Om jag lovar att berätta om den andra (och väldigt gamla) Viagraincidenten sen, förlåter ni mig för att det inte finns mer text än så här i svinottan?
Jag är inte som Mona, och kvistar inte upp på lätta ben på morgonen. Både kvällstrött och morgontrött, jag låter ju tristare än en tegelsten.
Om ni inte förlåter mig så berättar jag inte alls. Hah!
Och idag skall jag komma ihåg att fota snyggorevisorn.
Godmorgon 😉
Hur gör vi med Montazamis ikväll? Jag ger det en chans till eftersom Kamran skall vara med.
Är ni med eller är ni fyrkantiga?
Update: Jag kommer fortsätta kolla. Dagens avsnitt var Oscarsnivå på i jämförelse med förra avsnittet. Me like. Så jag kör vidare på tisdagar även om resten av truppen är decimerad. I värsta fall får jag väl prata med mig själv. Och med tanke på maken så har jag redan vanan inne.
Same procedure nästa tisdag. Nu skall den här bruden kasta sig i sängen med de håriga pojkarna.
Och konstarten att göra en skitlång historia jättekort, vilket inte är min bästa gren. Men jag lovar att försöka.
Det här är vanligen inte något jag dryftar i bloggen, och kommer inte gå in i detalj på det heller, men under de senaste fem åren har jag åkt på två operationer som är relaterade till varandra. Hudcancer på nästippen, samt en mystisk cysta på utsidan knogen på lillfingret. Så, no more nästipp för mig (hade rätt mycket näsa att ta av så det känns helt okay) och handen behöver ju inte precis vara tjusig.
I alla fall, alla mina operationer går alltid litegrand åt skogen och handoperationen gick käpprätt åt helvete eftersom de råkade kapa/sabba (eller vad man nu gör – jag zoomar liksom ut när det blir overload av medicinsk information) minst en nerv, nerven som går mellan armbåge och hand.
Och det värker. Särskilt nattetid när armen/handen både värker och domnar samtidigt. Plus att jag inte är så himla bra på att bära tunga saker med vänsterhanden. En och annan tung sak har tappats i huvudet på hundarna för att jag liksom glömmer mina begränsningar, vilket kan förklara deras beteende med. Min stora lycka är att det är just vänsterhanden och att jag är högerhänt, så jag kan även torka mig i arslet utan problem.
Nåväl, jag har ju såklart en läkare som är asbra, men plejset hon jobbar på är inte alltid så imponerande. För numera måste man tydligen bli godkänd av sköterskan som svarar i telefon om man skall få lov att boka en tid, eller få sina recept förnyade. Och förra veckan upptäckte jag att mina piller var slut, jag hade bara kvar för en dag till. Det var ju inte så himla käckt.
Jag ringde och frågade efter tid, eller om hon kunde prata med läkaren och be henne förnya receptet men fick ett nej. För doktorn var såklart på semester. Boka tid till någon annan läkare fick jag inte heller. Trots att hon kollade i journalen och kunde se VAD problemet var. Inget problem man kan vänta ett par veckor med.
Låt oss bara säga att jag inte var på humör för att ta diskussionen. Så jag lackade bara ur och lade på luren. Och så funderade jag lite.
Vi har en väldigt nära kompis som är läkare, men som jag helst inte ber om något. Inte ens Alvedon, just för att vi är kompisar och jag drar mig för att blanda in honom i något han inte skall behöva peta i. Men förra veckan bad jag honom om ett recept. För att slippa dividera med den griniga sköterskan och hela det griniga läkarplejset. Och eftersom min bil är på verkstad sa jag att han kunde skriva det på maken eftersom han ändå skulle få åka till apoteket och hämta ut.
Jajjamän, inga problem. Kamrat Läkare vet om handproblemen så det var inte mer med det.
Maken drog till apoteket, kom hem med min medicin och sa att det var något mer med, men som de inte hade inne. Jag fattade inget alls, för jag skulle inte ha något mer. Och maken hade inte frågat, för han trodde att man var tvungen att ha koll på sina mediciner själv.
GISSA hur nyfiken jag var?
Men idag kom ett sms från maken. För apoteket hade tydligen beställt det andra till honom, och han hade varit och hämtat det idag. Givetvis i tron att det var något mer som jag skulle ha.
Det var det…inte? För det här fick han av apotekspersonalen:
Med orden “Den jäveln” (riktat mot Kamrat Läkare).
Jag skrattade mig sanslös, eftersom jag vet EXAKT hur jävla mycket maken har stått och rodnat på apoteket. Fått frågor i form av “har du ätit den här medicinen förut” och “så här funkar ditten och datten”.
Helt ärligt kan jag nästan inte skriva det här för att tårarna trillar av skratt.
Det var den ultimata förnedringen för min käre make.
Som jag hoppas att apotekstjejen dessutom var ung och skitsnygg. Som bonuspinsamhet liksom. Så att han fick stå där och tro att hon tyckte synd om långa farbrorn och hans potensproblem.
Herregud som jag älskar roliga kamrater som gör maken till åtlöje när jag själv inte lyckas med det.
Det var nog den bästa medicinen jag kunde få. Ett sånt jäkla gapskratt.
Men jag och mitt bajsansikte har suttit i möte idag igen. Jag valde verkligen rätt vecka att spraya.
Snyggrevisorns första fråga var om jag hade solat solarium. Ridå!
Och så missade jag att fota honom, men däremot fotade jag utsikten genom fönstret.
Det finns värre ställen att sitta på siffermöten i va?
Och så råkade jag köpa skor. På rea.
Men det tar vi sen.
Ett av våra högsta nöjen med den här årstiden är att klura ut hur vi skall pynta båten över vintern. Ursäkta, jag menar givetvis; det ENDA nöjet med den här årstiden är att klura på båtpyntet. Och varje år handlar om att överträffa året före.
Hela grejen med att “pynta” båten började av rent praktiskt skäl, ni vet redan var webkameran är placerad, vi är beroende av ström eftersom vi har en propeller under båten som känner av när det blir kallt och börjar således vispa så att båten alltid ligger isfri. Första året hade vi bara en liten julstjärna upphängd i båten för att kvällstid enkelt kunna kolla på datorn att ingen hade klippt strömmen till bryggan. Fiffigt värre.
Sen började det gå lite överstyr. För att vi upptäckte att folk blev skitirriterade av någon anledning.
Vi har ju båten mitt i stan. Den ligger med aktern en spottloska från strandpromenaden och dess krogar och pubar, och mer än en gång har vi gått bakom/framför/bredvid random folk som stirrar på båten och säger något i stil med:
– Men vad i helvete är det för idioter som måste flasha sin båt på det OSMAKLIGA sättet?
Det gör ju pyntandet så oerhört mycket roligare.
Förra året såg den ut så här.
Fem nätslingor med blinkande och fasta blå ledlampor och en slinga i antennen. Nu fattar ni varför folk kallar oss idioter.
Sjukt underhållande att gå all in på båten med tanke på att vi inte ens har en tomte hemma. Förutom på loftet. Där finns det ett par stycken.
Igår började planeringen för året. Vi har kvar två av nätslingorna från förra året, men varför begränsa sig till en färg när det finns så oerhört många?
Vi köpte ett par sådana här slingor.
I regnbågens alla färger. Som bonus kan man välja med fjärrkontroll om man vill ha fast sken, blinkande sken eller rentav hysteriskt och epilepsiframkallande blinkande sken.
Sen hittade vi kronan på verket. Grädden på moset. Eller för all del löken på laxen (jo, vi har kommit överens om att det uttrycket är positivt, det är gott med lök på lax).
En två meter hög uppblåsbar dansande hulahula-tomte. TVÅ METER.
Den är beställd och kommer inom en snar framtid stå på akterdäck bland de regnbågsfärgade ljusen och vinka till alla som går på strandpromenaden.
Jag måste säga att årets planering för båtpyntet kommer bli svårslaget. Men det problemet tar vi nästa år. För just nu är vi bara sjukt nöjda med årets båtklädsel.
Om folk tyckte vi var idioter förra året så ler jag redan i mjugg och under lugg över vad de kommer tycka i år.
Och så var det ju det där med att det är lätt att ha koll i webkameran om strömmen är på eller av. För det är ju faktiskt poängen med det.
I år kommer alla i hela kommunen, samt grannkommunen, veta om vi har ström eller inte.
Svinpraktiskt. Och jättejättefint?