Näpp, jag kommer aldrig kunna bli en modebloggare

Eftersom modebloggsvärlden förutsätter att man har en privat fotograf med sig vart man än går. Helst i form av sin snubbe. Så det skiter sig duktigt, med tanke på att han har tid att lägga tio minuter på att sucka och vara omständig, men bara en microsekund på att faktiskt fota. Så kort slutartid existerar inte på min telefon, och därmed blir korten skit, trots att jag ser i det närmaste helt perfekt ut.

Jag gör något slags tecken, oklart vilket. Jag ser skitenödig ut, och jag visar upp cougarkläder.

Maken sabbar allt genom att i princip lägga ner telefonen på bordet samtidigt som han håller ner avtryckaren. För han prioriterade som sagt att vara omständig, och fokusera på fredagsmys med sin motorsåg som behövde en skruv eller nåt.

(Personligen tycker jag att det är han som behöver en skruv, det fattas rätt många där.)

20130823-213120.jpg

Skitsnygg leopardtopp, flaxiga ärmar och urringningen sitter visst i ryggen som inte syns. I ärlighetens namn har jag ägt den i snart ett år, men inte ens tagit bort lapparna i den. Tydligen har jag inte använt den.

20130823-213328.jpg

Hela cougarlooken. Bonus är pose i kombination med liten hund. Som inte är döpt efter valfri designer. Vilket även det gör att min karriär som modeblogg går åt helvete.

20130823-213800.jpg

Den primära anledningen till att det kommer faila. Han som prioriterar motorsåg och öl före sin fru. Verkligen mysigt så här på fredag kväll. Först kelade han med motorsågen, nu står han i bar överkropp och monterar ihop någon slags plåtkärra i köket. Ja, i köket!

Var och en blir salig på sitt sätt.

Nu har vi precis kommit upp till den lilla staden igen. Vi har gjort vår första Voldemortårstidspendling, och jag är redan less på det.

Ha en finfin fredagkväll. Wherever you are.

(Ja, jag har alltid hatt. Det finns ett antal i min ägo, olika färg – ungefär samma modell. Och DET kommer jag inte sluta med oavsett hur gammal jag blir. Men jag kanske byter från skinnhatt till någon typ av drottningmoderhatt när jag blir riktigt gammal, det vet man inte.)

Besvärjelser funkar

Som jag har svurit över semesterslut, hösthat och no more sommar.

Okay för att jag sitter inomhus och gör skitviktiga saker, men snart är det dags att börja helgpendla igen. Vilket jag förvisso inte ser fram emot. Men jag ser fram emot en helg med sommarväder.

Och det börjar ju bra.

20130823-150753.jpg

Ignorera de väldigt smutsiga fönstren. Har man hundar så har man även hundnosar, hundnosar ger nyfikna nosavtryck.

Det är TJUGOTRE grader ute! Mina besvärjelser över The Årstid Which Must Not Be Named har tydligen funkat.

Och efter en väl genomförd empirisk undersökning stannar jackan. Det var alla för och en emot. Sorry Mona, men du var den enda som inte gillade den.

Så, lite senare skall jag fira fredag med nya jackan, sommarklänning och hatt. Genom att sätta mig i en bil och pendla uppåt.

Dra åt skogen vad snygg jag kommer vara.

Trots att jag har åldersnoja deluxe. Och att det kanske känns lite bortkastat att bara sitta pyntad i en bil.

Men oj vad jag behöver det nu. För jag överlevde första veckan.

De här snubbarna då?

Var det ingen som kom ihåg Swedish Egil på riktigt? Han var ju något stående inslag i Nöjesmaskinen eller Nöjesmassakern (eller vad det nu hette) om jag inte minns fel?

En chans till då. De här pojkarna var väl en one hit wonder så det visslar om det, men den här gick i alla fall varm på min grammofon.

Men det där modet är ju diskutabelt så här i efterhand. Vi hade alltså inget annat än kameltåbyxor, medan grabbarna drog upp dem i armhålorna så man med oönskvärd tydlighet kunde se om det var PTV eller PTH.

Vilket får mig att tänka på en gammal kollega där det byxbeteendet aldrig gick över efter 80-talet. Han liksom bara fortsatte, och bytte bara byxsort. Och jag lovar, det är EN sak att dra upp ett par pösiga Levi’s 501, och en helt annan att dra upp ett par tunnare chinos lika långt. Man ser mer än man kan tro genom ett par chinos. Definitivt mer än man är intresserad av.

Igår kväll när maken hade duschat och jag låg i sängen med min bok i godan ro gick han förbi i bara kallingar. Och hade dragit upp dem där bak så de satt någonstans under skulderbladen.

Då blev jag rädd. Mycket rädd.

 

 

Jag och Hollywoodfruarna

Idag kom jackan jag råkade se att Britt Ekland, anno lastgammal, har på sig i nästa veckas avsnitt av Hollywoodfruarna.

Min tanke var att jag skulle se ut som Aria i Pretty Little Liars, men hon är typ 20 år. Det är inte jag. Men det var min plan (läs önskemål). Ända tills jag såg Ekland ha på sig en likadan, medan hon stolpade omkring på skyhöga pumps och såg ut som en vandrande höftledsfraktur.

Jag var helt bombsäker på att jackan skulle sitta som en smäck (och jag hade ju faktiskt en exakt likadan på 80-talet, fast med axelvaddar). Nu är jag inte lika säker längre. Trots att jag älskar den lika mycket som jag gjorde för 25 år sedan. Läsglajjor och bikerjacka känns som grå starr featuring high school musical.

Och så vill jag ju ha Primeboots också.

Tillbaka till affären eller inte?

britt ekland
Ja, jag är precis lika sur som jag ser ut. Och se även den här bilden som ett bevis på att jag köpte jackan FÖRE jag råkade se Britt i en likadan. Men åh vad jag vill ha den egentligen.

ariavsbritt
Aria – 20 år och Britt Ekland – 150 år, med arton liter nervgift i ansiktet.

Jomen visst funkar önskemålet om Aria. Eller kanske inte så mycket alls.
Men min plan var även att ha den till typ långklänning eller oversized tröja/tunika, inte tisha och tajta jeans. Då känns den för “hård”.

Det är på hittefåret att jag kan ha den utan att se ut som en pantertant va?

Det mest underliga är att jag har en biker-trenchcoat som jag använt varenda vinter i ett par år, den är inte hård. Hänger det verkligen på längden alltså?

 

Finns inte en chans att jag är ensam om detta?

Åldersnojan kommer och går. Imorse kom den med besked och hajfajvade mig rätt i ansiktet.

Det finns ju inte en chans att jag sitter här ensam och känner mig pissgammal. Ni som läser skall ner i träsket tillsammans med mig hehe. Nu skall vi sålla agnarna från vetet. Eller ungdomar från käringar.

Hur många var med på 80-talet och minns Swedish Egil?

Screen Shot 2013-08-22 at 10.30.53 AM

Skåningen som bland annat gjorde reklam för Zingo. Och såg ut som om han var tagen ur Breakfast Club eller St. Elmos Fire. Vet ni, det var snart 30 år sedan den här reklamen visades. Vill ni se den och sjunka djupare kan ni trycka här.

Meningen med den här morgonen var inte att utreda Swedish Egil, eller ens tänka på honom. Men först pysslade jag med foton. Sen började jag pyssla med film. Efter det råkade jag snubbla över gamla filmer (från Filmarkivet) på FB. Det ena ledde till det tredje och så blev det så här. En liten minikris. Som gjorde mig sjukt nyfiken på vem fanken Egil egentligen var, för jag lovar att jag inte har funderat på honom sen jag var tonåring.

Det visade sig att Swedish House Mafia (som jag aldrig förstått mig på) som är dagens fnissmödisars husgudar är rena rama plagiatet. Inget nytänk alls. Vi hade originalet, och originalet var just Swedish Egil, redan i slutet av 70-talet dessutom.

Inte nog med det. Han håller fortfarande på, men även han har blivit äldre, skallig, närsynt och antagligen lomhörd efter alla år med musik. Han har egen radiostation i Kalifornien, och är astrendig. Handen upp om någon redan visste detta. Visste ni det så tror jag er inte.

rush_swedish_egil-2

Så, hur många är det som tillsammans med mig sitter och inser sin ålder just nu, och att vi tillsammans befinner oss i livets nerförsbacke?

Men samtidigt blir man lite glad. Att det gått bra för Egil och att han inte bara var en one hit wonder som jag trodde när jag började googla, och att han är en cool snubbe trots bar skalle och glajjor. Det inger hopp, och det behöver jag eftersom leveransen av den Britt Eklandska bikerjackan kommer idag. Kan Swedish Egil så kan väl jag? (Bortsett från bristen på egen radiostation och kultstatus…errm).

Och när exakt blev 80-talet det som 50-talet och 60-talet var för oss? 80-talet var ju oslagbart, och alldeles alldeles nyssens?

Vill ni kolla mer på Egil är länkarna här:

Egil Facebook
Egil Twitter
Egil Radio
Färsk intervju med Egil

Japp, jag erkänner att jag hade en hel garderobsdörr fulltejpad med bilder på Rob Lowe och Judd Nelson. Även neonrosa plastörhängen. Herregud, jag konfimerades till och med i cerise tröja och ljusrosa jeans och pumps.

Nu när jag så försynt påmint om åldern, vem var er favorit? Och snälla säg att ni krisar lite ihop med mig?