit. Det går båtturer till Alaska om man inte har eget flytetyg.
Jag kan inte sluta fundera över detta kånkande på stenar som Hilma pysslade med. Och blommor och trädgård och huset som hon bodde i som inte finns mer.
Vilken läskigt bra dag.
Det betyder egentligen bara att jag måste skynda mig att gå och lägga mig så jag inte jinxar det genom att skriva så. Det finns ju fortfarande en och en halvtimma kvar av dagen att gå åt skogen.
Eller också går jag och lägger mig för att jag är dödstrött. Och numera väldigt solbränd på ena armen.
En riktigt schysst bonnabränna har jag lyckats med idag och jag har ingen aning hur det har gått till att det bara har hamnat på ena armen.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
