NU är jag hemma från mitt biläventyr med möte på okänd ort. Okänd för mig i alla fall, för jag har aldrig i hela mitt liv varit i den staden.
Men jag vågar inte säga vilken stad jag varit i, eftersom jag är lite lite rädd att bli lynchad av de delar av er som bor där och i närheten. För att jag inte talade om det innan pga a) ledsenhet och b) enorm tidsbrist.
Jag är medveten om att jag är usel på att kommentera regelbundet på andras bloggar (om man vill se det från den ljusare sidan är jag istället fantastiskt bra på att kommentera oregelbundet?), men jag läser många och en har blivit en favorit. Förlåt alla andra som jag läser, men efter att damen bakom bloggen skaffade en liten svart hund (som blev stor) och även skrev det roligaste inlägget jag någonsin läst, så var det klappat och klart. Det är nästan omöjligt att tävla mot bloggar med små, sedermera stora, svarta hundar faktiskt?
I vilket fall som helst. Jag var medveten om att jag skulle passera hennes stad på väg hem och bjöd in mig på fika för att få träffa blogghunden Dante (och hans mamma). Jodå, det var inga problem, jag var välkommen. Det lockades även med glass, men så här i efterhand är jag inte helt säker på om de möjligen ångrar besöket tidigare idag. I alla fall Dante. Dante borde ångra att han släppte in mig och inte skällde lite högre och lite farligare på mig.
Mina hundar är ohyfsade. För att uttrycka sig milt. När det kommer besök hoppar de på besöket, går igenom besökets väskor på jakt efter eventuella godsaker och bär omkring besökares skor, med eller utan fot inuti, utan ha vett på att skämmas.
När jag knatade upp mot Dantes ytterdörr skälldes det barskt på insidan, men när dörren öppnades blev det tyst. Och Dante hoppade inte på mig, bet mig inte i någon av mina armar och försökte inte knycka mina skor. Han stod bara och såg väluppfostrad ut medan han blängde skeptiskt på mig. Han kan även ha höjt ena ögonbrynet åt mig, men det var svårt att se under allt lurv. Han var cool. Och söt.
Sedan “muffade” han åt mig för att jag bar mig åt, vilket gjorde honom ännu sötare. Och till slut gick han och ställde sig bakom sin trygga mamma och blängde jättemycket på mig.
Den första timman lyckades jag inte fånga ett enda foto på honom utan att mammas ben var med.
Mot slutet var vi bra kompisar. Jag tvångslekte med honom. Arma hund.
Jag fick ett kort på honom utan mammabenen, men han blänger väldigt tydligt på båda fotona.
Fotografierna heter “Konsten att blänga från getögat”.
Efter att ha ätit glass med vovvemamman och lekt med Blängande Hunden i tre timmar var det dags att åka vidare hemåt och det är bara att konstatera att de tre timmarna gick åt helsike för fort. Jag övervägde att bjuda in mig själv över natten (som Enlisailivet sa; “det kunde du väl gjort, det brukar ju sluta med övernattning när du bara skall hälsa på”), men trots erbjudande om natthärbärge åkte jag faktiskt. Inte för att jag ville, snarare för att jag gissade att maken inte skulle bli superimponerad om jag skulle ringa för andra dagen i rad och säga att jag inte kommer hem.
Det är så himla roligt att träffa människor och hundar när det visar sig att det är precis lika kul i verkligheten som på internätet.
Nästa gång skall jag åtminstone ta med mig den lilla hunden härifrån och så skall han få lära Dante allt han kan. Som att bära på skor och bita i kroppsdelar.
Nu är jag trött i både allmänhet och synnerhet och hur mycket jag än älskar min bil så måste jag tillstå att jag är himla glad om jag inte behöver köra ens en meter till förrän om ett par dagar.
Det är med andra ord sovdags. Och ett stort tack till Ohejdat/Majabella för idag. Det var möjligen första gången, men absolut inte sista. Stor och Liten måste ju dessutom få träffa hunden som matte kom hem och doftade otrohet av.
Imorgon skall jag reda ut mina tankar kring allt som hänt. Först skall jag bara ta tillbaka lite sömn.
