Author: Victoria

SÅ trött som jag var igår när jag skrev inlägget var det längesedan jag var. Jag somnade flera gånger mellan orden på slutet. Men SEDAN sov jag inget alls utan var vaken mest hela natten, lyssnade på ljudbok och förstod inget alls med tanke på tröttman innan vi landade på torpet. Klockan halvsex imorse gav jag upp och lämnade sängvärmen för att käka frukost med först hundar och sedan kisse.

Nu fattade jag att det var fullmåne. Det förklarar natten och att jag är lika trött idag. Folk som går i mål efter Vasaloppet ser piggare ut än vad jag känner mig idag.

Men alltså, vi måste prata om det här. Ni som tycker att det är PRAKTISKT med en traktor kan ju vara vänliga att tala om exakt vad som är praktiskt förutom att man kan skotta med den. Det är ju inte något man pysslar med året runt i den här delen av landet? Där kan man möjligen se tre användningstillfällen per år?

Han har åtminstone vett på att kika på en blå. Som ser ut så här.

Med en, och nu citerar jag, en “jättebra frontlastare också”.

Nej, jag förstår faktiskt inte på riktigt. Jag vet inte vad man gör med en traktor alls om man inte har … typ stor åkermark som man kanske odlar saker på. Glöm nu inte att jag faktiskt trodde att vi köpte ved och förklara pedagogiskt tacksåmycket.

När eftermiddagen blev sen och det var slut på sysselsättning tog jag på mig en av mina finfina tröjor som kom med hem från Ullared.

Den tröjan tyckte jag var ytterst skojig. Här ute är det ju inte så svårt att vara lokal kändis. Det bor ju ingen mer än vi här. Om den omstridda traktorn kan fixa så att väggen bakom kaminen blir fin, då kan jag se ett visst behov av traktor. Eftersom vi fortfarande klurar på vad vi skall ha på väggen.

Och apropå att bo så ensamt och bortom all redlighet blev jag mycket konfunderad någon gång under förmiddagen när en fördom slutade vara en fördom. Vi bor ju på en väg som inte leder någonstans mer än hit, vilket betyder att ingen någonsin bara råkar köra förbi, förutom i jakttider när man kan skymta en och annan jägare. Helt plötsligt kom en vit skåpbil krypkörande in på gården och när den fick syn på våra parkerade bilar vände den så snabbt att jag inte hann reagera med mer än ett avgrundsvrål till maken. Den körde inte ut från gårdsplanen i låg hastighet heller, det var rena rama Svenska Rallyt på skogsvägen efter att den hade vänt, vilket torde betyda att den var ute och rekognoserade.

Varför är det alltid vita skåpbilar som har fuffens för sig? Jag trodde verkligen det var en skröna?

Jag och tröjan åkte till bästa tatueraren för att diskutera vad vi skall göra med vattumannen på armen och under tiden gjorde han en ring på mig. I vitt, grått och lila. Stenen är lila, bandet är vitt och grått och fränt och jag skall fundera på om jag vill bygga på den lite när jag har tagit bort den trista plasten.

Nu är jag hemma. Fullkomligt jättetrött. Men jag funderade på om det kanske skulle finnas intresse att tävla om tatueringstid hos världens bästa tatuerare? Han är verkligen världens bästa. Och en fantastiskt skicklig konstnär, hans tavlor skulle gärna få pryda väggarna här.

Ja. Det blev en blandad kompott idag.

Kvällen blir däremot enklare, det är en solklar filmkväll.

Något mer avancerat orkar jag inte.

DÅ får man stresspåslag. Nu har jag äntligen stressavslag eftersom jag ligger i sängen på Hotellet och mornar mig efter en supertrevlig kväll.

Men vilken dag det blev igår?

Tåget körde ju in den kvart det var försenat från Sthlm och det blev inte tvärstopp någonstans. Förrän vi kom till Göteborg och hade hundra meter kvar till perrongen. DÄR blev tåget stående i tågkö i 20-30 minuter. Nu vet jag således att tåg kan brinna och att det kan bli tågköer. Och det var tågkö på riktigt för de var väldigt noggranna med att ropa ut i högtalarna cirka hela tiden och tala om att vi faktiskt stod med tåg före oss vid ett rödljus.

Jag vet inte jag, men just den bilden hade jag inte av tågåkande tidigare.

Nu hade jag inte bråttom på Centralen ändå, eftersom maken var sen ner pga ett sjuhelsikes snöoväder. Sen kom han. Och hundarna. Då började rallyt ner.

Först pussade jag givetvis på saknade hundar hela vägen till mamma. Herregud vilka mysiga och alldeles mjuka pussar man fick efter att de blivit tvångs- alternativt mutrakade. Sprang in till mamma med älskade hundar, mamma frågade om jag ätit, svaret var nej, hon löste det genom att trycka in en ostmacka i munnen på mig. Mammor är bra.

Inte bara söt hund. Även mjukmysig. Och väldigt lik Anders Timell med snedluggen.

Skutt in i bilen och trotsa vädret som såg ut som en fjällresa snarare än en Ullaredsresa i Halland.

Till slut kom vi fram. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och ett brunnet tåg. Vilken känsla. Dessutom fick vi vårt rum direkt så jag kunde vaska av mig resdammet och byta ut sovskjorta och mjukisbyxor mot något mer trevligt. Det var ytterst välbehövligt. Och slutligen kunde vi gå in på Gekås och träffa resten av gänget i Sportbaren. Klimax. På ett bra och osnuskigt sätt.

Men vi var faktiskt inte SIST. Det vill jag påpeka. Jag trodde såklart att vi skulle vara det, men icke då. MissK, som bor en spottloska från varuhuset vann hela sistrallyt med sin entré en timma före stängning. Och det var tur att hon kom, för jag och maken kidnappade henne som guide direkt. Är det någon som hittar på det varuhuset är det hon.

Vi skulle inte köpa något alls. Maken hade just ingenting på sin lista och jag hade tre saker på listan. Fyra om man räknar tillägget när jag insåg att jag skulle få använda en liten plastpåse som handväska om jag inte köpte en. Två av sakerna (polaroidfilm och toner till skrivaren hemma) fanns inte och målarböckerna hade jag de flesta av redan. Eller, i alla fall tillräckligt många.

TROTS det checkade vi ut med kundvagn full av saker som vi inte hade en aning om att vi behövde och ett kvitto långt som en toarulle.

Och ja. Maken köpte dammsugargrejor. Samt en ångtvätt (som jag inte ens vet vad det är), som ser ut som en dammsugare. Nej, jag vet inte vad han skall göra med sina saker. Ha dem på samma ställe som han har sin lilla laduverkstad?

Sedan hade vi förfest med Pepsi Max och Morgans Chips på rummet. Det ser betydligt mer stelt ut än vad det var.

Ola (Elefantpenismannen), Marie och Petra. Och min nyinköpa handväska.

Enlisailivet och MissK. Samt två påsar Morgan. Morgans chips var åtminstone betydligt bättre på ett hotellrum än Captain Morgan.

Vi gick till Harrys, åt superdupergod mat och kom tvåa i pubquizzen. Fantastiskt roligt med pubquiz måste jag säga.

Vinsten var två mössor. Som några motvilligt satte på sig.

“Om blickar kunde mörda”, heter den här installationen.

Det var så HIMLA trevligt. Och jag var inte tröttast alls. Den tävlingen vann gäspmästarna Petra och Kim (maken).

Men vi avslutade vuxet tidigt när alla var trötta och gick tillbaka till hotellet för lite välbehövlig sömn.

Och NU skall jag skutta upp och göra mig redo för att äta enormt mycket frukost med gänget.

Sedan skall vi tydligen handla igen. Kanske. Jag hörde något om att vi behövde något.

Med tanke på vad som redan ligger i bilen tror inte jag att vi behöver något alls.

Jag är PÅ VÄG. Med räls under fötterna och tåget rör sig.

Faktum är att jag har varit på väg en stund, och det är inga förseningar ÄN *peppar peppar – spottar och kastar en nypa salt och en svart katt på medpassagerarna*.

Men jag vet inte var jag är? Oklar skog utanför fönstret.

Vilket härligt äventyr (nej, nu ljuger jag).

Det visade sig vara en bra idé att ta första tåget idag istället för att ha ägnat kvällen åt att envisas med att hitta ersättning för ALLA avgångar blev försenade med råge och de ändrade de var femte minut hela kvällen. Som om jag inte hade tillräckligt med ändring av logistik-stress som det var liksom?

Nu har jag varit uppe sedan fem. Jag tror jag skall sova en stund om det går. Så jag inte somnar som en bäbis när det är dags för mellanmål i Ullared.

Jag återkommer. Eftersom jag garanterat lär få anledning att återkomma.

Hur går det för er?