Author: Victoria

En karaktär helt utan karaktär

Posted on | by Victoria | 14 Comments on En karaktär helt utan karaktär

Jösses vad vi har legat idag. Fast inte med varandra, utan i varsin soffa med varsin padda i handen. Och så har jag fortsatt lite med min diet. Det går alldeles fantastiskt bra. Jag kommer kanske ha gått ner flera hekto till jul om jag fortsätter i den här takten.

Först var jag jätteduktig och tackade nej till pizza som maken var sugen på. Satt och fick hybris över min fantastiska karaktär som faktiskt tackade nej, och beställde bara åt honom. Han gick och hämtade sin pizza och jag skulle göra en pulvershake, men när han kom hem och började äta och doften från pizzan letade sig in bland näshåren, då dog jag hungersnödsdöden. Men jag var stoisk, och knatade upp i köket för att fixa min pulvermiddag. Då ser jag att han köpt mina favoritchips. Mannen som aldrig köper snacks. I ärlighetens namn tror jag att alla chips kan vara mina favoritchips när jag är hungrig, så det hade nog inte spelat någon roll om det så hade stått bajschips på diskbänken.

Nu var det dock inte det, utan cheese & onion. Så jag gjorde snabbt om min diet till en pulvershake plus så många chips jag fick plats med i näven. En middag utan potatis känns ju inte komplett. Tänkte jag.

20131005-203710.jpg

Men allt känns ju så mycket mer dietiskt (ja, det är ett nytt ord), om man åtminstone dricker ett par hundra kalorier till. Direkt ur Tupperwareshakern.

20131005-203858.jpg

Sen fortsatte vi ligga. Och kollade på mycket efterlängtad film om min gudihimmelen. Jobs.

20131005-204126.jpg

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att Ashton Kutcher är fantastisk. Men jag säger det nu. För dra ända in i skogen vad bra han var i filmen. Han var verkligen Jobs.

Nackdelen är att jag är skitmycket en nörd. Så jag har läst allt som går att läsa om Jobs, inklusive den senaste boken som kom ut strax efter hans död. Den som Jobs faktiskt sanktionerade och som antagligen är den mest objektiva och icke-smickrande boken om honom. Jag gissar att filmen är baserad på den boken, så jag saknade såklart vissa detaljer. Typ flera år. Om hans privatliv. Men skit i det och se filmen. För den var skitbra i alla fall.

Och nu är ordningen återställd. Vi ligger i varsin soffa. Jag retar mig på att maken har samma volym på TV:n som sin mer eller mindre döva pappa, och har allvarliga funderingar på att skicka honom till en audionom.

Det är ju liksom inte bara TV:n han inte hör.

Så sällan som han verkligen lyssnar på mig så måste det ju vara något fel i öronen på honom.

Vad gör ni?

När man fantiserar ihop en ny man

Posted on | by Victoria | 19 Comments on När man fantiserar ihop en ny man

Och ingenting alls har ändrat sig under den vecka man gått och trånat. Det händer inte ofta att jag trånar, det kan jag tala om. Men nu LÄNGTADE jag på riktigt.

Då blir det lite antiklimax när han kommer. Och allt är precis som vanligt.

20131005-112038.jpg

I soffan med dubbelskärm som vanligt. TV plus den fastlimmade paddan i handen, och pratar man med honom får man hummande och brummande till svar. För han klarar inte ens att ta in information från en skärm och lyssna samtidigt. Än mindre två skärmar.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig den här veckan. Att han skulle komma inflygande på en persisk matta, hoppa av och göra några tangosteg med en ros mellan tänderna för att sedan Hollywoodfilmkyssa mig så benen krullar sig. Och överösa mig med guld och diamanter.

Vi snackar om snubben som går och längtar efter helgen på hotell i Ullared (jag gör det inte). Sådana blir inte prinsmaterial på en vecka.

Men det här är rätt gött också.

Jag tror det passar mig bättre än en tangosnubbe.

Då hade han verkligen drivit mig till vansinne. Minus detaljen att kasta guld och diamanter på mig. Det skulle han för all del gärna få göra.

Från noll till 100 med ljusets hastighet

Posted on | by Victoria | 18 Comments on Från noll till 100 med ljusets hastighet

Först var det stendött. Sen var det stendödare än stendött. Om det på en vanlig EKG-apparat är ett streck någonstans i mitten som piper när det är dött, så var det så dött att maskinen knappt orkade rita strecket, det såg mer ut som oläsbar morsekod. Pipet lät som en sån där sjukt irriterande leksak med ljud där batterierna sjunger på sista versen och ljudet fortfarande hörs, men det orkar liksom inte med full styrka.

Jag har lekt robot i 24 timmar, typ C3PO (eftersom han är en vidrig besserwisser), men med jäkligt trötta batterier. På väg rakt mot Dödsstjärnan.

Och inom loppet av två minuter ändrades allt och jag blev attackerad av ett gäng Stormtroopers. Först ringde pappa och sa att systersonen var sjukt uttråkad och ville komma hit. Min plan att mjukstarta med maken som enda sällskap var bara att fetglömma, för man säger inte nej till älsklingssystersonen.

Så, först kom den efterlängtade maken. Där jag fick ta i från tårna för att strida med hundarna om uppmärksamheten, hundarna vann. Medan vi stod i hallen och sa hejsan svejsan med hundar högt och lågt så klev morfar och systersonen in genom dörren.

Jomensåatte, det höjde ju vilopulsen en gnutta. Från ingen alls till lika många slag som en Swedish House Mafia-låt har beats per minute. För morfar köpte sig ett par timmar paus genom att dumpa sexåringen med myror i brallan här. Så han drog ut genom dörren igen snabbt som en avlöning och sa att han skulle komma tillbaka om ett par timmar. Gissningsvis glädjeskuttade han de 500 meter han har hem, slängde sig på soffan och tog en välförtjänt sovpaus.

Nu sitter vi i soffan, jag blev av med min iPad på en nanosekund, och systersonen sitter bredvid och spelar Bad Piggies. Samtidigt som han upplyser mig om vilken kjempestor rompa hans mamma har. Mycket mycket större än grisarna i Bad Piggies, och jag skrattar så jag grinar medan jag funderar över om jag skall eller inte skall upplysa syrran om det. Det lutar åt skall.

20131004_190814_resized

Som straff sockerchockar jag ungen. Lagom till pappa hämtar honom igen.

Och sen är jag väldigt glad att maken kom med tandkräm, så jag slipper borsta tänderna med inget alls ikväll.

20131004_194936_resized

För efter att ha pratat med min tjuvaktiga mamma så visade det sig att hon nu sitter med tre tuber tandkräm hemma medan jag hade noll.

Jag kanske skall inventera min garderob och kolla ifall hon har snott något mer.

Det var min fredagkväll. Före och efter Stormtroopers.

Så nu lever jag igen. I allra högsta grad. Men jag tror jag kommer somna väldigt gott ikväll.

Tråkigheten är gränslös

Posted on | by Victoria | 16 Comments on Tråkigheten är gränslös

Jag är så tråkig idag att jag nästan är död. Det är så trist att umgås med mig idag att alla hade valt att hänga på ett bårhus och fått mer utbyte av döingarna i kylskåpen.

Jag får en begravning att framstå som milleniets värsta raveparty i jämförelse.

Vad gör jag då? Som är så trist? Jomen serrni, jag jobbar och (svimma inte nu) längtar efter maken som kommer om ett par timmar. Och det är väl ungefär det jag har gjort sen jag vaknade.

Jag har absolut inget alls, och ingen alls att gnälla på. Hundarna är välartade och har inte bitit sönder något. Jag sov som en sten inatt. Ingen som babblade, snarkade, fes eller pratade i sömnen. Hundarna hoppade inte ens i ansiktet på mig i morse. För de tyckte att jag var så rasande trist.

Jamen ni fattar?

Om man skall vara filosofisk så är jag en person som inte finns om jag inte har någon som retar livet ur mig. Eller för all del gör mig jäkligt glad.

Nu skulle det ju kunna hända att jag har glorifierat maken lite eftersom jag faktiskt längtat efter honom i en hel vecka, så jag antar att jag kommer få verkligheten som en käftsmäll rätt i ansiktet när han väl kommer.

Men det här med att bara sitta och jobba. Inte prata med någon, eller ens gå ut och reta ihjäl mig på omvärlden verkar tydligen inte vara min grej. Fast det är säkert nyttigt. För alla utom mig.

Det absolut närmsta jag har kommit en kännbar puls idag är att de som bor högst upp i huset alltid, oavsett om det är högsommar eller minusgrader ute, har sina fönster på vid gavel. Vilket jag ser varje gång jag är ute på baksidan med hundarna. Då får jag lite okontrollerbara ryckningar. Eftersom jag vet att de har elementen på uppvridna på max, och de bara betalar kallhyra. Så vi betalar alltså för att de skall ha sina förbannade element på max, medan värmen försvinner rakt ut genom fönstren. För idag är det kallt.

Då funderar jag på om jag skall gå upp och ge dem en säck med pengar. Be dem stänga fönstren och istället ägna sig åt att kasta bort en tjuga i halvtimman.

På den nivån är det.

Jag är så trist att jag tråkar ut mig själv.

Ifall någon, mot förmodan, undrar ifall jag har dött så har jag inte det.

Jag är bara dödstrist helt enkelt.

Koma

Posted on | by Victoria | 14 Comments on Koma

Jag kollapsade när mamma hade åkt. Och genomled den stora tristessdöden. Konstigt nog.

Men, jag gav den ömma modern en iPad igår, som vi hade en snabbkurs i hur man använder innan hon åkte idag. Kanske inte den ultimata presenten till en som är smått hostil när det gäller teknik, men jag inbillar mig att hon kommer få nytta av den. Om en kvart, fjorton dagar när hon har kopplat hur man använder den.

Så jag däckade, sen åt jag och längtade efter mamma, och efter det kom första telefonsamtalet med frågor om paddan. Då kändes det normalt igen, och den milda irritationen infann sig.

Efter tre samtal hämtade jag min sista TipTop ur frysen och gick och lade mig.

20131003-220537.jpg

Oerhört dekadent att äta glass i sängen. Särskilt när man är laktosintolerant. Lite living on the edge.

Och sen var det dags att testa FaceTime med mamma. Då fick jag reda på att hon, av misstag, packat ner min tandkräm när hon drog.

Så nu ligger jag här. Fullkomligt dödstrött, med mullrande mage och vetskapen om att jag måste borsta tänderna med typ duschtvål.

Man skulle kunna säga att karman bet mig stenhårt i arslet.

Fast just nu är jag mest glad över att hon råkade sno med sig tandkrämen och inte toapappret.

Toapappret känns som om det kommer behövas. Eftersom jag verkligen är så dum i huvudet så jag äter glass till kvällsmat när jag inte riktigt tål det.

Men det kändes som en alldeles lysande idé under tiden. Och det var väldigt gott.

Om man nödvändigtvis måste se mörkret från den ljusa sidan behöver jag åtminstone inte oroa mig för förstoppning.